En annan sak: det sista jag gjorde i Berlin (så att säga) var att göra texten* läsbar, spara som pdf och sen maila den till Jessica. Göra läsbar betyder som vanligt att visa lite extra tydligt var de luckor i texten finns som jag tänkt laga. Det har jag skrivit om förut.
Uppjagande känsla, detta, att skicka iväg texten, även om det har gjorts så många gånger förut. Tredje gången hon läser detta projekt nu.
Snart dags att skicka till högre ort, kanske? (Hej C.M, om du läser. Here's looking at you!)
Ja, kanske.
Kontrollbehovet sitter ivägen, men kanske inte så länge till? **
Skickade hur som helst ett följebrev till Jessica som bestod till lika delar av utropstecken och versaler. Samt en del tyska, förstås.
Nu inväntar jag att hon har tid att läsa. Sedan – SEDAN! (... ska det pratas text. Mums! Hjälp. Aj. Oj.)
** Men nä, inte bara kontrollbehovet. Jag vet ju. Känner texten. Slutet gapar ofärdigt (ett ord jag nu freudianskt felskrev som ofrdit), texten liksom tunnas ut mot slutet, och antalet "ÖVERGÅNG HÄR", "AVSLUTNING" och liknande ökar drastiskt. Jag vet vad jag vill ha och vart det ska, men det tar tid att få fram det, att skriva det, att leta sig fram till rätt sätt och ton och mängd etc etc.
* Vi kan, om ni vill, vid tillfälle återta diskussionen om när jag kan börja kalla mina projekt för roman istället för text. Vet att jag faktiskt nämnde den vid det förra igår, när jag pratade med Johannka om en artikel jag grävt fram via twitter. Men sen är det svårt. Fast den här faktiskt rätt länge har haft en förstasida med arbetstitel, mitt namn och ordet "roman" på. Självsuggereringens makt skall icke underskattas! När det kommer till blogginlägg, dock, tydligen.
(Notera gärna den postmodernistiska asteriskhanteringen.) (SMAKA PÅ DEN!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar