Textsamtal overload på gång

Idag har jag två gånger bifogat ett rätt rejält textdokument till mail, och därefter dödsföraktande tryckt på Skicka.

En gång till Anna och en gång till Jessica.

Med A ska jag prata text nu under påsk, med J nån gång framöver när vi jämkat ihop våra scheman.

Hej och hå!

Jag har ägnat mig åt att göra en version som är mer läsbar. Lite hopsydd, framförallt mot slutet. Vad detta innebär konkret:

1. Infogat några förtydligande kommentarer samt anvisningar inom [ ].

2. Gulmarkerat dessa, så att de åtminstone på skärm står ut som klart andra än texten.

3. Låtit en del - - - - - stå kvar som avslutning eller istället för text/replik.

4. På två ställen infogat övertydliga versaler: DETTA ÄR VÄLDIGT OFÄRDIGT, samt HÄRIFRÅN ÄR DET VÄLDIGT FRAGMENTARISKT. Apelsinteve, liksom.

Så nu tror jag att A och J ska kunna ta sig igenom texten utan att undra vafaaan jag menar. luckorna finns men det syns att de är luckor. Lättare då att få syn på det som är luckor men som jag inte noterat. Precis sånt jag vill att de ska peka på.

Eller, vill och vill.

Helst vill jag förstås bara att de ler brett och lutar sig fram och gör tummen upp.

Men det kommer ju inte att hända, det vet jag mycket väl. Så därför: jag vill få syn på texten, vad gör jag, vad gör jag inte, vad finns, var är luckorna och bristerna, håller språket, tonen, bla bla bla etc.

Ni fattar.

Det gör dom också, för dom är mycket kompetenta.

(Det här med "dom", det är skumt. Jag håller stenhårt på de och dem annars, men nu har jag i texten genomfört dom, mej, sej, säjer, nåt, nån och mera sånt. En ton jag provar. Och då smittar det lite, särskilt här på bloggen som jag väl tänker är lite slappare... Mej och dej har jag väldigt svårt att komma ihåg när jag skriver, måste ideligen köra sök-ersätt på det.)

Vi kan etikettera detta inlägg med "Den problematiska övergången från att tala om sin roman som "texten", till att kalla den "romanen"!