Vill läsa mer!
Tycker mycket om språket, humorn, blicken. En enda man är perfekt som roman, i form, i innehåll. Berlinboken mer löst sammanhållen men den ger en skarp bild av trettiotalets Berlin, av Berlins minnen, av en del av stadens människor, platser historia. Den är personlig och (därför?) allmän.
Vi stod utanför huset på Nollendorfstraße 17, där Herr Issyvoo bor hos Fraulein Schröder. Huset står kvar, det har en bokhandel i källaren och en metallplakett bredvid dörren. "Hier wohnte ...".
Och av alla saker vi tittade på och promenerade förbi och pratade om och försökte sätta oss in i var detta märkligt nog en av de starkare. Vi stod i snöfallet på andra sidan gatan och tittade på huset, såg bögparen gå förbi, pratade med några, tittade och tittade på det där gula huset och där var det, så såg det ut, där inne var de där tungt möblerade rummen med sin udda sammansättning av hyresgäster.
Nu läser jag alltså Christopher and His Kind, en sorts självbiografi över åren 29-39 kanske (vet inte var det slutar än). Hur han arbetat med verkligheten i fiktionen, hur personer och platser återkommit och förvandlats och inkorporerats i texten. Intressant! jag älskar att läsa om hans vänskap och kreativa samarbete med Wystan – W. H. Auden.
Han skickar sina textutkast till de skrivande vännerna, får bra kritik men oroar sig ändå:
Christopher didn't doubt the sincerity of their enthusiasm. Nevertheless, he was still worried. These were his klosest friends. The relation between them and himself was essentially telepathic. Mightn't they have understood telepathically what it was that he had wanted to express in this book and thus overlooked the fact that he had failed to express it? (s. 79)
Den Christopher Isherwood som skriver boken, som minns, som ser tillbaka, skriver i jagform. Den Christopher som upplevde och skrev och drömde skildras däremot i tredjeperson: "Jag minns ett tillfälle då Christopher och Wystan ..." Det är ett utmärkt sätt att säga något om minnen, om det långa avståndet mellan 1930-tal och 1970-tal. Många gånger avfärdar den äldre Isherwood den yngre som posör, oärlig (också i dagböckerna), överdriven. En mild skruvad humor som också är tydlig i En enda man.
Jag vet inte vad jag ska läsa av honom när denna bok är utläst. Jag får väl googla mig fram, tänker jag, eller välja de böcker som verkar intressantast utifrån det han skriver om dem i boken.
Låter som ett intressant perspektiv indeed. Har inte läst "Christopher and His Kind" än, men ska. Just nu är jag bara thrilled över att ha hittat någon som skriver så mycket om Christopher Isherwood - sluta inte!
SvaraRaderaJag har inte tänkt sluta! Har ju precis börjat! :-)
SvaraRadera