En trettiotalsroman om/med Greta Garbo. Alltså. Alltså. Jag saknar ORD.
Och, mina kära läsare, om ni av någon kosmiskt outgrundlig anledning INTE har läst Ellen Mattson – gör det. Hon är oförtjänt lite omtalad. Läs exempelvis Resenärerna, Glädjestranden, Snö (åh, Snö! En kort roman om bohuslän och karl den tolftes likfärd!), Splendorville. Se hur hon gör det: språket, människorna, rummen, de små medlen, borrandet, skildrandet. Åh.
Allt som återstår och Glädjestranden kom ju samma år, samma höst till och med. De utspelas båda i Bohuslän, hennes på fastlandet och min på ön alldeles utanför. Båda i och kring ett hus, en gård, med en liten grupp människor och hur de förhåller sig till varandra, till tingen, till arbetet, till årstiderna. Men likheterna slutar ungefär där. Hennes roman är tät och andlös och spännande, den vrider och vänder på de där blickarna och relationerna, åh jag tycker att det är så bra gjort. En fantastisk scen där de (eller en man?) slår med lie. Ja, liar finns ju i Allt som återstår också.
Jag har, i arbetet med det romanprojekt jag håller på med just nu, stannat upp och frågat mig (och vore jag lite mer lagd åt crazy fangirl-hållet så kunde man ju ha en tshirt med det tryckt på) WHAT WOULD ELLEN MATTSON DO? Och sen resonerade jag lite med mig själv kring det och kom på en eller annan idé och ingång som inte var så dum faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar