Litterära spellistor

Jag funderar över det där med att skriva till musik. Apropå text i SvD igår. 

Allt som återstår skrev jag till extremt känslosam musik. Obegripligt starkt ibland, kanske. Antony and the Johnsons, Sigur Rós, balkanblås. Det var vad jag behövde för att försätta mig i den där stämningen, det är ju ganska högstämt, det är stora känslor. Det är också ett språk som vill ha det där, också när det är återhållet så vibrerar det, tänker jag. 

En lite rolig grej är ett stycke i slutet av boken, där Emma står vid brunnen en mycket kall vinterdag: "Inuti henne är det en eld, jag brinner tänker hon, det är en eld som ingen snö och ingen rimfrost kan släcka, men herregud, så kan man inte uttrycka sig!"

Jag misstänker att jag lyssnat på Blue Angel lite mycket just då? Det har förstås inte skett omedvetet, det var en bild jag ville ha och behövde. Och att det fungerar. 

Nu har hela den där skivan oerhört starka associationer till debutromanen för mig. Nästan för starka. Jag tycker fortfarande mycket om den, jag älskar hans röst och de svepande storslagna melodierna, men … Lite som viss musik jag lyssnade mycket på med vissa ex. De är för tätt förknippade med den personen, nästan otillgängliga idag. Kanske måste jag helt enkelt avprogrammera mig när det gäller Antony? Lyssna på den och göra något annat, tänka på något annat. Jo, jag HAR ju lagt debutboken bakom mig. Det ska väl gå. 

(Jag har ofta råkat ut för det här, att programmera en viss skiva till en viss stämning. När jag i högstadiet läste Född den fjärde juli  var det nån skiva som jag spelade om och om igen samtidigt, som sen för alltid associerades med den där hetsiga stämningen i boken ("Jag kommer aldrig mer att kunna göra det mot ett träd!" var en formulering som jag och C. funderade mycket över: vad var det han ville göra? Knulla, runka, kissa? Någonting i de regionerna, förstås, men mot ett träd??)

När jag läste Björn Larssons Long John Silver, och läste om Skattkammarön i ett enda sammanhängande piratrus lyssnade jag på Les Negresses Vertes, en skiva som sedan dess har bevarat något av det där äventyrliga, medryckande. Något av Hispaniola, av ön, av Long John. (Åh, jo, jag kan återpublicera min kärleksförklaring till Long John Silver här på bloggen nån gång, den som var med i något nummer av Fantasin.)

Och nu alltså skrivandet som också tränger sig in i musiken. Men det här tror jag att jag kan leva med. 

Den här nya romanen är skriven till en hel del klassiskt: Bachs cellosviter, Scarlatti. Men också till mycket stor del till musik från gamla Bollywoodfilmer (50-60-tal ungefär), samt 1940-talsjazz (Spellista här). I stora drag. 

Det är inte bakgrundsmusik jag är ute efter när jag skriver, jag vill försätta mig i stämning, i känsla. När jag flödesskriver kan jag lyssna på snabb och röjig musik, om och om igen. Som att jag behöver jaga upp mig lite, få fart på fingrarna, komma loss. 

Det finns något i det där också, att jag passar mig för att lura mig själv med musiken. När jag läser igenom, när jag har den kritiska blicken, då gäller det att inte lyssna på musik som liksom hjälper till att göra texten som jag önskar att den var. Hellre ingenting, då, bara tystnad och min egen blick och texten. 

Topp Twins - Untouchable girls

Hur kan man INTE älska dessa kvinnor? 

Linda och Jools Topp, Nya Zeeländska hästtjejer. Lesbiska tvillingar. Protestsångare, kabaréartister, sångare, joddlare. 

Såg en dokumentär om dem igår på festivalen: Topp twins - untouchable girls. 

Engagerande! Inspirerande! Roligt och gripande. 

En man i filmen sa om dem: "De är nog de MINST – och jag menar det här på ett positivt sätt – professionella människor jag vet." Det föreföll att vara helt sant. De tycktes vara precis exakt sig själva, hela tiden. Här är vi, ta oss som vi är. Och man älskade dem! 

Och även om det blev lite mycket Stefan&Krister ibland i klippen från deras olika shower, så förlät man dem det också. Bara för deras känsla. 

Barndom

Så här vill jag tänka mig att hela min barndom var, precis som på de här bilderna. Det är min pappa som tagit dem, jag tycker om stämningen, stämningarna. Ljuset. 

Och jag tycker om mig på bilderna. 

Älvsborgsgatan, i sälgen: bästa klätterträdet.

Någonstans i skogen. 

Är det så här man blir den man blir? Hur går det till? 

Hur kan det komma sig att jag fyller 31 i år men fortfarande känner mig EXAKT som flickan på den första bilden. Att jag, när jag tänker på henne och hur hon tänkte och tyckte, kan få känslan av att hon var precis som jag är nu. Det är inte helt sant, förstås, säkert är det rätt långt från sanningen. Men hur ska man kunna begripa sig själv som barn?

Så här:

Och låt mig nu, innan jag återfaller i vanan att kalla denne unge man för 'jag', betrakta honom som en individ för sig, nästan en främling […]. För naturligtvis är han nästan en främling för mig. Jag har reviderat hans åsikter, övergett eller överdrivit hans fördomar och vanor. Skelettet har vi fortfarande gemensamt, men dess yttre hölje har förändrats så till den grad, att jag tvivlar på att han skulle känna igen mig om vi möttes på gatan. Vi har vårt namn gemensamt och ett kontinuerligt medvetande; något avbrott i följden av dagliga försäkringar att 'jag' är 'jag' har inte förekommit. Men vad jag är har omvandlats under dagar och år tills nästan allt som numera återstår oförändrat är själva insikten om att man är vid medvetande. Och den insikten är gemensam för alla, den tillhör inte någon särskild människa. (s. 13)

Christopher Isherwood, ur Där nere på besök. 

Shitty first draft

På min dator har jag en liten gul dymo-lapp med texten VÅGA VARA DÅLIG. Jag tror att det var Klara som myntade det där, på Skurup. Det har hjälpt mig igenom många kämpiga stunder med fingrarna mot tangentbordet och pannan blåslagen mot texter. 

För tillfället läser jag Anne Lamotts Bird by bird – some instruktions on writing and life, och där finns ett annat mycket användbart begrepp: Shitty first draft. I princip är det ju samma sak, bara med en annan formulering. Skriv det bara, skriv det riktigt jävla dåligt bara du får ut det på papper/skärmen. Sedan kan man redigera det där första dåliga utkastet (Lamott skriver roligt om att hon alltid är rädd att bli påkörd av en buss innan hon hinner redigera det, tänk om världen skulle får reda på exakt hur shitty hennes shitty first drafts är!), och igen och igen och igen. 

Igår kväll, mitt i skrivandet, slet jag åt mig en penna och skrev SHITTY FIRST DRAFT! på en liten lapp som jag tejpade fast på datorn. 

Istället för att sitta och glo och försöka värka fram de där scenerna/samtalen/rörelserna är det lika bra att skriva det. Dåligt som fan men i alla fall skrivet. Går det inte att vaska fram något alls så har jag i alla fall skrivit, och ur det kommer det något bra, förr eller senare. 

Nej, ingen försoning

Läste ut Försoning igår kväll. Jag har hetsläst den på tåget till och från jobbet, tvingat mig att fortsätta, tvingat mig att sluta. Bitvis plågsamt, nästan hela tiden mycket mycket bra. McEwan arbetar med SPÄNNING på ett sätt som jag uppskattar i teorin men som samtidigt är plågsamt att läsa. Det håller fast läsaren, tvingar en vidare. 

Jag minns inte om jag skrev om Kärlekens raseri som Lerumsbibblans bokcirkel läste, men något av det jag uppskattar mest hos McEwan är hans precisa iakttagelser av skeenden, replikskiften, handlingar. Det finns också här. 

Flickan Briony, 13 år gammal, som sitter i en garderob och grubblar över det faktum att hon kan få sitt finger att böja sig med tankekraft, men att hon inte kan lura sig själv att böja fingret genom att tänka Nu ska jag böja det. 

Hennes tankar om skrivandet, så fina iakttagelser! 

Jo, jag var förberedd på att jag skulle bli omskakad. Inte bara av romanen i sig, det planteras gång på gång, eller sägs rakt ut, att det inte kommer att sluta lyckligt. Eller, hur det ska SLUTA vet man faktiskt inte, men att det på vägen dit kommer att gå åt helvete fastställs rätt tidigt. 

A. läste romanen innan mig, och hade en sömnlös natt då han gick upp på natten och grät efter att ha läst klart. 

Igår läste jag till slut färdigt den. 

Men, åh, redan på väg till jobbet: fruktansvärda scener från ett sjukhus i London efter evakueringen/reträtten från Dunkerque. Jag kan inte läsa det, inte när det är bortsprängda ansikten, när det är öppet in till hjärnan. Skummade förbi det värsta, höll tillbaka tårarna på pendeltåget. 

Men så, alltså, läste jag ut romanen. Läste med handen för munnen, läste mig igenom alla dessa skiftningar som jag inte föreställt mig. Slog ihop boken, räckte den till A. och började gråta. 

McEwan skapar ett slut åt berättelsen, åt personerna. Det är inte försoning, men det är åtminstone vissa saker som blir, vad ska man säga, lösta. Som läsare tar man bara alltför tacksamt emot det. Åh, ja! Ja! Förvånad men glad läser man vidare. 

Och sedan, i en mening, slår han sönder det. 

Och det är givet, det är självklart. I efterhand begriper jag ju att det inte kunde sluta så, inte som man först tror. 

Det är en uppgörelse med fiktionen, med melodramen, med romantiken. Och kanske är det min egen romantik som fick mig att gråta gråta gråta?

Hopplösheten, vetskapen om just detta: det KAN inte sluta på något annat sätt. Men att han låter en hoppas. 

Stilikoner, del 4

... men jag skulle kanske inte ha en slips som såg ut som en pil mot de nedre regionerna. Och minus håret, förstås. 

Vad är det i glaset?

Filmgala

Nej, jag tänkte alltså inte blogga nåt om den där filmgalan som är ikväll. Ni får istället detta klipp från Om Shanti Om, med en annan filmgala. 

Om inte annat bevisas här att någon i Bollywood har sett Kopps ...

Underhållning

Jag blir nästan misstänksam av att jag blir så road, alltså så SKAMLÖST underhållen (skrattar högt för mig själv, tvingar på omgivningen (= A.) högläsning av olika delar) av Christopher Isherwood. Nu senast alltså Violen från Pratern. 200 pyttesmå sidor, det gick fort. Slurp bara, och roligt nästan hela tiden, också när det var angst.

Och jag, i mitt högkulturella, finlitterära hjärta, tänker: kan det verkligen vara bra OCH såhär jäkla kul på en och samma gång? Men jo, jag tror det. 

Alltså, det jag försöker säga är väl att jag tycker att underhållningslitteratur är en konstig benämning på det som också ibland kallas populärlitteratur. En del kallar vissa delar av det där för skräp. Jag jobbar på bibliotek, så jag har ingen talan, höll jag på att säga. Själv blir jag alltså mycket sällan underhållen av det som brukar kallas underhållningslitteratur. För att jag ska bli underhållen krävs något mer: vasst språk, iakttagelser, en berättelse värd att fundera över ... etc. 

Är ni med? 

Jag gör ingen skillnad, alltså: jag har inget behov av att slänga mig på soffan med en lätt bok. En trevlig bok. Jo, jag läser massor av trevliga böcker (Isherwood skulle jag t.ex. säga, är generellt jäkligt TREVLIG). Men den typen av litteratur jag läser, läser jag ju jämt och ständigt. 

Vad håller jag på med nu då? Föraktar folk som vill ha underhållning som är mysig och trevlig och lättsmält? Föraktar jag kanske i själva verket VERKLIGHETENS FOLK? Dom där runt KÖKSBORDEN (vi kultursnobbar sitter inte kring våra köksbord, nämligen, bara i våra vita ateljéer som skattebetalarnas pengar betalar). 

Eh.

Jo, nä, alltså, det gör jag ju inte. Folkförakt är mig rätt främmande. (Så var det sagt.) Men jag tycker att det är en himla intressant fråga det där, om fin litteratur och annan litteratur (ful?). Själv tillbringade jag ju lejonparten av mina tonår med att (gång på gång!) plöja Margit Sandemos Isfolketböcker, alla 47. Och, ursäkta, men INGEN kan på allvar hävda att det är BRA litteratur. Jag finns här om ni vill diskutera. Jag älskade det, förstås, och den där 14-åriga delen av mitt hjärta (den som också under ungefär samma period var och såg De tre musketörerna fyra (4) gånger på bio och fortfarande drar vissa repliker i vissa sammanhang) älskar det fortfarande rätt så ohejdat. Fast hon kommer inte till tals så särskilt ofta längre. 

Jag trodde att jag hade en poäng. Men jag tror att jag får etikettera det här inlägget med random och låtsas som ingenting.

Eller, jo, handlade det om att ibland är det svårt att veta vad man håller på med? Vad man läser alltså. Apropå den här Herr Issyvoo. Även i skrivandet (rätt ofta, det medges) hamnar jag inför problemet som jag häromsistens i min anteckningsbok karakteriserade som "att inte kunna skilja en klyscha från en annan, eller inte kunna skilja en klyscha från en icke-klyscha". Vilket problem! Och det är väl det där: att inte vara helt säker. Att inte ha exakta riktlinjer inombords för vad som är slitet och vad som funkar. Eller HUR det kan fås att funka TROTS att det är slitet. För det går ju, det vet jag förstås. Men inför mina egna idéer, mina egna tankar och fantasiskapelser blir jag lätt handfallen. Tur att man har sin krets av stränga läsare! Sina bollplank, den eviga, ständigt pågående diskussionen om litteratur. 

Jag tycker att en av de roliga sidorna med att ha en blogg är att få ösa ur sig såna här rätt osammanhängande saker. Så länge jag inte blir mer privat än så här tycker jag liksom att det är OK. Skulle förstås helst ha kommit fram till en briljant slutpunkt som en gång för alla satte ljuset eller fingret eller spiken på det som det VERKLIGEN handlar om. Det som är PROBLEMET, pudelns kärna. 

Men att, eh ...

Att vi väl kan skrota begreppet underhållningslitteratur? Om vi med det menar sånt som JAG inte blir underhållen av? Superb idé. Att jag anbefaller läsning av Isherwood för alla som fortfarande inte. Jag kommer alltså att fortsätta tjata tills ni ger med er och faller på knä i kommentarerna. 

Nu blundar jag och trycker på "Publicera".

Rapport från eremitaget

Jag har aldrig i mitt liv skrivit så mycket dialog som nu. 

Debutromanen var ju inte direkt fylld av talträngda människor. Det var en dubbelhet där: dels att jag tänkte mig dem som ganska oförmögna/ovilliga till en massa prat, dels att jag faktiskt tänkte mig att de nog ändå pratar lite mer än vad som syns på sidorna. (Inte alla läsare uppfattade det så.) 

Att sedan (så gott som) alla litterära förebilder som jag då brukade nämna återfinns bland de norrländska berättarna må vara slump eller – ja.

Nu pratar de utav bara fan, i vilket fall. Det är våldsamt roligt att skriva, men svårt. 

Jag föreställer mig att det är så där på något vis att skriva dramatik: text där ALLT ska ligga i replikerna, mellan dem, under dem, i glappet skärningen brottet. Nå. Riktigt så är det ju inte här, jag tillåter mig förstås också floder av ord, beskrivningar, tankar. Jag vill fortfarande bestämma allt. Men att ha dessa verbala talande samtalande människor i texten är både roligt och utmattande. 

Wide Sargasso Sea

      

Jean Rhys lilla bok läste vi i min första bokcirkel innan jag hade börjat blogga. Kom att tänka på den nu när jag i ren lördags-apati (skrivleda) läste lite på Bokhora. Jane Eyre och Sargassohavet, ja, läs dem gärna ihop, efter varandra, intill varandra. Men läs för allt i världen också denna underbara bearbetning!

En kort genomgång av Rhys roman, full av citat som detta: 

"Why must I flit from one half-remembered scene to another," I asked, "each more laden than the last with the heavy, humid symbolism of female oppression and neo-Marxist alienation?"

Eller:

"Why do you call me Bertha?"

"How else will everyone know you are the mad woman in the attic if I don't give you the same name?" I sneered. "And how better to objectify you than calling you that which you are not?"

"Then my alienation is complete. I am dead though I am not dead. I am but a post-colonial zombie," she said, biting into my arm and drawing blood in a half-acknowledged homage to 1960s horror films.

Alltså, härmed inte sagt att jag inte tycker att det är rätt elakt (eller rentav att skribenten har fel ...), men det är samtidigt fantastiskt roligt. Heavy, humid symbolism, heh! Ja det vet jag förstås både en och annan som hemfallit åt då och då. 

Förutom det är Sargassohavet faktiskt en riktigt bra roman, tung fuktig symbolism eller inte. Den ingår också i det där rätt vida nätet av litteratur jag förhållit mig till i arbetet med (nya) romanen. Inte helt och hållet research, vi kan väl kalla det inspiration, helt enkelt. 

Där nere på besök

Här är en roman jag verkligen hellre skulle ha läst på engelska. Isherwood är över huvud taget en författare jag tror gör sig bättre i original.(Ja, och välkomna att hoppa på mig här med åsikten att ALLA författare givetvis gör sig bäst i original. Jo. Jo. Säkert.)

Annars är jag en mycket mycket dålig originalspråksläsare, lite för lat för att läsa på engelska. Jag brukar ursäkta mig med att jag ju faktiskt SKRIVER på svenska, och att det är svenska språket jag sysslar med. Nå, halvbra argument kanske.

Men Isherwood. Där nere på besök är inte en favorit bland hans romaner, att jag dessutom läste de "verkliga" historierna bakom ett par av avsnitten i boken när jag läste Christopher and his kind gör det inte bättre, höll jag på att säga. Överträffar verkligheten dikten, kanske. En rätt häftig dubbelexponering dock, av de "verkliga" personerna och de han förvandlat till karaktärer i boken. Francis, tex, som här heter Ambrose. Eller Heinz, som blivit Waldemar (och gått från pojkvän till vän, men med kraftiga undertoner av ... något). 

