Att kämpa sig upp genom slem

Skrivandet är inget som FINNS. Ingenting fast och beständigt. Det är som kondition, fast kanske värre? Det måste uppehållas.
Såhär känns det för mig just nu: som att jag simmar långt långt nere under ett tjockt trögflytande vatten (eller slem?).
Detta vatten (eller slem) består av: livet, flytten, renovera, bygga kök, vara småbarnsförälder, arbeta, pendla, vara lite sherlockbesatt, hänga på twitter, och annat. Där under simmar jag, det är inte själva simmandet som är mödosamt. Det mödosamma är att skrivanet, läsandet och kreativiteten finns ovanför allt det andra. I luften.
Gud vilken långt gången metafor, ursäkta för detta. Men jag måste hur som helst KÄMPA MIG UPP genom det där vattnet(/slemmet) och ta mig ut hit: till att skriva. Att tänka. Att iaktta. Att läsa. Att vilja göra det.
Det är en långsam jäkla rörelse men nu gör jag det. Nu försöker jag.

Ikväll sitter jag sålunda i soffan och skriver om kvinnosjukdomar, barnsängsdöd, misslyckad fertilitet och annat muntert. Det är underbart.