Att låta baklandet krackelera

Mhm. Så här då.
Det finns en massa text. Den är skriven, den är genomläst på längden och på tvären.
Och men så uppstår nåt när jag skriver mer text, nytt och som känns bra och som är i linje med hur jag tänker på texten nu. Och det liksom KROCKAR med det som redan finns. Jaså, men var det så här, jaha, då måste jag ju ändra de ställen där jag beskrivit det på det där sättet. Suck. Och så ändra.
Och samma sak igen: skriva nytt, se det krocka, och tvingas ändra.
Det ska vara så, det begriper jag ju, men det är smärtsamt. Smärtsamt för att det där som jag trodde var TEXT i själva verket var bakland. Och, som det heter: "Lägg märke til ditt bakland och stryk det. Hitta luckorna och skriv ut."
Var det när jag höll på med Allt som återstår jag fick det rådet? Eller Mot ljuset? Sak samma! Det är så det måste vara. Men det gör ont, för att all den där texten som är skriven för att komma fram till hur det är, hur det ska vara, hur det ser ut – den står ju där, den finns och jag har läst den och börjat tro på den och det är förstås dumt, men också det enda sättet framåt, tror jag.

Där är jag nu. Mitt i detta att upptäcka glipor, sprickor, oegentligheter (underbart ord, även om det kanske inte riktigt är på plats här!), et cetera och med mera.


Och så är jag hungrig dessutom, det kanske bidrar till missnöjet?