Jag tänkte att jag skulle provläsa boken på svenska innan jag köpte den, jag är ju ändå bibliotekarie i första hand, och bokköpare först i andra (även om jag vet att det kan verka annorlunda här på bloggen). Men nja, jag skulle väl förstås provläst den på engelska istället. Nu vet jag det. Issyvoo gör sig nog helt enkelt bäst i original. 

Det sista avsnittet i boken, Paul, var det jag tyckte bäst om. För att personen Paul var oupphörligt intressant: konstig, svårbegriplig, hela tiden med en underton av falskhet. Kan man alls lita på honom? Gör Christopher rätt som litar på honom? Vad vill han, vad tänker han – egentligen? Våldsamt roliga och träffande beskrivningar av Christophers känslor och förhållningssätt till Paul. Hur man ger någon något för att få ut något av det själv, av själva givandet. Men blir snuvad på sin "känsloorgasm" och därför lite besviken. Träffsäkerheten i det där påminde lite om det som jag uppskattar hos Ian McEwan: det brutalt klarsynta. Isherwoods jagform bidrar till det, berättaren verkar hela tiden vara rätt så hård mot sig själv. Det inspirerar mig väldeliga just nu. Inte i det jag skriver på NU (där är det tredjepersonsperspektiv, igen) men till något annat möjligt framtida.

Nu har jag lånat hem Violen från Pratern (och ursäkta mitt motsägelsefulla beteende, men också den på svenska), en liten fickformatsbok som jag kanske helt enkelt ska ägna lördagen åt. 

Andningsgunga

Bokcirkeln har läst Herta Müllers Andningsgunga. 

Vi pratade mycket om hennes språk (jämförde det med mat, med att dricka grädde, någon sade tjockt, någon sade lätt), om gestaltningen av lägerlivet, pratade länge om alla associationer och tankar det väckte. Det som blev tydligt var att även de som kanske inte var överförtjusta i boken eller i Müllers språk var berörda och engagerade av vad boken skildrar. 

Det blev mycket prat om läger, om Rumänien, om vad jag tror att vi allihop upplevde som brister i våra historiekunskaper. Hur var det? När? Var? Varför? 

Vi uppehöll oss vid det oerhört smärtsamma i Hemkomst: att återvända från detta svåra till ett hem som kanske är detsamma, men för den återvändande aldrig kan bli det. Och jag tänkte återigen på Taget af tyskerne, och de där berättelserna om smärta som överförs i generationer efter att någon kommit hem och förväntats Fortsätta Leva Som Förut. 

Jag har tidigare läst Müllers Hjärtdjur och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Andningsgunga tyckte jag bäst om, den är den starkaste, och samtidigt den enklaste. Vet inte hur jag ska formulera det riktigt, jag menar inte att boken är Lätt eller Enkel. Men för mig var den mest lättillgänglig, jag sögs in i den, greps av den, läste med intresse. Kanske handlar det om ämnet, kanske om språket. Kanske om kapitlen, som är avsnitt som på detta konkreta och smärtsamma sätt avhandlar lägrets och tillvarons olika delar. Idag hade jag helst inte ... upplevde jag mer som en ström, ett språk som forsade, men med ett större motstånd för mig att tränga igenom. 

Jag begriper inte hur hon kan skildra saker så specifikt, så detaljerat. Oavsett vad baksidestexten säger om samarbete, om anteckningar, om att skriva någon annans livsöde. 

Eller, det begriper jag väl. För jag brukar ju själv fundera över det där, reaktionerna på min debutroman i stil med "men hur kan du som är så ung skriva så bra om sånt som hände för så längesen och som du inte vet nåt om?" och så vidare. Och jag brukar tänka att man kommer bra långt med hittepå, att visst har jag gjort research, men jag har också skrivit mig fram till något som var sant. Som blev sant. 

Är det så hon har gjort, Herta Müller? Skrivit sig fram till dessa hisnande trovärdiga beskrivningar av att skyffla kol från ett lastbilsflak, att ständigt hungra, att frysa. Det är oerhört detaljerat och mycket poetiskt på en och samma gång. Det blir aldrig sentimentalt, det förhåller sig hela tiden konkret till lidandet och lägerlivet. 

Det pratade bokcirkeln mycket om kring köksbordet här hemma ikväll: detta konkreta, som kanske är det som griper oss starkast. Lägerlivet är hungern, grävandet, gåendet, sömnen, att frysa eller vara varm. Också minnen, hemlängtan, känslor kläds hos huvudpersonen i detta konkreta, alla personer skalas bort och kvar står hungerängeln, hjärtskyffeln, andningsgungan. 

Allting har en smärta i sig. Det finns fina scener, ett kapitel heter till och med "En ljus scen", men i hela tillvaron finns en smärta och en skugga av ett mörker som jag tänker inte bara har att göra med att boken handlar om arbetsläger, utan som är själva tillvarons mörker. Existensens. 

Det griper mig starkt, det blir autentiskt, eller till och med "sant". Det handlar inte om sorg, inte om svåra upplevelser, inte om deppighet. Det handlar om verkligheten: precis sådan är den. Strax intill lyckan finns smärtan, intill det vackra finns mörkret. 

Två centimeter över marken ...

... och med huvudet nästan ständigt fyllt av personer, scener, miljöer, av pusslande, omskrivande, utvidgningar, strykningar, förtydliganden, ordval, språk, dialoger, blickar -
Ja.
Alltså.
Om jag kunde dra mig tillbaka till mitt eremitage nu, medföra endast dator samt livsnödvändiga förnödenheter (sovsäck. te! ost! Isherwood!) och vara onåbar i ett par veckor. Det skulle vara fint.

Kan vi säga så, då?

Ingen talar svenska

The Arrival, denna mycket vackra grafiska roman (eller vad den ska kallas, jag har faktiskt ingen riktigt bra beskrivning) av Shaun Tan, ges nu ut "på svenska", dvs med den svenska titeln Ankomsten.

Att man överhuvudtaget översätter en bok som inte innehåller några ord över huvud taget (trots att den handlar om språk, om kommunikation, om tal och skrift och förståelse) tycks ju faktiskt lite lustigt.

Varför ge ut den med engelsk titel i Sverige först? Vad spelar titeln egentligen för roll för förståelsen av innehållet? Hur svårt kan det vara att med en gång översätta och ersätta titelordet samt redaktionella uppgifter?

