Att det ska vara så svårt

Jag längtar efter skrivandet! Kom ju igång där, på riktigt, ett tag. Men det är mycket mycket svårt att uppehålla! Hur lite jag läser nu för tiden (#småbarnslivet!) ska vi bara inte tala om, men även skrivandet lever i ett undantagstillstånd.

Med texten känns det just nu ungefär som när man kört fast. Jag tänker och vänder och vrider på det i huvudet, men kommer ingenstans. Kommer inte vidare.

Nu oroar jag mig inte särskilt för detta, jag tänker att det nog inte ÄR att jag kört fast, utan att jag inte har tid, eller när jag har tid har jag inte ork, eller när jag har ork måste jag göra nåt annat och när jag inte måste det ... ja.

Men jag saknar det. Det var berusande, ljuvligt, att hitta tillbaka till det där rummet efter den fluffiga tillvaron som bäbismamma.

Det jag gör nu kan väl kanske möjligen kategoriseras som långsam research, stämningssökande. Eller en paus, om än något motvillig. Jag vill in i det! Jag vill vidare! Jag vill vrida och vända och KOMMA nånvart.

Men planen är att kunna ha en skrivdag i veckan under våren, och då, kanske! O, en dröm!