Pausbild - Shimla, Indien

Rensar i mappar i datorn, hittade den här, från min och Axels indienresa 2007/2008.

Shimla. En stad som Lonely Planet (tror jag det var) beskrev som a temporarily arrested landslide. En lika vacker som adekvat formulering.
Tjockpälsade apor var överallt. Vi frös häcken av oss i regn och dimma och hade ett opålitligt och sprakande elelement på hotellrummet. Nånstans finns också en fantastisk bildsvit på mej och en hund i regnet.

Önska går ju

Den här skulle jag hemskt gärna vilja ha! Men den verkar vara slut. Aj aj aj. Aj.

Det är förstås Matilda, från Roald Dahls bok med samma namn. Å Quentin Blake, dina spretiga illustrationer formade min barndom!



ETA: Den fanns visst! Nu har jag beställt den. Hej fin julklapp till mig själv!

Textsamtal

"Det viktigaste mötet sedan oktober 2009" kallade Jessica det på twitter. Det var alltså när jag pushade för Pojkarna och hon rekommenderade mig att klippa bort/arbeta om de första 70 sidorna av vad som skulle bli Mot ljuset. Ja. Verkligen viktigt!
För mig var dock även vår förr-förra textsamtalsrunda extremt viktig, när hon för första gången fick läsa  det som skulle bli det som nu är en roman under arbete. Snart färdig? Vad vet jag. Men, jo, något vet jag ju. Ja, inom rimlig tid så färdig som jag kan göra den utan professionell hjälp. Och alltså, Jessica är ju professionell i allra högsta grad, men det finns ju de som faktiskt har LÖN för att läsa det jag skriver. Herregud, bara en sån sak!
Ja ja ja. Vilket svammel.
Förstår ni ändå vad jag försöker säga? Att OJ OJ OJ Herre min JE, snart ska jag skicka det här manuset till förlaget!
HohoHOOOOO [vansinnesskratt].
Det är en bit kvar, dock. Vi satte deadline i mitten av februari. Antingen för att skicka till varandra, eller nånannanstans. I mitt fall blir det nog nånannanstans. Jessica har läst tre gånger, och det går att övermätta textläsarblicken. Så, ja. Kanske.
Om jag inte bryter samman över att slutet ska skrivas.

Jag är ensam hemma ikväll, barnet sover, lägenheten är stilla, jag skulle alltså kunna sätta mig och skriva. Redigera? Jo, det är väl vad jag är mest sugen på. Det jag BORDE göra är dock att ta tag i slutet. Flödesskriva lite? Försöka tvinga mig själv till ett shitty first draft åtminstone. Det finns stolpar, mellanscener, ett hum om vartåt det ska. Vart det barkar. (är det skeppet bark? Inte barken på ett träd, väl?)

Såhär går det alltså när jag släpper loss mig själv över tangentbordet.
Det viktigaste mötet sedan ... osv. Och sen skriver jag inget om själva mötet. Går direkt på slutsatsen.
Men: igår satt vi i fem eller sex timmar i Jessicas arbetslokal och pratade text. Drack te i mängder, fikade i omgångar, och pratade. Först om hennes text. Och sedan om min.
Detta ljuvliga, intill utmattning och eufori ledande att någon lagt ner sådan energi och möda och omtanke på de ord jag skrivit. Att få respons, kritik, idéer, tankar, förslag, korrigeringar, ifrågasättanden, skratt, protester. Allt det där. Att hålla med eller inte hålla med, att häpna över sånt hon sett som jag knappt sett själv, glädjas åt att sånt jag velat ha fram har drabbat henne. Kan ni förstå?

När jag hade varit på förlaget första gången med Allt som återstår, och gått igenom texten med min redaktör (sida för sida, noggrant och grundligt och hela tiden på textens sida) så gick jag och fikade med mig själv på kulturhuset. Jag stod där i kön och undrade stilla om det var mina ben som skakade lite eller om huset skalv. Jag skrev nåt svammel bara för att skriva av mig, om Emma och bla bla nu blir det på riktigt.
Det var på sätt och vis samma eufori som jag fortfarande känner efter mina och Jessicas textsamtal.

Den här gången är den där känslan också uppbyggd av att ja, jag kan se slutet. Det är jobb kvar, men jag närmar mig. Jessica sa "Det som ska finnas finns här nu", och klappade på pappersbunten. Somligt ska lyftas mer, en del ska flyttas eller skrivas om. Slutet ska skrivas. Det är det stora, det svåra. Men det finns. Det går att göra. Hon kunde se det! Jag kan se det.

Så nu tror jag att jag ska sätta mig i köket med dator, manusbunt och hörlurar. Se om det finns någon koncentration som jag kan plocka fram.

Hej bloggers nya gränssnitt

jag hatar dig fortfarande.
Hejdå.

Internet jag älskar dig!

Städar mitt skrivbord, det i datorn alltså, och hittade den här bilden, som jag inte har något som helst minne av. Men fantastiska förslag som sökmotorn kommer med, tycker jag! Så varsågoda:

Texten (eller OMG TEXTEN TEXTEN)

En annan sak: det sista jag gjorde i Berlin (så att säga) var att göra texten* läsbar, spara som pdf och sen maila den till Jessica. Göra läsbar betyder som vanligt att visa lite extra tydligt var de luckor i texten finns som jag tänkt laga. Det har jag skrivit om förut.

Uppjagande känsla, detta, att skicka iväg texten, även om det har gjorts så många gånger förut. Tredje gången hon läser detta projekt nu.
Snart dags att skicka till högre ort, kanske? (Hej C.M, om du läser. Here's looking at you!)
Ja, kanske.
Kontrollbehovet sitter ivägen, men kanske inte så länge till? **

Skickade hur som helst ett följebrev till Jessica som bestod till lika delar av utropstecken och versaler. Samt en del tyska, förstås.

Nu inväntar jag att hon har tid att läsa. Sedan – SEDAN! (... ska det pratas text. Mums! Hjälp. Aj. Oj.)





** Men nä, inte bara kontrollbehovet. Jag vet ju. Känner texten. Slutet gapar ofärdigt (ett ord jag nu freudianskt felskrev som ofrdit), texten liksom tunnas ut mot slutet, och antalet "ÖVERGÅNG HÄR", "AVSLUTNING" och liknande ökar drastiskt. Jag vet vad jag vill ha och vart det ska, men det tar tid att få fram det, att skriva det, att leta sig fram till rätt sätt och ton och mängd etc etc.


* Vi kan, om ni vill, vid tillfälle återta diskussionen om när jag kan börja kalla mina projekt för roman istället för text. Vet att jag faktiskt nämnde den vid det förra igår, när jag pratade med Johannka om en artikel jag grävt fram via twitter. Men sen är det svårt. Fast den här faktiskt rätt länge har haft en förstasida med arbetstitel, mitt namn och ordet "roman" på. Självsuggereringens makt skall icke underskattas! När det kommer till blogginlägg, dock, tydligen.



(Notera gärna den postmodernistiska asteriskhanteringen.) (SMAKA PÅ DEN!)

Yup. Nope. Not our division.

Hittade den här. Tyckte det var passande på nåt vis.
Rätt så förtjust i den här "Keep calm etc"-postern som cirkulerar nätets olika kretsar. Den här tycks ha lite fel format, men jag förlåter den.

Uppmaning och begäran till bokbranschen

Okej, om någon bokbranschperson läser denna blogg nån gång emellanåt, se upp, se hit, gehör, giv akt! Med andra ord: här är en uppmaning till dig/ditt förlag/er.

Ge ut det här bokpaketet (typ*) på svenska! Jag stod i den tyska bokhandeln och övervägde att betala 75 euro för den tyska utgåvan, och herregud, så bra tyska kan jag ju verkligen inte! Fatta då allvaret i detta! 

Jag har vridit bilden så ni lättare ska se vad det står.

* Tja, jag kräver inte EXAKT de här titlarna (på svenska skulle väl Thorvall kunna inkluderas, t.ex.). Nån känner jag inte till, Houellebecq har jag inte läst och Coelho tror jag mig med lätthet kunna vara utan, men GREJEN! 

Och sidorna var röda utanpå (ja, vad heter det? Kanten på sidorna, ni fattar...) Snyggt! 

20 dagar i Berlin

En bildsammanfattning, utan kronologi.

Denkmal für die ermordeten Juden Europas. Alltid starkt, fint, mäktigt. Har varit där i vinterkyla innan, så halt att vi gled backe upp och backe ner. Nu i höstsol var det starkare.

Såhär fint har vi alltså bott. Möblerna är nytillverkade kopior av 1700-talsmöbler från olika slott, herresäten och brunnsorter (plus en del Bruno Mattsson, som inte syns i bild...). 

SCHWERBELASTUNGSKÖRPER! (nere till höger om huset) (vsg att googla)

Det finns poesi här. 

Det här lät extremt skoj, tyckte jag.

Potzdamer Platz. Tråkigt, blåsigt, trafikerat och rätt fult. Snyggt kanske bara såhär: oskarpt mot oktoberkvällshimlen. 

U-bahnstationen är byggd av röd marmor från Hitlers Rikskansli. Snyggt och lite läskigt.

Svensk krimi säljer tydligen utomlands. 

Jag beundrar typsnitten! 

Såhär härligt alltså. Sol, sitta ute, dricka prosecco, äta chokladkaka. (Det senare kom inte med på bilden...)

Kollwitzplatz.

Mhm? Tyckte detta var skoj. På Straße des 17. Juni ...

... där vi strosade omkring på Trödelmarkt i fyra timmar, och jag flera gånger gick förbi och höll i dessa, men inte köpte en enda av dem. Frågade inte ens om priset, faktiskt. 

Uh! Potzdamer Platz igen. Något ska byggas. Antagligen en galleria. 

Vi var på Axels tyska distributionsbolags kontor. Och en av tjejerna där hade DOM HÄR hängande över sitt skrivbord! Hon skrattade lite åt att jag fotograferade dem, men hur kunde jag låta bli?

Pestalozzistraße

Berlin igen. Höst och sol och det regnar gula löv över oss när vi cyklar genom Tiergarten.
Vi kom igår, dagarna är långa, imorgon får vi besök.
Charlottenburg är onekligen något annat än Friedrichshein och Prenzlauer Berg där vi bott förut. Finare? Mer stilla. Men det är fint, att få se andra saker, andra gator.
Jag ska skriva, och jag ska läsa Jessicas manus. Allt väntar. Vi ska semestra tillsammans. Kanske rapporterar jag såhär, lite kort. Håll utkik!

Roligt?

Att bilden på mig här till höger är från 2006, i Jokkmokk. Inte superaktuell. Men i flera år hade jag också bild på den vansinnigt snygga neonskylten från Jokkmokks busstation som skrivbordsbakgrund. För att jag gillar platsen, mina två resor dit, etc etc. (Nu har jag en bild på en fyr och grått hav och grå himmel på Bornholm istället.)
Det är nog därför den är kvar, bilden på mig? Eller för att jag inte ids byta? Eller för att jag tänker mig att jag ser exakt likadan ut fortfarande?

Bok- och Biblioteksmässan

Bla bla bla bla bla bokmässan bla bla årets bla bla vimlet bla bla myllrande bla bla bla angst bla bla mingel bla bla bla förlagsmänniskor bla bla bla kommers bla bla bla spana in bla bla bla lugnt hörn bla bla bla Schiefauer bla bla bla säkerligen bla bla bla utmattning bla bla bla Park Aveny bla bla bla fotriktiga skor bla bla bla bibliotekarie bla bla bla bla bla bla bla lovar inget bla bla bla twitter bla bla bla.

Hopp om det

Såhär var det: jag gick upp imorse, insåg att det var skruttväder, bestämde mig för att ta bilen, och hade plötsligt en hel halvtimme över.
satte mig i soffan med datorn, bestämde mig RESOLUT för att inte öppna Safari, inte läsa nån blogg, utan aktiverade Word, med tre öppna dokument.  Jag flödesskrev! Lite tveksamt och med avbrott, men ändå.
Och det kändes bra. Jag såg saker för mig. Jag tänkte nåt nytt. Det kom ord!

Hurra för det.

Om stil(ar)

Bernur har läst C-M Edenborgs Mitt grymma öde, och formulerar sig bland annat såhär:

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Och jag blir matt och varm och trött och rädd och allt annat som går att bli i förhållande till skrivandet. Jag vill ju. Jag vill ju kunna PRECIS det där. Men tvivlar väldeliga.
När jag tänker på min stil kan jag ibland få för mig att det är ett stort jäkla gravallvar alltihop. (Nej, nej, et är inte en håv, detta, bara ett litet blottande.)
Men jag vet också att åtminstone det jag håller på och skriver/funderar/sliter/river/bänder i/med/på/etc just nu inte bara är gravallvarligt. Åtminstone är det bitvis alldeles ojämförligt roligt att skriva, och det tror jag väl och hoppas har smittat av sig i själva stilen.


Sen vet jag inte om jag verkligen VILL skriva "en rappt skriven skröna". Egentligen. Om jag tänker efter. Men det är nåt med det där rappa, det lätta, HANDLAGET, hanterandet. Som jag avundas och lockas av.
Nå. Ska inte ta ut nåt tvivel i förskott så att säga, utan istället försöka skärpa till mig och komma igång, komma igen, komma in i matchen yada yada yada ...

Allt är en del av en karta som långsamt blir större

Sitter i soffan efter en rätt gräslig vecka, dricker lite vin och lyssnar på grannens musik. Just nu är det den-där-låten-från-soundtracket-till-Juno. Ni vet? (*)

Jag tänker på en massa saker, men fokuserar inte tillräckligt för att skriva. Bara detta.

Jag har en grej, som kanske alla har? Att ibland, mitt i ingenting eller något annat, så dyker det upp ett minne av en plats jag varit på. Förut idag, när jag lekte med barnet, fick jag en supertydlig minnesbild av en gata i San Francisco där jag och A gick en gång. Vet inte VAR i stan, bara att vi gick där. På väg från Height-Asbury, kan jag väl gissa. Men bara sådär. En helt alldaglig intetsägande vägsträcka, en transportsträcka verkligen. Som jag väl aldrig tänkt på sen dess (och vad var det? 2003?).
Är det så för alla? Att det är just obetydliga platser som dyker upp?

De betydelsefulla finns i minnet på ett mer aktivt sätt (Alcatraz, Taj Mahal, Rio Grande) men dehär lowkey snuttarna av gator eller vägar eller platser finns förstås också, men inte lika tillgängligt lagrade. Och dyker därför upp lite hipp som happ. Så tänker jag mig det.



Hmmm. Mer var det nog inte.





* den här låten. Förstås.

Att kämpa sig upp genom slem

Skrivandet är inget som FINNS. Ingenting fast och beständigt. Det är som kondition, fast kanske värre? Det måste uppehållas.
Såhär känns det för mig just nu: som att jag simmar långt långt nere under ett tjockt trögflytande vatten (eller slem?).
Detta vatten (eller slem) består av: livet, flytten, renovera, bygga kök, vara småbarnsförälder, arbeta, pendla, vara lite sherlockbesatt, hänga på twitter, och annat. Där under simmar jag, det är inte själva simmandet som är mödosamt. Det mödosamma är att skrivanet, läsandet och kreativiteten finns ovanför allt det andra. I luften.
Gud vilken långt gången metafor, ursäkta för detta. Men jag måste hur som helst KÄMPA MIG UPP genom det där vattnet(/slemmet) och ta mig ut hit: till att skriva. Att tänka. Att iaktta. Att läsa. Att vilja göra det.
Det är en långsam jäkla rörelse men nu gör jag det. Nu försöker jag.

Ikväll sitter jag sålunda i soffan och skriver om kvinnosjukdomar, barnsängsdöd, misslyckad fertilitet och annat muntert. Det är underbart.

Hej?

Hej blogg. Hej eventuella indroppande läsare.
Det ser ut som att jag slutat blogga? Augusti kom och gick utan ett enda inlägg. Skandalöst! Nu är vi redan huvudstupa inne i september och hösten och jag gillar det, gillar den, längtar efter ord och text och liv, att sätta tänderna i text och skrivande och borra, grotta, gräva.

Så mycket annat som tar tid. Som tagit tid. Flytta, bygga kök, fixa greja, vara, äta, jobba. Och så vidare. Vara besatt.
Andas.
Jag tänker ibland på blogginlägg.
Men kommer inte mycket längre, som ni märker.
Kanske en ändring?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Inte just NU, just HÄR, men här i bloggen generellt. Finns det nån läsare som har en åsikt, en önskan, en förfrågan? Shoot!

Margaret Mahy 1936-2012

Såg på twitter nyss att Margaret Mahy dött.
Så jag ompublicerar mitt inlägg från 2010 om Trixarna.

Omläsning, 2

Trixarna, av Margaret Mahy (1988).

Det finns böcker jag tänker på då och då, till synes utan yttre anledning. Scener, personer eller händelser dyker upp i minnet överraskande ofta.

Trixarna, av nyzeeländska Margaret Mahy är en sådan bok. Jag har egentligen ingen aning om varför just denna bok dykt upp i mitt huvud så pass ofta som den gjort sedan jag läste den som kanske fjorton-femtonåring. Men då och då dyker någonting upp: stämingen, huvudpersonen, familjen, huset, trixarna (tre mystiska bröder, vackra och läskiga och kanske lite magiska?), skrivandet, havet. Jag antar att en del av det helt enkelt var att jag identifierade mig så starkt med huvudpersonen. Hennes skrivande, hennes missnöje, hennes starka starka känslor. Ändå har jag inte gått och TÄNKT på boken, den har dykt upp och så har det försvunnit. En gång om året? Fler? (Jo, jag vet att jag skrev ofta, men kom igen, hur ofta tänker man på ungdomsböcker/böcker man läste som ungdom?)

Och en dag när jag och kollegan J gallrade på ungdomsavdelningen i Floda så stod den där. Trixarna. Samma omslag av Inger Edelfeldt som jag inte alls visste att jag mindes så väl: sanden, de två oerhört mysko och rätt läskiga brorsorna, och huvudpersonen halvt bakifrån, bara håret och ryggen.

Nå, jag läste givetvis om boken. Och jag förstår att jag greps av den, det gör jag, även om det fortfarande intresserar och fascinerar mig att jag tänker på just den av alla ungdomsbäcker jag läste under de där åren.

Jag tycker att romanen håller också idag. Jag tycker väldigt mycket om skildringen av en stor och kaosig men ändå på något vis sammanhållen familj. Banden mellan dem, konflikterna och hemligheterna, pappans vän som är med, huvudpersonens blick på dem. Det finns en koncentration i boken, i tid och plats, som är en plattform för allt det som sker. Massor av dramatik på alla möjliga håll, men hela tiden sammanhållet. Snyggt gjort! Ingen vuxen förnumstig ton, bara tonåringens blick, och ibland perspektivbyten till några av de andra.

Jag antar att jag kommer att fortsätta att på ett mycket vagt vis tänka på den då och då ... Den är en sådan ungdomsbok som jag skulle vilja kunna skriva! Om uppväxande, skrivande, om kropp och familj och med en kittlande glidning mellan verklighet och Något Annat (Fantasy är det ju inte! Men förhöjd realism? Vad ska vi kalla det??) En bok jag skulle vilja äga, men hur och var i hela världen ska jag få tag på den?? Helst vill jag ju ha just den där som jag läste, med samma omslag menar jag.

Men det slutar inte där. När jag sedan, på Jessicas enträgna uppmaning, för ett tag sen läste Sonya Hartnetts Fjäril så tyckte jag att där fanns gemensamma drag. I stämningen, i perspektivbytena, i familjerna, hettan, den ensamma huvudpersonen, kroppsligheten, förtätandet av stämningar med små medel. De säger olika saker, och både böckerna och författarna är nog intresserade av olika frågor och perspektiv, men det finns nån sorts grundstämning som slog mig som besläktad.

Och: de är båda nyzeeländare! Jag har alltid haft för mig att Mahy är från Australien, men icke!

Detta öppnar förstås för intressanta funderingar kring särskilda nyzeeländska drag i litteratur. Hur är det t.ex med Janet Frame, som ju har en oerhört egen stil och ett eget språk – men det är det där med familjen igen, med jaget, med naturen, med sensibiliteten? Är det jag som hittar på eller kan det vara så här?

Vad tror mina kära kloka läsare?

Hej igen

Inget har hänt.
Joho, alltså, visst, i livet etc, i världen. Men här på bloggen? Inte så mycket.
Jag befinner mig fortfarande här:

Denna briljanta bild hämtad härifrån, gjord via detta.

Sherlocked

"It is a truth universally acknowledged, that a consulting detective in possession of a genius mind must be in want of a blogger."
Från tumblr, minns inte vems.

Japp. Just nu roar jag mig med att vara lite besatt av BBC:s version av Sherlock Holmes. Den i nutid placerade, med Martin Freeman som John Watson (Hellooooo...) och Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes. Gillar't. Och gillar kanske framförallt den enorma mängd fanmaterial som finns att tillgå. Alltså, Internet, jag älskar dig. Fanfiction är en genre som intresserar mig väldigt, ur många aspekter. Den går att läsa både besatt och liksom litteraturintresserat samtidigt. Så, tja, det är väl ungefär vad jag gör.

Home-ishtyling

Ja, och när vi ändå pratar flytt och heminredning ... såhär ser tydligen vår lägenhet ut. Efter storstädning och undanplockning och tja, nästan utplånande av oss själva. Vi bor såhär, fast ändå inte. Tänk er ... mer grejer. Överallt. Leksaker, teburkar, spjälsäng, mer böcker, tvätt på tork, skrivare, sladdar, fyra gånger så mycket krukväxter ... och så vidare.

Men fina bilder blev det!

Köket, med Axels mammas tavla, Elnas lampa, Axels pappas skåp och bordet som jag och Axel byggt.

 Något mer rofyllt än hur det brukar se ut. 

Jag hade en idé om att hänga en vit låda över proppskåpet, men glömde det. 

Detta är ändå det roligaste/mest orealistiska. Mitt skrivbord. K skrev i sms: "du får spara bilden och visa upp den när nån frågar i framtiden var du skrev dina två första romaner." Eller hur! Jag tror inte ni kan föreställa er hur det såg ut här innan jag började plocka undan. 

Lite som porr?

Vi ska alltså flytta. Och bygga nytt kök i det som nu är vardagsrum. Riva ut det gamla köket. Vi pratar kakel, skåp, handtag, kylskåp, kakel, planering och beställning dagar och nätter i ända. Men gillar det.
Nu sitter jag här på min mammaledighetsmåndag och slösurfar runt bland inrednings- och designbloggar. Lite som porr, tänker jag mig. Avtrubbande men med nån sorts snabb tillfredsställelse. Lite otillfredsställande också: allt man SKULLE kunna göra. Konsumtionens eviga krav och lockelse och plåga.
Och men vad snabbt jag tröttnar på dessa bloggare som hela tiden strösslar med superlativ! Finaste kudden, härligaste uteplatsen, sötaste porslinet. Bla bla bla BLÖH. Oerhört tröttsamt. Ge mig då hellre fler bilder och mindre text, tyck ingenting. Show, don't tell – det kan väl gälla även här (där)?

Helt orelaterat

Saker som tråkar ut mig: Bilder på Bob Dylan.

U-P-P-R-E-P-N-I-N-G av vinnande koncept

Ny bokserie på gång från Michelle Paver, författare till Vargbröder-böckerna som jag slukat och gillat. fantasy i stenåldersmiljö: verkligen min kopp te! Nu kommer Bronsdolken, en serie i samma stil (antar jag), men i bronsålderns medelhavsländer (eller typ, för i Vargbröder är det ju TYP de nordiska länderna vi befinner oss i, men inte exakt). Låter spännande, men lite för likt Vargbröder för att riktigt locka mig. Känns som: "Aha, vinnande koncept, nu kör vi det en gång till!" Tråkig!


Pojke i huvudrollen, tjej som sidekick (bara en sån sak, alltså, varför kunde det inte ha fått vara tvärtom?), "speciell relation" till en delfin (istället för varg, då), bla bla, jakt och spänning och ont och gott och en profetia, och fem böcker. *gäsp*

Men. Visst kommer jag att läsa den när den kommer, och hoppas på att få mina förutfattade meningar krossade. Återkommer eventuellt.

Locker room peptalk

Jamen det var väl PRECIS vad jag behövde: en blogg till!
Tekniskt sett dock: en tumblr. Och jag vet inte vad det ska bli av den, mer än att det är en rolig grej.

Kom gärna med förslag, inte bara på scener, utan gärna youtubeklipp ...
Jag VILL t.ex ha ett från A league of their own, men hittar inget bra. Help?

Hurra! Hurra!

Det här är förskräckligt roligt och fint på alla sätt och vis!
I oktober blir det Berlin!

Stoppa pressarna – visste ni detta redan?!

Ellen Mattson kommer med en ny roman i sommar/höst! Men alltså herregud, varför har ni inte sagt nåt? Jag satt på jobbet och gjorde små markeringar här och där i Btj-lista 13 när jag plötsligt gav upp vad som nog måste kallas för ett litet tjut. "Oj, förlåt", sa jag till S som satt i samma rum. "Men det var något roligt?" sa hon och jag uppgav anledningen till tjutet:



En trettiotalsroman om/med Greta Garbo. Alltså. Alltså. Jag saknar ORD.

Och, mina kära läsare, om ni av någon kosmiskt outgrundlig anledning INTE har läst Ellen Mattson – gör det. Hon är oförtjänt lite omtalad. Läs exempelvis Resenärerna, Glädjestranden, Snö (åh, Snö! En kort roman om bohuslän och karl den tolftes likfärd!), Splendorville. Se hur hon gör det: språket, människorna, rummen, de små medlen, borrandet, skildrandet. Åh.
Allt som återstår och Glädjestranden kom ju samma år, samma höst till och med. De utspelas båda i Bohuslän, hennes på fastlandet och min på ön alldeles utanför. Båda i och kring ett hus, en gård, med en liten grupp människor och hur de förhåller sig till varandra, till tingen, till arbetet, till årstiderna. Men likheterna slutar ungefär där. Hennes roman är tät och andlös och spännande, den vrider och vänder på de där blickarna och relationerna, åh jag tycker att det är så bra gjort. En fantastisk scen där de (eller en man?) slår med lie. Ja, liar finns ju i Allt som återstår också.

Jag har, i arbetet med det romanprojekt jag håller på med just nu, stannat upp och frågat mig (och vore jag lite mer lagd åt crazy fangirl-hållet så kunde man ju ha en tshirt med det tryckt på) WHAT WOULD ELLEN MATTSON DO? Och sen resonerade jag lite med mig själv kring det och kom på en eller annan idé och ingång som inte var så dum faktiskt.

Vart researchen tar mig

Nu bildgooglar jag mulor. Fina!

Och så ska jag äntligen lära mig: häststo + åsnehingst = mula. Åsnesto + hästhingst = mulåsna. 

Det är mulan som är vanligast, det begrep jag också när jag fick se alla bilderna. De där känner man ju igen! De är mer lika hästar, men med långa öron och lite åsna över mulen. 

Att låta baklandet krackelera

Mhm. Så här då.
Det finns en massa text. Den är skriven, den är genomläst på längden och på tvären.
Och men så uppstår nåt när jag skriver mer text, nytt och som känns bra och som är i linje med hur jag tänker på texten nu. Och det liksom KROCKAR med det som redan finns. Jaså, men var det så här, jaha, då måste jag ju ändra de ställen där jag beskrivit det på det där sättet. Suck. Och så ändra.
Och samma sak igen: skriva nytt, se det krocka, och tvingas ändra.
Det ska vara så, det begriper jag ju, men det är smärtsamt. Smärtsamt för att det där som jag trodde var TEXT i själva verket var bakland. Och, som det heter: "Lägg märke til ditt bakland och stryk det. Hitta luckorna och skriv ut."
Var det när jag höll på med Allt som återstår jag fick det rådet? Eller Mot ljuset? Sak samma! Det är så det måste vara. Men det gör ont, för att all den där texten som är skriven för att komma fram till hur det är, hur det ska vara, hur det ser ut – den står ju där, den finns och jag har läst den och börjat tro på den och det är förstås dumt, men också det enda sättet framåt, tror jag.

Där är jag nu. Mitt i detta att upptäcka glipor, sprickor, oegentligheter (underbart ord, även om det kanske inte riktigt är på plats här!), et cetera och med mera.


Och så är jag hungrig dessutom, det kanske bidrar till missnöjet?

Hej, Blogger,

Jag hatar ditt gränssnitt mer än ord kan uttrycka.
Och jag är ändå författare.
Dra. Åt. Helvete!

Hejdå.

Fria associationer om krigshjältar och språk

Gårdagkvällens researchsurfning spårade på nåt vis ur och ut i att jag istället satt och skummade engelska wiki-artikeln om Horation Nelson.
Kolla gärna in porträttet: hur en man med en arm låter sig avporträtteras med den tomma ärmen uppfäst på (uniforms-?)jackans framsida.
Nåväl. Han har föga gemensamt med det jag skriver om, minns nu inte ens riktigt hur jag hamnade där. Vådan av att följa länkar! Men roligt är det. Och allmänbildande, förstås.

Funderade över det där, att de noterade hans sista ord som "God and my country". Men jag antar att efter det flämtade han "Mamma!", det sägs ju vara det vanligaste sista ordet. Likaså det första, inte sant? Jag och A brukar prata om att människans språkutveckling följer en normalfördelningskurva: Det börjar med mamma, lampa, kanelbule, och så vidare, och högst upp på kurvan kan man skriva en roman eller två om det vill sig väl. Sen går det neråt igen i och med ålderdomen, och de sista orden är kanelbule, lampa och till sist mamma.

In other words ...

... som vi säger på Swänsko:
Jag och A har köpt en trea i Majorna, flytten går i augusti/september (vi ska flytta ett kök först. Wah! Galet projekt!). Det känns lite vansinnigt. Min kollega J sa "Jag tror inte att människan är gjord för att byta boplats sådär snabbt" och det tror inte jag heller (Lasse Berg skulle säkert hålla med!). Jag tror viär gjorda för att sakta packa ihop våra pinaler, ta dem i en ränsel och sen vandra längs en sjö eller ett hav tills vi finner nästa fina grotta, med ljus torr sand och lagom skuggig ingång, och så slå oss ner där. Ursäkta stenåldersromantiken, men faktiskt!
Så. Med detta ville jag mest säga: tjoho!

Framåt kamrater?

Skriver.

Jessica har läst, ändå, sedan jag hunnit jobba lite mer med texten. Vi satt på ett fik och var som inbäddade i NÅGOT ANNAT: detta att tala om text, att få sina ord belysta mycket skarpt, få uppskattning och kritik och utmaningar. Åh, det finns inte mycket som går upp mot att få en kunnig, ärlig och konstruktiv läsning av sitt romanprojekt.
Mmm.