Nå, jag är glad om boken får fler läsare, nya läsare, om den finner nya vägar. Om en svensk titel är vad som behövs så är det väl bra.

Boken är verkligen något av det vackraste jag läst. Uppslag efter uppslag med drömska bilder, en del mycket otäcka, mardrömslika visioner. Flera bilder tecknade efter gamla foton (Titanic, flyktingar i New York etc). En detaljrikedom och fantasi som är fantastisk!

Och i det där segdragna numret av Fantasin som faktiskt SKA komma ut (snart) skriver jag om The Arrival och vi har fått lov av Shaun Tan (thank you, again!!) att publicera ett utdrag. Temat är ju språk, som sagt. Håll utkik.

Och under tiden: bildgoogla The Arrival eller titta på Shaun Tans hemsida för andra fina bilder!

Texthelg

Från halv sju igårkväll till halv två inatt pratade jag och Jessica om våra texter. Åt, drack mängder av te, och pratade pratade pratade. Somnade (och jag drömde om ett oerhört underligt men rätt spännande utkast till en bok som jag skickat till förlaget), vaknade och fortsatte att prata. 

Jag känner mig behagligt landad i min text efter Jessicas respons. I dag har jag bläddrat i manushögen, funderat, antecknat och klottrat i marginalerna. Nu tänker jag att jag faktiskt har det inom räckhåll, att texten faktiskt håller på att bli – nej! men att jag håller på att göra texten till det som jag vill att den ska bli. 

Inga bärande pelare verkar saknas. Det handlar nu om omstuvningar, omskrivningar, att låta saker dröja, växa ut och ta mera plats. Något ska strykas (ett avsnitt som nu med Jessicas ord "mest verkar finnas till för att några darlings ska ha någon stans att bo". Så sant, så sant!). 

Jag vet att jag kommer att sitta och svettas och sucka över en del av det där som nu ska skrivas ut, scener som jag undvikit i det längsta för att jag inte riktigt sett dem, inte varit säker på hur de ska gestaltas. Men blotta känslan nu av att det inte är lika avlägset som jag haft känslan av gör mig sugen på att sätta mig och försöka. För tråkigt att det är söndag kväll, då.

Den häftiga känslan av att höra Jessica säga saker som jag tänkt, som jag velat ha fram, som jag arbetat med i så många versioner nu. Att det äntligen fungerar, att det faller på plats, bit för bit. Sakta men säkert. 

Men. Jag känner mig ännu en gång nödgad att citera vår kära Herr Issyvoo, apropå det där med skrivande vänners respons. Citerade det ur minnet för Jessica igår. Såhär:

Christopher didn't doubt the sincerity of their enthusiasm. Nevertheless, he was still worried. These were his closest friends. The relation between them and himself was essentially telepathic. Mightn't they have understood telepathically what it was that he had wanted to express in this book and thus overlooked the fact that he had failed to express it? (s. 79 i Christopher and His Kind.)

Jo, det där är ju alltid en oro, förstås. Och nu har vi läst de här romanmanusen tre gånger, det är svårt att veta om det går att komma längre med responsen. Man blir blind, man läser välvilligt (Å, men vi är ärliga och hårda mot varandra också!), man kan förstås gå vilse i sin förförståelse. Det är väl det som är risken, snarare än det telepatiska, som Christopher Isherwood oroade sig för. 

I mitt och Jessicas fall tycks det telepatiska handla om att våra romaner, trots att de på de flesta sätten är fruktansvärt olika, har en massa beröringspunkter, och en hel del teman gemensamt. 

Jag låter henne nog läsa delar medan jag jobbar vidare, men kanske inte hela manuset. Inledningen, slutet, sådana konkret avgränsade stycken. 

Och det jag tänker är förstås: nu är det förlaget som får läsa nästa gång. 

Pausblogg: en viss kolonial stämning

(klicka för förstoring)

... och en spellista:

i kolonierna

Fågelsången, igen

Jag utlovade mer om Stewes Än jublar fågelsången för ett tag sedan. (Nu tänker jag faktiskt inte vara Claeson med honom!)

Här kommer spoilers för er som inte läst romanen, men jag är mer än någonsin osäker på om det är bra eller dåligt med att bli "spoilad". Jag läste en helt annan roman, visade det sig, än den som Stewe skrivit. 

Kärleksrelationen mellan Wilhelm Hallgren och Mariana Lovisa, kallad Luigi, som jag tyckte om och tyckte var intressant och välbeskriven ... det visar sig alltså, när några bokcirkelkamrater till mig lyssnat på Stewe på Guldhedens bibliotek, att de har en annan relation också, förutom att vara gifta och älskande. 

De är mor och son. 

!!!

När E. berättade det här på vår bokcirkelträff senast slog C. påpassligt igång kameran i sin iPhone, så nånstans finns det flimrig video på mig där jag flämtar "Va? Nä! Nähäää! Vadå?!" och så vidare, i misstro och chock. 

Nog uppfattade också jag när jag läste romanen att det hela tiden finns märkliga undertoner mellan paret Hallgren. Men i min läsning handlade det om henne, mest. Hur hon uppmuntrar Wilhelm att vara med någon av pigorna, hennes längtan efter det dramatiska, det skitiga. 

Alltså, när jag skriver om det nu, i bakgrund av att jag känner till den incenstuösa relationen, så ser jag att det ligger strax under ytan. Men jag anade inte. Och jag vet ju att fler läsare inte begripit, annars kunde jag ju börjat känna mig lite dum.

Det finns en fantastisk scen i boken, ett middagssamtal som på Stewes vis pågår och pågår och pågår och långsamt cirklar sig fram mot att närma sig något... Samtalet handlar om Luigis relation till Wilhelms far, det har att göra med åldersskillnaden också: Luigi är 17 år äldre än Wilhelm. Här finns något: en lucka, en tomhet, ett mörkt centrum. Och jag antar att det kanske är här som Stewe säger det, om man är snabbare på att räkna ihop, att tänka efter. Men jag var så absolut ovillig till det, och förstod bara att där fanns något. 

Jag mailade honom för att få veta om det var sant, och visst, det var det. Tydligen hade några kritiker faktiskt förstått, en hade skrivit att när han förstod vad det var för relation började han läsa om boken. 

Och det känner jag på ett sätt också för att göra. 

Men samtidigt är jag extremt förbryllad av detta. Det är intressant, för att det sätter så många saker på sin spets. 

Romanen som författaren skriver och som sedan blir en annan i mötet med läsarna – eller lika många som läsarna är. Man kan inte vänta sig att det man skrivit ska bli läst exakt så som man menat, som man skrivit det. Det är ju också en del av det häftiga med litteratur, att den förändras när den blir läst. 

Men. Men!

Detta känns för mig som en sådan avgörande del av huvudpersonerna, en sådan avgörande beståndsdel och jag undrar varför man som författare inte gör det så tydligt att alla läsare kommer att se det. Stewe måste ju ha kunnat förutse – eller? – att en del läsare inte skulle uppfånga de där undertonerna som riktigt så dramatiska som han avsåg. Den Wilhelm Hallgren jag läst om är (tänker jag) en annan än den Stewe beskrivit: i min läsning ligger han inte med sin mamma ...

I sitt mail till mig skrev Stewe att "på ett ställe sägs det rent ut, men eftersom huvudpersonerna känner till förhållandet är det ju fiktionsrealistiskt sett omöjligt att de skulle kommentera det."

Och det är förstås sant. 

Och kanske har det ingen ytterligare betydelse än att jag kände mig på något sätt förd bakom ljuset. Och att det inte är så roligt. Kanske borde jag inte ens bry mig? Jag läste ju faktiskt en roman som jag tyckte om, jag hittade saker i den som berörde mig, etc etc. Jag vet ju att man aldrig kan "förstå" till hundra procent. 

Är det helt enkelt att min "fåfänga" som läsare är lite stött, lite sårad? 

Någon annan som läst (eller inte läst) som har någon tanke om detta? 

Tack för tipset!

Så att säga. Fint att Elise tipsade om bloggen!

Nu får jag ju se till att ha bra saker att skriva också...

Men det landar ideligen böcker i vårt hem, så det ska väl inte vara något problem, tänker jag. På pendeln läser jag Müller, i soffan Schiefauer och i sängen ... ja, Müller där med faktiskt. (Idag hittade jag vad jag TROR är ett korrfel/felöversättning. Ett "henne" som jag tror ska vara "det" och syfta på hår. Men kan hår, i plural (?), heta sie på tyska? Hilfe!)

Och idag landade filmfestivalkatalogen i brevlådan, så nu blir det intensivläsning i ett par dar, innan biljettsläpp. Varje år försöker jag att se allt färre filmer (var uppe i 23 nåt år, det blir mastigt på en vecka...). Favoriter än så länge: Claire Denis nya, flickskola på 30-talet, tysk/pakistansk dok. om transsexuella män, nån indisk (men inte bollywoodfilmen, tror jag, den verkar kass!). 

Försöken att tolka katalogtexterna är ibland mödosamma. Vad tror ni, kära läsare, om detta: 

Det behärskade tempot alstrar tät dramatik och musiken rör sig organiskt in i de idéstarka scenerna. Flerbottnade känslolager, övernaturlighet, ypperligt skådespeleri och skarp dialog gör denna originella och genreöverskridande film till ett brett, atmosfärladdat konstverk. (s. 138)

Eh ...? "idéstarka scener"? betyder det "funkade på papper men inte på film"?  Och "flerbottnade känslolager", är inte det lite av en tautologi?

Nå. Filmen ifråga (The eclipse) har Iben Hjejle i en roll och det är NÄSTAN nog. Faktiskt. 

Idolfoto:

Uppdatering: Med att det "landar" böcker i hemmet menar jag förstås till 90% sånt jag bär hem från jobbet. Och sen kanske 10% är sånt jag köper. Jag är ju inte recensent, gubevars. 

Husfrid

Jag tror minsann aldrig att jag skrev om Alison Bechdels Husfrid (Fun home i original) som jag köpte på Bokmässan i höstas? Och ändå var den så bra. Märkligt. Kanske drunknade den i floden av så mycket annat.

Nu har jag sett den nämnas på diverse andra bloggar och sidor, och då slog det mig.

Hur som helst: en mycket litterär självbiografi i serieform, om Alison, om hennes far, hans självmord, hennes homosexualitet, faderns hemligheter. Om modern, syskonen, om sjuttiotalet, om en småstad.

Det är fullproppat med litterära referenser, både uttryckligen och säkert också mera subtilt. Bechdel har en underbar ironisk ton och samtidigt en väldig värme. Jag tycker om stilen, jag tycker om färgskalan, detaljerna. Noggranheten, den där känslan av att det är verklighet som skildras (oavsett hur fiktionaliserad den är). Jag beundrar också mängden av ord som fyller sidorna, inte bara ord utan alltså innebörd, innehåll, mening – jag läste den två gånger på raken för att få med allt, för att uppfånga alla små men betydelsefulla skiftningar och ordvändningar.

Sedan är jag också rätt förtjust i den här väldigt AMERIKANSKA stämningen, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på exakt vad som gör det. (Den är förstås amerikansk, det kan ju vara det...). Huset, familjen, de litterära referenserna, humorn, svärtan. Sättet att växa upp, sättet att iaktta. Det intellektuella? Det queera?

Hur som helst: det är mycket bra.

Att lämna ifrån sig texten, del 5

(Jo, jag håller räkningen, fast jag är frestad att bara skriva WTF eller X eller nåt.)

Till helgen knör jag och J. in oss i hennes ateljé/skrivarlya i Gamlestan, sveper in oss i filtar, brygger stora kannor te och PRATAR TEXT. 

Hennes manus ligger i en tjock bibba här på köksbordet. Jag har läst igenom en gång, ska läsa en gång till. 

Jag har släppt min egen text så kraftfullt att det börjat dyka upp idéer till andra texter i huvudet. Eller, vi kan väl hålla oss till singular: en annan text. Jag har skrivit 20 sidor blaj bara för att komma igång. Bara för att testa om det skulle kunna vara nåt. Det är en idé som måste mogna sakta, tror jag. Som måste få tid att hitta formen. Men än så länge är det roligt, jag tror på det i alla fall då och då. Skämt åsido: som vanligt kan jag se hur det Skulle Kunna Bli, och det verkar rätt bra. 

