Framåt kamrater?

Skriver.

Jessica har läst, ändå, sedan jag hunnit jobba lite mer med texten. Vi satt på ett fik och var som inbäddade i NÅGOT ANNAT: detta att tala om text, att få sina ord belysta mycket skarpt, få uppskattning och kritik och utmaningar. Åh, det finns inte mycket som går upp mot att få en kunnig, ärlig och konstruktiv läsning av sitt romanprojekt.
Mmm.

Men nu, alltså. Skriver. Läste efter den där kritiksessionen igenom manuset två gånger. Stor, alltså STOR skillnad att läsa på papper och på skärm. Klottrade sidorna fulla med lila pennan: kommentarer, strykningar, utrop, förflyttningar, utvecklingar. Det kan bli så mycket bättre. Det måste det.
Skickade ett sms till Jessica några dagar efteråt, som löd såhär: "Känner att det KAN BLI skitbra men är LIVRÄDD att jag inte ska klara av det ..."
Så ungefär känns det, ja.

Jag hade ju textuell hybris härförleden och tänkte att asch, snart kan väl förlaget få läsa?! Nu känns det som att jo, ja, visserligen, MEN jag skulle vilja - nej, jag vill verkligen - att det ska bli bättre först. Att jag ska lyckas lyfta upp mer av det som finns där och som måste synas.
Jaja, det är väldigt flummigt att skriva a utan att skriva b, men det får ni stå ut med. Vad var det Gallileo sa? Eppur si muove? Ändock rör hon sig.