Men nu, alltså. Skriver. Läste efter den där kritiksessionen igenom manuset två gånger. Stor, alltså STOR skillnad att läsa på papper och på skärm. Klottrade sidorna fulla med lila pennan: kommentarer, strykningar, utrop, förflyttningar, utvecklingar. Det kan bli så mycket bättre. Det måste det.
Skickade ett sms till Jessica några dagar efteråt, som löd såhär: "Känner att det KAN BLI skitbra men är LIVRÄDD att jag inte ska klara av det ..."
Så ungefär känns det, ja.

Jag hade ju textuell hybris härförleden och tänkte att asch, snart kan väl förlaget få läsa?! Nu känns det som att jo, ja, visserligen, MEN jag skulle vilja - nej, jag vill verkligen - att det ska bli bättre först. Att jag ska lyckas lyfta upp mer av det som finns där och som måste synas.
Jaja, det är väldigt flummigt att skriva a utan att skriva b, men det får ni stå ut med. Vad var det Gallileo sa? Eppur si muove? Ändock rör hon sig.

Tror att jag behöver lite mer sånt här i mitt liv just nu eventuellt

Från Don II. 

Gissar att den är ungefär såhär: lite Bond, lite Indien, mycket världsherravälde och MYCKET Shahrukh. Utan inbördes ordning. 

Den där äppeljuicen ser rätt god ut, gör den inte?

AAAAAAAH

Vad har hänt med Blogger? Varför är nya gränssnittet liksom en annan VÄRLD än själva bloggen? Som att skriva detta i nåt helt annat, mer som google analytics, men tydligen är det min blogg. Jag tappar ju helt känslan här.
Hur blir det?
Hur ser det ut?

Fy vad tråkigt!

Mvh Hon som inte uppgraderar sin Mac till Lion för att slippa byta Word, för att slippa att nåt ska se annorlunda ut ...

Textsamtal overload revisited

... eller nåt.
Overload blev det i alla fall inte, jag skickade ett hetsigt (nåja) sms till Jessica som bland mycket annat innehöll "Läs inte texten!". Låter kanske allvarligare än det var, men efter ett mycket givande textsamtal på Ginborn med Anna (mätta på devil-ed eggs, sill, gubbröra medmera) kändes det som att jag vill spara Jessicas ögon lite till.
Nu vet jag saker om texten! Och jag har en massa som jag måste fundera på och bestämma mig för (svårt!) och sen genomföra på ett eller annat vis.

Att vara i det här stadiet av skrivandet påminner ganska mycket om att vara förälskad. Något som snurrar i huvudet nästan hela tiden, en lite världsfrånvänd känsla, nästan flyktberedskap, ett pirr. Både välbehag och obehag. Prrrrrrrr.

Textsamtal overload på gång

Idag har jag två gånger bifogat ett rätt rejält textdokument till mail, och därefter dödsföraktande tryckt på Skicka.

En gång till Anna och en gång till Jessica.

Med A ska jag prata text nu under påsk, med J nån gång framöver när vi jämkat ihop våra scheman.

Hej och hå!

Jag har ägnat mig åt att göra en version som är mer läsbar. Lite hopsydd, framförallt mot slutet. Vad detta innebär konkret:

1. Infogat några förtydligande kommentarer samt anvisningar inom [ ].

2. Gulmarkerat dessa, så att de åtminstone på skärm står ut som klart andra än texten.

3. Låtit en del - - - - - stå kvar som avslutning eller istället för text/replik.

4. På två ställen infogat övertydliga versaler: DETTA ÄR VÄLDIGT OFÄRDIGT, samt HÄRIFRÅN ÄR DET VÄLDIGT FRAGMENTARISKT. Apelsinteve, liksom.

Så nu tror jag att A och J ska kunna ta sig igenom texten utan att undra vafaaan jag menar. luckorna finns men det syns att de är luckor. Lättare då att få syn på det som är luckor men som jag inte noterat. Precis sånt jag vill att de ska peka på.

Eller, vill och vill.

Helst vill jag förstås bara att de ler brett och lutar sig fram och gör tummen upp.

Men det kommer ju inte att hända, det vet jag mycket väl. Så därför: jag vill få syn på texten, vad gör jag, vad gör jag inte, vad finns, var är luckorna och bristerna, håller språket, tonen, bla bla bla etc.

Ni fattar.

Det gör dom också, för dom är mycket kompetenta.

(Det här med "dom", det är skumt. Jag håller stenhårt på de och dem annars, men nu har jag i texten genomfört dom, mej, sej, säjer, nåt, nån och mera sånt. En ton jag provar. Och då smittar det lite, särskilt här på bloggen som jag väl tänker är lite slappare... Mej och dej har jag väldigt svårt att komma ihåg när jag skriver, måste ideligen köra sök-ersätt på det.)

Vi kan etikettera detta inlägg med "Den problematiska övergången från att tala om sin roman som "texten", till att kalla den "romanen"!

Statusuppdatering

Såhär är mitt liv just nu: jobbar tre dagar i veckan på bibblan, är mammaledig en dag, har en skrivdag. Plus helg. Yay!

Och idag var/är det min skrivdag då, och jag packade min kånken (förstås) med dator och sladd och hörlurar och for med bussen som alla andra. Nä, men jag tog mig neråt stan och satte mig på café och drog på mig lurarna och sen skrev jag konstant i fyra timmar. Eller, inte konstant. Jag fikade också, och pillade med hörlurssladden, och bytte spellista i spotify, och gnagde på knogarna, och stirrade ut i luften, och kissade ett par gånger (allt te!). Men ändå. NÄSTAN konstant i fyra timmar.

Sen gick jag och lämnade blod, bara för att liksom göra verklighet av nån sorts metafor som var i antågande. Det var gött, jag hade högre blodvärde än nånsin (137) och fick gratisfika och en fin tygkasse. Sen gick jag övermodigt till HM, trotsade den omedelbara känslan av att vara Ful och Fet och Förfallen i provrumsspegeln och köpte mig tre par nya byxor. Under över alla under!

Sen gick jag vidare i sol och kall vind, och landade rumpan på ett annat café, köpte mer te, och skrev en timme till.

Häpp.

Sen åkte jag hem.

Och, alltså, för att inga missförstånd ska uppstå, eller jobbig stämning, eller nåt annat: skriva konstant i fyra timmar är för mig en omöjlighet. Det jag gör är SYSSLAR MED TEXTEN. Flackar fram och tillbaka mellan textdokumentet och baklandsditot. Antecknar nåt. Skriver ner mina tankar. Skriver en sida. Redigerar och småpetar. Skrollar upp och ner. Läser scener, läser om dem. Skriver några rader, ett stycke, en sida. Kastar mig ut på internet för att kolla nåt. Researchläser lite på google books. Kollar på kartor. Skriver ner en anteckning.

Ni fattar? Men det blev skrivet. Och det blev tänkt. Och jag såg att det var gott, och så fikade jag lite till. Så jävla roligt hade jag i alla fall.

Dagens ledord var detta: "Mörkare, svartare, ilsknare, skarpare." Och när jag skrev på twitter att jag la in könsord och avföring och våld i texten så var det bara delvis ett skämt.

Jobbläsning

Läsningen är, skulle jag säga, bibliotekariers ständiga huvudvärk. Allt det man borde läsa, skulle vilja läsa, måste läsa, tänker läsa etcetera etcetera. Och efter nio månaders föräldraledighet bortkopplad från yrkeslivet och i princip helt och håller från läsning, får jag ju försöka rivstarta min läsning.

Detta är något av det jag har läst hittills:

Vinylprinsessan
Av Yvonne Prinz. Väldigt amerikansk stämning: Berkeley ett sommarlov, i och kring en vinylbutik. Rån, kärlek, föräldrar ... Lite High Fidelity-stämning vilket i min värld är något bra. En feelgoodbok som gick fort att läsa, jag gillade den.

Allt jag säger är sant

Lisa Bjärbo (som också bloggar som onekligen). Oj vad jag fnissade när jag läste den här boken! En otroligt härlig huvudperson, och väldigt väldigt mycket humor (trots att det finns sorg och död och förvirring och ilska och tonårsleda också). Alltså! Killen som kallas Macke eller Sacke, men det visar sig vara Backe - jag förstår inte hur jag kunde skratta så mycket åt något som ser så trivialt ut, men jag fnissade tills A gav mig en konstig blick ... Om att hitta sig själv och vad man vill och hur man ska bete sig, eller inte bete sig.

