Textsamtal

"Det viktigaste mötet sedan oktober 2009" kallade Jessica det på twitter. Det var alltså när jag pushade för Pojkarna och hon rekommenderade mig att klippa bort/arbeta om de första 70 sidorna av vad som skulle bli Mot ljuset. Ja. Verkligen viktigt!
För mig var dock även vår förr-förra textsamtalsrunda extremt viktig, när hon för första gången fick läsa  det som skulle bli det som nu är en roman under arbete. Snart färdig? Vad vet jag. Men, jo, något vet jag ju. Ja, inom rimlig tid så färdig som jag kan göra den utan professionell hjälp. Och alltså, Jessica är ju professionell i allra högsta grad, men det finns ju de som faktiskt har LÖN för att läsa det jag skriver. Herregud, bara en sån sak!
Ja ja ja. Vilket svammel.
Förstår ni ändå vad jag försöker säga? Att OJ OJ OJ Herre min JE, snart ska jag skicka det här manuset till förlaget!
HohoHOOOOO [vansinnesskratt].
Det är en bit kvar, dock. Vi satte deadline i mitten av februari. Antingen för att skicka till varandra, eller nånannanstans. I mitt fall blir det nog nånannanstans. Jessica har läst tre gånger, och det går att övermätta textläsarblicken. Så, ja. Kanske.
Om jag inte bryter samman över att slutet ska skrivas.

Jag är ensam hemma ikväll, barnet sover, lägenheten är stilla, jag skulle alltså kunna sätta mig och skriva. Redigera? Jo, det är väl vad jag är mest sugen på. Det jag BORDE göra är dock att ta tag i slutet. Flödesskriva lite? Försöka tvinga mig själv till ett shitty first draft åtminstone. Det finns stolpar, mellanscener, ett hum om vartåt det ska. Vart det barkar. (är det skeppet bark? Inte barken på ett träd, väl?)

Såhär går det alltså när jag släpper loss mig själv över tangentbordet.
Det viktigaste mötet sedan ... osv. Och sen skriver jag inget om själva mötet. Går direkt på slutsatsen.
Men: igår satt vi i fem eller sex timmar i Jessicas arbetslokal och pratade text. Drack te i mängder, fikade i omgångar, och pratade. Först om hennes text. Och sedan om min.
Detta ljuvliga, intill utmattning och eufori ledande att någon lagt ner sådan energi och möda och omtanke på de ord jag skrivit. Att få respons, kritik, idéer, tankar, förslag, korrigeringar, ifrågasättanden, skratt, protester. Allt det där. Att hålla med eller inte hålla med, att häpna över sånt hon sett som jag knappt sett själv, glädjas åt att sånt jag velat ha fram har drabbat henne. Kan ni förstå?

När jag hade varit på förlaget första gången med Allt som återstår, och gått igenom texten med min redaktör (sida för sida, noggrant och grundligt och hela tiden på textens sida) så gick jag och fikade med mig själv på kulturhuset. Jag stod där i kön och undrade stilla om det var mina ben som skakade lite eller om huset skalv. Jag skrev nåt svammel bara för att skriva av mig, om Emma och bla bla nu blir det på riktigt.
Det var på sätt och vis samma eufori som jag fortfarande känner efter mina och Jessicas textsamtal.

Den här gången är den där känslan också uppbyggd av att ja, jag kan se slutet. Det är jobb kvar, men jag närmar mig. Jessica sa "Det som ska finnas finns här nu", och klappade på pappersbunten. Somligt ska lyftas mer, en del ska flyttas eller skrivas om. Slutet ska skrivas. Det är det stora, det svåra. Men det finns. Det går att göra. Hon kunde se det! Jag kan se det.

Så nu tror jag att jag ska sätta mig i köket med dator, manusbunt och hörlurar. Se om det finns någon koncentration som jag kan plocka fram.