Dödssynden

Jag ser att jag inte har någon tagg för Isfolket här, det förvånar mig en smula för det måste väl innebära att jag inte en enda gång skrivit om de där böckerna? Märkligt, eftersom min blandning av högt och lågt rätt ofta (tänker jag mig) hamnar i njutningsfullt upplyftande av det låga.
Nå.

I helgen besökte jag Linköping, och i värdinnans bokhylla stod ett par-tre titlar ur Sagan om Isfolket. Jag jublade, och fick konstatera att det nog är första gången nånsin som jag ser dem stå framme i någons hylla. Rätt ofta tycker jag att folk erkänner sig ha läst dem (med olika grad av stolthet/genans) men i hyllan? Nä.
Mina exemplar (jag äger inte alla fyrtiosju, men ett tjugotal titlar) ligger nedpackade i en papperskasse på vinden, och har inte stått framme sedan jag flyttade hemifrån (om ens innan dess?)(men jag har dem alltså kvar). Jag plockade fram dem för en del år sen, när jag läste B-kursen i Svenska på universitetet, då skrev jag nämligen uppsats om dem: Litterär kvalitet i dåligt språk? var titeln. Svaret var väl nej, tror jag …

Men.

I Linköping i helgen passade jag bland annat på att läsa en av dem, de som fanns i hyllan hos K var nr 1-5, och jag valde femman, Dödssynden, eftersom det är en favorit, den jag läst flest gånger, tror jag. Idiotisk historia, men ack, tonårshjärtat!
Sextonhundratal i Köpenhamn. Alexander och Cecilie. Hon av Isfolket, han är ståtlig typ musketör, nej vad kan det heta? Nå, kungens livgarde kanske. Och homosexuell, det kommer fram i slutet på bok 4, där deras historia börjar. Nu har Cecilie fått veta. Han hotas av rättegång, pga av att en fd pojkvän/älskare har varit indiskret med en annan man och blivit påkommen. I princip är det väl Alexanders huvud som står på spel. Cecilie har älskat honom länge, han vet inte. De är vänner. Och! Nu är hon med barn med en olycklig präst hon låg med lite hastigt och lustigt när hon var hemma i Norge och sörjde vad hon fått veta om Alexander. Aha! Förnuftsäktenskap ingås.

Hennes (falska) vittnesmål + att han är gift friar honom. Han skickas ut i krig (30-åriga kriget pågår). Han blir sårad, och förlamad. Skickas hem till Cecilie, som förlorat barnet.

Egentligen är då alla premisser för deras äktenskap borta, men men.

När jag var tretton, tror jag, fick jag upp ögonen för Isfolketböckerna genom att min vän A läste dem. Hon satte igång ett projekt på sommarlovet uppe i Dalarna som var att ÅTERBERÄTTA böckerna för mig. Hur långt kom hon? Ja, åtminstone till femman, det vet jag. Det var fantastiskt! Hennes beskrivning som var "Det blir rajtan, men inget tajtan". Så pass pryda var vi, att detta inte riktigt gick att tala om.

Ska jag hålla mig kort(are)?
PROBLEMET med femman, utöver dess varande en isfolketbok, är premissen med att Alexander blivit homosexuell pga traumatiska upplevelser i barndomen. En kombo av otäck mor, obehagliga kvinnoporträtt i nåt hemligt rum, en betjänt som utnyttjar honom och en far som tvingar honom se på sexualakten. Typ. Och att han blir "botad", eller "frisk", eller förbytt i alla fall. Sandemo slänger in lite "ni får inte döma såna som oss, vi är som alla andra" men det hjälper inte riktigt … Han är ju inte bi heller, fast det hade ju annars varit enkelt, tänker jag, utan det är ANTINGEN/ELLER.

Det börjar med att han på nån tillställning (där han inte dansar, men hon gör) inser att Cecilie lever ensamt och kanske har kroppsliga behov, och vill hjälpa henne där. ÄHUM. Sexuellt, men ej penetrerande. Alltså: rajtan, men inget tajtan.

Såsmåningom kan han dock inte hålla sig, så att säga, och det blir både rajtan och tajtan, sen ger han sig hastigt och olustigt av för att besöka gamla kärlekar och se om han känner ngt för dem, det gör han inte, och kommer hem som hetero. Ka-CHING!

Nä. Ljudet vi hör här är snarare ljudet av en handflata mot en panna.

Åh, jo, till saken hör ju att han såsmåningom blir frisk också, om än halt: kulan han fått i ryggen flyttar sig och de lyckas operera ut den… Puh. (Den naturvetenskapliga sannolikheten i denna bok är väl SÅDÄR, skulle jag tro. Han får iallafall sprit innan de opererar, det är väl det mest sannolika i det hela.)

Därav: ingen dans.

Jag läste den, som sagt, det tog väl nån timme… Hoppade över bitarna med den olyckliga barndomen, samt några parallellhistorier. Det är ju Alexander och Cecilie man vill åt. Och jo, fastän mitt trettiotvååriga jag har sina både feministiska och litterära glasögon på sig och kan fördöma det mesta (suckade och grymtade för mig själv under läsningen, och fick förklara för Z som lyssnade och fnissade), så läser tonåringen parallellt, och swooonar åt en del scener.

Han ÄR ju het, Alexander, det får vi erkänna, min inre tonåring och jag. Inget att säga om det. (Dock att han ser ut som en gubbe på det där fula omslaget. Nåväl.)

Men jag gillar honom nästan bättre som lite olycklig bög, än som omvänd och nyfrälst hetero, får jag väl säga. Det där spända draget över munnen när han inte vill vara för privat med Cecilie. Att de spelar schack i sängen på sin bröllopsnatt (sängen får ju inte vara oanvänd, sånt ska inspekteras!) och samtalar i stearinljussken. Hennes olyckliga trånande, och sen det där sexuella utforskandet.

Ja, jisses.

Och ni kan väl gissa, kära läsare, att jag också gillar honom som återhämtad men halt efter kriget…

Hur har vi det i läsekretsen?

Har ni läst isfolketböckerna? Någon av dem? Hela serien? Kunde ni rabbla släktträdet (jag kunde åtminstone halva i mina glansdagar…)?

Vilken bok var favoriten?