Välkommen hem
Av Johanna Lindbäck som jag skam till sägandes inte läst något av innan. Också en feelgoodbok, om Sara som kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London och ska återuppta sitt gamla vanliga liv. Eller? Saker förändras, hon har förändrats, och hur ska hon förhålla sig till exet/föredetta (?) kompisen Mattias? Jag gillade personerna, särskilt spelet mellan Sara och Adrian. Gick och funderade på dem efteråt, ett gott betyg!

Affektion

Av Martin Jern. Den här boken... jag vet inte! Det är hårt och nattsvart och FÖRDJÄVLIGT. Knark, sex, sprit, död, destruktivitet, livsleda. Och jag kände ingenting. Ingen sorg, ingen ilska, ingen medkänsla. Men om det var boken som var avstängd eller om det gick så åt skogen att JAG stängde av, det kan jag inte avgöra. Tyckte dock att de sista sidorna kändes tillagda i efterhand, som i ett anfall av "Nämen nu blev det väl lite väl, måste det itne finnas lite ljus i slutet åtminstone?"

Kära fiende

En fristånde fortsättning på Pappa Långben, som jag ju läste om för ett tag sedan. Här är det inte Judy som skriver brev, utan hennes vän Sallie McBride, som blivit föreståndare för det barnhem där Judy växte upp. Rappt, roligt, drastiskt, och med en mycket långsamt framväxande kärlekshistoria. Gillade, men hoppade över en del långa avsnitt om barnhemsskötsel ... Den mycket SKOTSKA doktor Robin McRae gillade jag, eller snarare Sallies förhållningssätt till honom - det är han som är Kära Fiende.

Känslorna

Jag hittade den här HÄR. Och eftersom jag inte har nån tumblr så lägger jag den här. För att visa er. Fint, tyckte jag. (klicka på den så blir den större!)

Tack, Eloise.

Sjung o gudinna om vreden

What I am saying, really, is that I want you to be angry, all of you, I want you to be angrier than you have ever been in your lives, I want you to be a fucking beacon of white-hot rage burning so bright no one around you can miss it. Whatever it takes to stoke the fire. I want us to be so loud and so angry and so visible and so terrifying that we cannot be mistaken for anything other than the future, a future that looks like us. In all our kinds of bodies, in all our kinds of love. Waiting for the time when none of us are angry anymore because the only thing left is the world we want to live in. When the hardest thing any of us will know is teaching ourselves how to live without anger altogether.

Detta är en blogg jag brukar läsa. Det är en arg person som skriver, The Rejectionist. Och det eldar under min vrede. Läs! Elda!

Något om besatthet

Det är så väldigt bra det här namnet jag valde till min blogg. Så mycket olika saker jag intresserar mig för som på ett eller annat sätt, förr eller senare, kan kallas besattheter.

Just nu har mitt skrivande (som under en period varit förvånansvärt intensivt och faktiskt easy-going) gått i stå en smula, till förmån för diverse besattheter.

Ja ja, att jag tittar på f-ing MUPPET TREASURE ISLAND på youtube handlar förstås om det.

Men nog om detta.

Jag har ofta svårt med den där övergången – skrivandet är ju i sig en besatthet, lika stark som något annat. Det snurrar i huvudet, både i bemärkelsen att jag faktiskt blir lätt fysiskt yr av att skriva intensivt, och att saker, fraser, tankar, bilder snurrar i huvudet.

Lite asocial, lätt frånvarande.

Tuggar och tuggar om det nyss skrivna.

Nu har jag nått ett stadium där det finns tillräckligt mycket textmassa och riktning och struktur för att Hur Det Skulle Kunna Bli börjar bli (smärtsamt) tydligt. Häftigt och läskigt.

Så här: ju mer jag skriver, desto tydligare blir det vilka linjer jag prioriterat framför några andra, vad som behöver arbetas mer på, vad som glömts, var de logiska luckorna finns, etcetera.

Bristerna i materialet blir synligare allteftersom jag fyller i de brister som från början helt enkelt är frånvaron av text.

Gör jag mig förstådd?

Det kanske låter besvärligt, men det är ju också häftigt, som sagt, för det som medvetenheten om alla de där bristerna är, är ju att texten FINNS och ÄR PÅVÄG någonstans och kan kallas text.

Och då kanske jag kan få unna mig att glida bort lite, och in i nåt besatt tillstånd?

Hit ska jag i helgen:

Litteraturdagarna i Mariehamn.

Har aldrig varit på Åland, inte ens i närheten. Ser mycket fram emot både det och programmet och att ta med hela lilla familjen.

Bland annat detta ska jag göra: Prata med Jens Liljestrand och Jonas Karlsson under rubriken "Att vara någon. Ett samtal om roller och hur de kan skava." Tror det blir mycket bra, och tycker att det är ett välfunnet tema för våra böcker.

Jag försöka skärpa mig och återkomma med mer. Bilder? Rapport? Något!

Ouch!

Okej. Sequels och prequels i all ära, och besattheter medmera. Men. Detta? Muppet Treasure Island?!

(Hawkins är en mes, men det visste vi redan. Long John gör entré ca 02:30 in.)

Nej, jag har inte precis upptäckt det, jag har bara precis samlat mod för att våga titta. Å jeeez.

Dock: Tim Curry som Long John Silver, nja, mjo, okej då! (Minns här att jag har en plats för honom i mitt hjärta (eller the vicinity thereof) efter hans insats som Cardinal Richelieu i De tre musketörerna ("All for one, and more for me!")

I övrigt: jag har aldrig gillat, eller begripit mig på mupparna. Så detta blir liksom bara obegripligt för mig. Why, oh why? Och att den faktiskt gick BRA på bio?

Och att de sjunger.

Ja ja ja, jag VET att jag gillar bollywood och att de väl tekniskt sett är musikaler. Men. Dom ska faan inte sjunga i Treasure Island! Möjligen Yo-ho-ho, medan de vevar upp ankaret, men inte mer.

Äh, jag vet inte vad jag ville säga med detta. Bara: hilfe! och att jag nog aldrig kommer att palla se alltihop, men kanske av ren nyfikenhet sneglar mig igenom några av klippen. Döda sina darlings bla bla bla, jag säger Vårda Era Besattheter!

Ett tips som kan funka

Det här tycker jag att ni ska läsa! Det handlar om litteraturens ... kraft. Inneboende kraft, just det! Att hjälpa, att förändra. Osv. Etc.

Eller, som kidsen säger: LOL!

Dödssynden

Jag ser att jag inte har någon tagg för Isfolket här, det förvånar mig en smula för det måste väl innebära att jag inte en enda gång skrivit om de där böckerna? Märkligt, eftersom min blandning av högt och lågt rätt ofta (tänker jag mig) hamnar i njutningsfullt upplyftande av det låga.
Nå.

I helgen besökte jag Linköping, och i värdinnans bokhylla stod ett par-tre titlar ur Sagan om Isfolket. Jag jublade, och fick konstatera att det nog är första gången nånsin som jag ser dem stå framme i någons hylla. Rätt ofta tycker jag att folk erkänner sig ha läst dem (med olika grad av stolthet/genans) men i hyllan? Nä.
Mina exemplar (jag äger inte alla fyrtiosju, men ett tjugotal titlar) ligger nedpackade i en papperskasse på vinden, och har inte stått framme sedan jag flyttade hemifrån (om ens innan dess?)(men jag har dem alltså kvar). Jag plockade fram dem för en del år sen, när jag läste B-kursen i Svenska på universitetet, då skrev jag nämligen uppsats om dem: Litterär kvalitet i dåligt språk? var titeln. Svaret var väl nej, tror jag …

Men.