Annars har jag traditionellt sett varit oerhört monogam mot mina pågående projekt. Ett i taget! Alltid! Nu känns det skönt att släppa lite på den grejen, eller om jag ska vara ärlig (för särskilt medvetet är det väl inte): att det släpper. 

Fortsättning följer om hur responsen utfaller!

Mer Isherwood på väg

Jag har reserverat Där nere på besök (Down there on a visit) åt mig. Hur kan en bok som Wikipedia menar har följande teman INTE vara bra?

Hedonism

Auktoritet

Sexualitet

Vänskap

Pacifism

Kärlek

Jag bara frågar. 

Äntligen!

Jag masade mig ut idag med min onda nacke/axel/rygg och gick in till stan. Besökte mysiga bokhandeln/cafét Lohrs pocket medmera vid Landala Torg. 

Ensamfika – inte dumt alls. 

Vid ett bord längre bort satt fyra studenter (Chalmers? Grundkurs i arkitektur eller nåt, tänkte jag först, men de kanske bara ska skapa och vara kreativa från start och inte läser sånt här? De verkade lite stora för att vara gymnasieelever bara, men de kan förstås ha varit treor från Hvitfeldtska) som pratade arkitekturhistoria. Allt från Doriska respektive Joniska kapitäler, via (den eventuella) skillnaden mellan Forum och Agora, över medeltiden (som skämtades bort som "några hundra år av kristet förtryck") till renässansen och säkert vidare. Fyra killar och en tjej, gissa vem som pratade minst. Den mörkhårige killen med brillor tycktes kunna allting. "Nämen, skillnaden mellan Forum och Agora var väl att Agora fanns det en stoa medan det på Forum fanns en basilika?" 

Jag log lite ner i mitt te och tänkte att jag har suttit precis så där och orerat, oräkneliga gånger. 

Och för mitt presentkort som nu är nästan exakt ett år gammalt (sedan jag, Ellen Mattson och Jessica Berglund pratade om våra böcker i bokhandeln) skaffade jag mig Duras Älskaren samt, och det är nu titeln på inlägget får sin payoff, den här: 

Som jag har suktat efter så länge. Den är slut på Adlibris (jag har haft den på bevakning). En bok som är fantasi, ren och skär fabuleringsglädje. Detaljrikedom, små anteckningar i kanten, teckningar och planscher, sidor med utvik (sjöormen är ett dubbelt uppslag, man viker ut sidorna åt båda hållen), korshänvisningar, litteraturtips ... jag älskar den! På det där sättet som jag älskade en del böcker jag läste när jag var liten. Oreserverat, passionerat, och med ett litet sting av sorg i hjärtat för att det inte är på riktigt. 

Jag tänker också då och då att jag ska skriva något sådant nångång. Fantasy för barn/ungdom. Det gäller bara att veta hur man ska använda sig av genren. Vi får väl se. 

Människoätande människor i Märsta

Jag måste varmt rekommendera den här boken. En diktsamling för ungdomar, om ungdomar, av en poet som jag tänker mig att många placerar i det där lite svårare facket. 

Ungdomsbokspoesi? 

Går det? 

Det är sånt som vi bibliotekarier lite oroligt skakar på huvudet åt och bekymrat säger, "ja kanske om man pushar den ordentligt, så..." Det där har alltså inte med kvaliteten att göra, utan med den där känslan av att vissa saker är så SVÅRA att få ut till sina läsare. Och ofta just den där litteraturen som man önskar att flest människor skulle läsa. Se där ett av mitt yrkes största svårigheter och dilemman och utmaningar. (Det betyder alltså inte att vi inte försöker, att vi inte arbetar som sjutton med just det där, vill jag bara säga!) 

Nå. 

Aase Bergs bok är inte på något vis svår att läsa. Den griper tag direkt, den har en absolut klockren tonträff i att skildra ungdomar, tonårstankar, det där brusande vilda känslofladdret. Känslan av oövervinnerlighet, känslan av total bottensvärta. Spannet däremellan. Igenkänningen är total, här finns en sådan frånvaro av vuxenperspektiv att jag häpnade medan jag läste. Hur gör hon?! 

Det är kort, snabbt, eftersom det trots allt på något sätt hela tiden också är poesi. Eller en ungdomsroman med många radbrytningar. 

Inte vet jag. Inte spelar det mig någon roll. 

Känslosvallet går upp och ner igenom boken, igenom kropparna, igenom huvudet och blodet. 

Nej, jag tänker inte skriva någonting om handling eller huvudpersoner, jag tänker sluta nu och bara säga: LÄS!

Förhoppning och förväntan

Här på bloggen verkar ju årsskiftet 2009/2010 ha gått rätt spårlöst förbi. Sammanfattningar och listor ger mig prestationsångest och tröttar ut mig, så jag låter bli. Nyårslöften har jag heller inga. Jag brukar (sedan några år tillbaka) köra med nyårsönskningar, eller nyårsförväntningar. 

Förväntning inför 2010 är att få romanen antagen på förlaget. 

Andra litterära händelser jag ser fram emot (förutom att J. Schiefauer ska få sin mycket intressanta andra roman antagen, förstås) är, t.ex (utan inbördes ordning):

Sara Hallströms Torg, korg, eko.

Maja Lundgrens Mäktig tussilago.

Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset.

Sarah Waters Främlingen i huset.

Smärtor

Efter en hel dag i smärtans grepp – någon sorts nackspärr, trodde jag, men snarare sendrag/sträckning/en nerv i kläm: ont hela vägen från en punkt bakom höger öra, ner längs nacken, innanför skulderbladet och då och då ut i armen) – kunde jag inte göra annat än att lägga mig i soffan med ett glas vin och den här boken:

I det totalt uppslukande språket och den första delens gastkramande obehag försvann det mesta av mina plågor. Ett språk som inte går att läsa sakta, liksom mat som måste hetsätas, glupas i sig, sväljas hel. Sedan hastigt färdig, och då vill man ha mer. Jag läste hela boken i ett svep, måste nog läsa den igen. 

Sjok av text, sjok av ord, och det lägger sig tillrätta intill allt detta som jag och A. tänkt på läst om pratat om under vistelsen i Berlin. Kriget, grymheterna, kunskapen, efterspelet. Duras skildrar det fantastiskt, fruktansvärt och jag tänker: "Det här är sant". 

Den första delen (novellen? kapitlet? avsnittet? berättelsen?) är den starkaste, den som gett namn åt hela boken. Men också de andra delarna har den där skärpan i språket, det där drivet. Jag har inte läst så mycket Duras tidigare (tror att jag försökte med Älskaren för rätt länge sen, men då var jag nog inte riktigt redo) men om det är det här man får så ska jag läsa mer. jag suger i mig det där språket, den där kristallklara torra tonen, iakttagelserna, obarmhärtigheten. 

Skryt/topplistor

Vilken bok tror ni ligger på 80:e plats på listan över mest utlånade böcker på biblioteken i Göteborg under 2009? Allt som återstår!! 

(Alltså, 80 låter kanske lite eller mycket eller vad heter det – som lite av en jumboplats. Men ICKE, säger jag: den tog sig alltså över huvud taget upp på en lista! 396 gånger har den lånats.)

Och se här, för en mindre kommun, vissa gynnsamma omständigheter (att göra författarbesök på biblioteket i Floda medan jag arbetade där, t.ex, och oanständigt många ex av boken i hyllorna), men ändå: fjärdeplats! 

Och när vi ändå håller på med siffror och listor kan jag meddela att boken lånats 3570 gånger på svenska folkbibliotek. 

Här kan ni föreställa er Cheshirekatten från Alice i Underlandet – när katten tonat bort och bara leendet är kvar. 

Kaniner

I lägenheten i Berlin hittade jag en barnbok som gjorde otroligt starkt intryck på mig som liten. Die Kanincheninsel. Jag minns bilderna precis från när jag var barn, stämningen, färgerna. Jag vet faktiskt inte vad den heter på svenska, Kaninön, kanske? (Det låter underligt.)

Boken handlar om en kaninfabrik, otroligt dystert och hemskt, dit små kaniner kommer i lådor och får sitta i burar tills de ätit sig tjocka, då det kommer män och hämtar dem igen. Mer får man inte veta, och mer vet inte kaninerna heller. Undrar verkligen vad jag tänkte/inbillade mig som barn. Jag var ju rätt liten när jag/mina föräldrar läste boken. Kanske köpte jag helt enkelt konceptet med en okänd framtid. Kanske fattade jag? Minns inte, men det kan ju vara därför den gjorde sånt intryck på mig...

Till kaninfabriken kommer Den lilla bruna, och sätts i samma bur som Den stora gråa. Tillsammans rymmer de, men den stora gråa har glömt allt om världen och friheten, och tycker bara att det är otäckt. Den återvänder till fabriken, och den lilla bruna skuttar iväg på egen hand för att gräva sig en håla. 

... och den där boken jag hade med mig för att läsa i Berlin ser ut så här:

Sammanträffande? Eller vad är det med Tyskland och kaniner?

Jag måste säga att jag inte begriper varför Farväl till Berlin fått det där omslaget – om det inte verkligen ÄR något med Tyskland och kaniner – det framstår som rätt obegripligt. Men har inte hela den där nittonhundratalsserien (Lind & co) rätt mysko omslag?

En ny besatthet: Herr Issyvoo

Först En enda man, sedan Farväl till Berlin, Mr Norris changes trains, och nu snart läst ut Christopher and His Kind. 

Vill läsa mer! 

Tycker mycket om språket, humorn, blicken. En enda man är perfekt som roman, i form, i innehåll. Berlinboken mer löst sammanhållen men den ger en skarp bild av trettiotalets Berlin, av Berlins minnen, av en del av stadens människor, platser historia. Den är personlig och (därför?) allmän. 

Vi stod utanför huset på Nollendorfstraße 17, där Herr Issyvoo bor hos Fraulein Schröder. Huset står kvar, det har en bokhandel i källaren och en metallplakett bredvid dörren. "Hier wohnte ...". 

Och av alla saker vi tittade på och promenerade förbi och pratade om och försökte sätta oss in i var detta märkligt nog en av de starkare. Vi stod i snöfallet på andra sidan gatan och tittade på huset, såg bögparen gå förbi, pratade med några, tittade och tittade på det där gula huset och där var det, så såg det ut, där inne var de där tungt möblerade rummen med sin udda sammansättning av hyresgäster. 

Nu läser jag alltså Christopher and His Kind, en sorts självbiografi över åren 29-39 kanske (vet inte var det slutar än). Hur han arbetat med verkligheten i fiktionen, hur personer och platser återkommit och förvandlats och inkorporerats i texten. Intressant! jag älskar att läsa om hans vänskap och kreativa samarbete med Wystan – W. H. Auden. 

Han skickar sina textutkast till de skrivande vännerna, får bra kritik men oroar sig ändå:

Christopher didn't doubt the sincerity of their enthusiasm. Nevertheless, he was still worried. These were his klosest friends. The relation between them and himself was essentially telepathic. Mightn't they have understood telepathically what it was that he had wanted to express in this book and thus overlooked the fact that he had failed to express it? (s. 79)

Den Christopher Isherwood som skriver boken, som minns, som ser tillbaka, skriver i jagform. Den Christopher som upplevde och skrev och drömde skildras däremot i tredjeperson: "Jag minns ett tillfälle då Christopher och Wystan ..." Det är ett utmärkt sätt att säga något om minnen, om det långa avståndet mellan 1930-tal och 1970-tal. Många gånger avfärdar den äldre Isherwood den yngre som posör, oärlig (också i dagböckerna), överdriven. En mild skruvad humor som också är tydlig i En enda man. 

Jag vet inte vad jag ska läsa av honom när denna bok är utläst. Jag får väl googla mig fram, tänker jag, eller välja de böcker som verkar intressantast utifrån det han skriver om dem i boken. 

Bildblogg från Berlin

Några bilder från Berlin, medan jag samlar mig, eller tänker på annat. 

Det fina fönstret i trappuppgången, på väg en halvtrappa upp till toaletten. 

Lampan i lilla rummet. 

En mycket stor katt tittar med mycket stort kattförakt på stillheten på Samariterstraße.

Nyårsraketer på Greifswaldstraße. Obs att diset inte är dimma utan krutrök.