I Linköping i helgen passade jag bland annat på att läsa en av dem, de som fanns i hyllan hos K var nr 1-5, och jag valde femman, Dödssynden, eftersom det är en favorit, den jag läst flest gånger, tror jag. Idiotisk historia, men ack, tonårshjärtat!
Sextonhundratal i Köpenhamn. Alexander och Cecilie. Hon av Isfolket, han är ståtlig typ musketör, nej vad kan det heta? Nå, kungens livgarde kanske. Och homosexuell, det kommer fram i slutet på bok 4, där deras historia börjar. Nu har Cecilie fått veta. Han hotas av rättegång, pga av att en fd pojkvän/älskare har varit indiskret med en annan man och blivit påkommen. I princip är det väl Alexanders huvud som står på spel. Cecilie har älskat honom länge, han vet inte. De är vänner. Och! Nu är hon med barn med en olycklig präst hon låg med lite hastigt och lustigt när hon var hemma i Norge och sörjde vad hon fått veta om Alexander. Aha! Förnuftsäktenskap ingås.

Hennes (falska) vittnesmål + att han är gift friar honom. Han skickas ut i krig (30-åriga kriget pågår). Han blir sårad, och förlamad. Skickas hem till Cecilie, som förlorat barnet.

Egentligen är då alla premisser för deras äktenskap borta, men men.

När jag var tretton, tror jag, fick jag upp ögonen för Isfolketböckerna genom att min vän A läste dem. Hon satte igång ett projekt på sommarlovet uppe i Dalarna som var att ÅTERBERÄTTA böckerna för mig. Hur långt kom hon? Ja, åtminstone till femman, det vet jag. Det var fantastiskt! Hennes beskrivning som var "Det blir rajtan, men inget tajtan". Så pass pryda var vi, att detta inte riktigt gick att tala om.

Ska jag hålla mig kort(are)?
PROBLEMET med femman, utöver dess varande en isfolketbok, är premissen med att Alexander blivit homosexuell pga traumatiska upplevelser i barndomen. En kombo av otäck mor, obehagliga kvinnoporträtt i nåt hemligt rum, en betjänt som utnyttjar honom och en far som tvingar honom se på sexualakten. Typ. Och att han blir "botad", eller "frisk", eller förbytt i alla fall. Sandemo slänger in lite "ni får inte döma såna som oss, vi är som alla andra" men det hjälper inte riktigt … Han är ju inte bi heller, fast det hade ju annars varit enkelt, tänker jag, utan det är ANTINGEN/ELLER.

Det börjar med att han på nån tillställning (där han inte dansar, men hon gör) inser att Cecilie lever ensamt och kanske har kroppsliga behov, och vill hjälpa henne där. ÄHUM. Sexuellt, men ej penetrerande. Alltså: rajtan, men inget tajtan.

Såsmåningom kan han dock inte hålla sig, så att säga, och det blir både rajtan och tajtan, sen ger han sig hastigt och olustigt av för att besöka gamla kärlekar och se om han känner ngt för dem, det gör han inte, och kommer hem som hetero. Ka-CHING!

Nä. Ljudet vi hör här är snarare ljudet av en handflata mot en panna.

Åh, jo, till saken hör ju att han såsmåningom blir frisk också, om än halt: kulan han fått i ryggen flyttar sig och de lyckas operera ut den… Puh. (Den naturvetenskapliga sannolikheten i denna bok är väl SÅDÄR, skulle jag tro. Han får iallafall sprit innan de opererar, det är väl det mest sannolika i det hela.)

Därav: ingen dans.

Jag läste den, som sagt, det tog väl nån timme… Hoppade över bitarna med den olyckliga barndomen, samt några parallellhistorier. Det är ju Alexander och Cecilie man vill åt. Och jo, fastän mitt trettiotvååriga jag har sina både feministiska och litterära glasögon på sig och kan fördöma det mesta (suckade och grymtade för mig själv under läsningen, och fick förklara för Z som lyssnade och fnissade), så läser tonåringen parallellt, och swooonar åt en del scener.

Han ÄR ju het, Alexander, det får vi erkänna, min inre tonåring och jag. Inget att säga om det. (Dock att han ser ut som en gubbe på det där fula omslaget. Nåväl.)

Men jag gillar honom nästan bättre som lite olycklig bög, än som omvänd och nyfrälst hetero, får jag väl säga. Det där spända draget över munnen när han inte vill vara för privat med Cecilie. Att de spelar schack i sängen på sin bröllopsnatt (sängen får ju inte vara oanvänd, sånt ska inspekteras!) och samtalar i stearinljussken. Hennes olyckliga trånande, och sen det där sexuella utforskandet.

Ja, jisses.

Och ni kan väl gissa, kära läsare, att jag också gillar honom som återhämtad men halt efter kriget…

Hur har vi det i läsekretsen?

Har ni läst isfolketböckerna? Någon av dem? Hela serien? Kunde ni rabbla släktträdet (jag kunde åtminstone halva i mina glansdagar…)?

Vilken bok var favoriten?

Oscars

Visst ser det toppen ut!

Om rätt ska vara rätt

Tramsigt kanske, men:
Det här är ju ingen anka, det är en gräsand (eller två)!




Eller hur?

(Från pekbok med ljud: Bondens djur.)

Igår på ett twitter nära dig

Jag gick och handlade sen på eftermiddagen, och DET FANNS TEXT I MITT HUVUD! Saker jag gick och vred på. Tankar, bilder, röster.

Åh herremainjesu, det finns inte mycket som slår den känslan.

Bara det.

Bara så.

Omläsning på gång

Ibland händer det att man råkar nämna en bok man ofta tänker på men sällan pratar om. Och nämna den till exakt rätt person. Nu var det jag och Jessica som pratade om något, och jag sa " bla bla bla Amys ögon bla bla" och hon sa: "Ja! Albatrossen!" Och jag utbrast något om att hon var den första person jag träffat som också läst den. Och jag sa att den har jag faktiskt i min bokhylla, bland min pirat- och sjöfartslitteratur, och det skrattade Jessica lite åt och så pratade vi en stund om den där boken, apropå något annat i ett långt vindlande samtal som sen tog fart och bar vidare.

Och först igår kväll, kanske en vecka eller så efter det där samtalet, kom jag mig för att gå ut till bokhyllan och sträcka mig upp efter den där boken (den låg ovanpå Drakes Skull and Bones och under Robinson Crusoe).

Jag har inte börjat läsa den än (egentligen håller jag på med Jens Liljestrands Adonis, som är mycket bra, men den är just nu så mörk och deppig att jag får magknip, kanske måste jag pausa? Eller, nej, det är nog dumt. Nå) så jag tänkte att jag skulle skriva något om vad jag minns, eller vad jag tror att jag minns, och så får vi se sen.

Amy, jag tror att hon är barnhemsbarn? Kaptenen är hennes docka, hon älskar honom och pratar med honom. Han tappar ett öga eller två, och när hon sticker nålen i honom för att sy fast det så säger han Ajj! och blir levande. Det är det där nålsticket som gör det! Och pratet, tror jag. (något betydelsebärande här angående VAD det är dockorna får lyssna på, tror att det görs komiska poänger av det senare?) Han går till sjöss? Varför? Hur skiljs de åt?

Amy växer upp.

Sen är det Kaptenen vi följer (och jo, jag tror mig minnas en litterär crush där, verkligen. Vad ÄR det med mig och de där sjöfarande männen?!). Var är Amy? Hon blir en docka, kanske av vanvård, hon ligger i en kartong. Är det Kaptenen som har den där lådan?

Skeppet är bemannat med föredetta dockor och mjukdjur. Bland annat en groda som sjunger Greensleeves. Är det eller är det inte ett hemligt meddelande i ett myteri? Är det också en anka, eller blandar jag nu ihop det hela med Velthuis Grodan blir kär (fast det är väl en nalle?)?

Och albatrossen, jo. Den hade Jessica starkast minnen av, jag minns inte riktigt. Den följer skeppet.

Det är också något med slutet, att det går så fort och att det är väldigt sorgligt? Att de inte träffas? Å men gud, det orkar jag inte med! Får de inte återse varandra? Och ögonen då, de är väl pärlor, tror jag. Kanske är det albatrossen som har dem i näbben? Hon kan ju bara höra utan dem, och inte bli levande igen om de inte sys fast.

Denna impressionistiska dikt var alltså vad jag nu i skrivande stund tycker mig minnas av Richard Kennedys Amys ögon. Återkommer när jag läst!

Det där gick ju inte så bra

Fototmaningen alltså, eller hur. Tydligen inte alls vad jag kände för just nu.

Medan jag vårdar min lugnt sovande text ägnar jag mig åt research.

Beställde härom dagen följande böcker:

The madwoman in the attic, Gilbert & Gubar.

Stormen, Shakespeare

Caliban's voice, Bill Ashcroft

The postcolonial exotic, Graham Huggan (som skrivit essän/artikeln A tale of two parrots. Walcott, Rhys and the uses of colonial mimicry)

Nu önskar jag mig bara eoner av tid att hinna läsa allt detta också. Något som jag med lätthet kan förutse kommer att bli svårt, eftersom jag börjar jobba om en månad ungefär, med all läsning som DET innebär. Å denna lässtress. Ständigt!

Att det ska vara så svårt

Jag längtar efter skrivandet! Kom ju igång där, på riktigt, ett tag. Men det är mycket mycket svårt att uppehålla! Hur lite jag läser nu för tiden (#småbarnslivet!) ska vi bara inte tala om, men även skrivandet lever i ett undantagstillstånd.

Med texten känns det just nu ungefär som när man kört fast. Jag tänker och vänder och vrider på det i huvudet, men kommer ingenstans. Kommer inte vidare.

Nu oroar jag mig inte särskilt för detta, jag tänker att det nog inte ÄR att jag kört fast, utan att jag inte har tid, eller när jag har tid har jag inte ork, eller när jag har ork måste jag göra nåt annat och när jag inte måste det ... ja.

Men jag saknar det. Det var berusande, ljuvligt, att hitta tillbaka till det där rummet efter den fluffiga tillvaron som bäbismamma.

Det jag gör nu kan väl kanske möjligen kategoriseras som långsam research, stämningssökande. Eller en paus, om än något motvillig. Jag vill in i det! Jag vill vidare! Jag vill vrida och vända och KOMMA nånvart.

Men planen är att kunna ha en skrivdag i veckan under våren, och då, kanske! O, en dröm!

Fotoutmaning 10: childhood

(Hur gammal är jag här? Ett år? Pappa tog bilderna. Jag tycker jag ser rätt skön ut.)

Fotoutmaning 8: your sky

Himlen över Halland. På väg till Skåne för begravning i Maglehem imorgon.

Hej och välkommen kära läsare!

Jag gjorde ett besök hos google analytics, och här är vad jag fann. Underliga äro sannerligen sökningarnas vägar, men alla leder de er till mig. Jag hoppas att ni fann vad ni sökte. Och sökte vad ni fann, så att säga.

Ni frågar, jag svarar. Så här, till exempel:

Skogsnäs Ja, där har jag varit. By/kollektiv i Ångermanland som vann mitt hjärta sommaren 1998 på en resa efter Urkultfestivalen. Någon annan vann också mitt hjärta, om än mer kortvarigt. Läs här, förslagsvis.

Slips sjuttiotalet Ja, nä, det vet jag inte. Kan det vara det här, möjligen?

Pangpangbröder hur gick det sen Ja men DET vet jag! Pangpangbröder varande den ypperliga dokumentär som min man gjort. Här finns den.

Och hur det gick/hur det går för Gustav & Oskar är förstås alldeles för mycket för att berätta här. Men se filmen, vetja, den finns fortfarande på svtplay!

Här är trailern:

Män som hatar kvinnor problem Ja, verkligen. Hänvisar endast till morgonens inlägg.

Manlig vänskap Hehe.

Hilfe Träffen har jag ju fått på grund av det här hjälplösa inlägget. Men du som skrivit det i sökrutan och tryckt enter, fastän jag hoppas att du fick den hjälp du hoppades på så är jag lite tveksam till metoden.

Waldemar Röjder Ja, Waldemar! Som lät mig åka med på motorcykel runt Degeberga och Vittskövle första gången vi sågs. Hit vill du då. Vackra bilder!

Fotoutmaning 6 & 7: makes you smile/favourite

Ja, här lockas jag ju verkligen att posta en bild på mitt barn, denna dagliga källa till liksom häpen kärlek.

Men icke. Vi vandrar en annan väg för att inte alldeles balla ur i livsstilsblogg här. Nu håller vi oss till KULTUREN, mina vänner!

Här får ni en favorit som heter duga. Något (och någon) som får mig att le. Rörlig bild istället för stilla, men det måste väl vara OK?

Från Chalte chalte (ungefär Medan vi gick). Enligt konceptet pojke möter flicka, tjatar sig till hennes kärlek, får den, och vad händer sen? Shahrukhs rollfigur är lite lätt manisk skulle man kunna säga, och delar av den här historien lär bottna i hur han (Shahrukh alltså) följde efter sin blivande fru Gauri från Delhi till Mumbai och faktiskt lyckades hitta henne där ...

Om våld, ännu en gång

Läste Malin Ullgrens krönika i DN idag om underhållningsvåldtäktsskildringar på film, en reaktion sprungen ur bland annat Män som hatar kvinnor samt dess nya amerikanska version.

Påmindes om vad jag skrev när jag sett Män som... Jag blev så jävla arg. Och jag blev så oerhört förvånad – faktiskt – över att inte fler människor, till exempel människor i min närhet, inte såg samma sak som jag. Inte alls. Jo, A gjorde det. Men andra. Häpnadsväckande kan jag väl få lov att tycka. Såhär skrev jag, bland annat:

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor.

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och –

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra?

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem.

Köper ni det?

Gör ni det, verkligen?

Läs resten här.

Jag håller med mig själv, och jag håller med Malin Ullgren. Såhär skriver hon:

Det är skillnad på den privat-politiska skrildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelseom patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.

Ja, verkligen från dess mörka hjärta. Och jag tror att det där mörka hjärtat spiller sina berättelser oftare än vad vi vill tro. Berättelsen om Lisbet Salander, till exempel. Jag menar att Larsson inte spelade med öppna kort.

Och jag tycker att det är tröttsamt, spekulativt och FÖRDJÄVLIGT.

Apropå Salander kan ni läsa THE REJECTIONISTS inlägg efter att hen sett The girl who ... Också läsvärt.

Två klassiker

En av juldagarna tittade vi på Resan till Melonia, en film som jag inte sett sedan nån gång när den kom, vad kan det vara? Mitten av 80-talet? Kan jag ha sett den på bio till och med?

(Mitt första biominne är annars att jag och Sara Hallström var med hennes pappa och såg Samson och Sally på Hagabion, och att vi grät och ville gå hem, för att vissa bitar var så otäcka (oljan! elden! miljögifterna!) ... Den kan jag skriva om en annan gång.)

Det enda jag mindes tydligt från Resan till Melonia var de där slavarbetarscenerna med barnen på Plutonia, det måste ha gjort väldigt starkt intryck på mig som barn. Begripligt!

Men vad fin den var. Tycker mycket om Per Åhlins bilder: ansiktena, de mjuka rörelserna. Den lille poeten var fantastisk, många repliker där som jag önskar att jag kunde minnas och utbrista i vardagen.

Men det jag väl egentligen skulle komma till här var att jag blev väldigt sugen på att läsa Shakespeares Stormen. Man anar den ju under/inuti/bakom Per Åhlins berättelse, men jag har varken läst eller sett den och allmänbildningen räcker inte hela vägen.

Finns den inte i pocket? Jo!

Och vem har gjort omslagsbilden? Per Åhlin!