Jag är lucka nr 18!

Hos Enligt O, som har en ambitiös och läsvärd adventskalender.

Just idag svarar jag på några frågor där, om jul och böcker. Mest nöjd med mitt avslutande boktips, en utopi förstås ...

Nämen tjenare!

Efter några dagar med ett sorgligt litet paket till snorig bäbis hemma (han fick första snuvan på sin sexmånadersdag) tog jag mig (oss) ut en promenad idag. Hade fått paketavi från posten, bara en sån sak!

Och, ännu bättre: när jag kom hem låg ännu ett paket på hallmattan!

Där dolde sig detta:

Första exet av pocketen!

Fin, jättefin!

Först blev jag lite paff – den är blank nämligen, jag hade väntat mig samma matta yta som på första pocketen. Men när jag känt och klämt och vänt lite på den så gillar jag det. Och nej, kanske SKA den inte vara likasamma som debuten. Nej.

Vet inte om den finns i butiker än, men antagligen inom de närmsta dagarna.

Årets julklapp?

The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford

Har velat se den rätt länge, bara inte tillräckligt mycket för att det ska bli av (har skullat bli av, ska ha blivit av, har blivit av ... eeh?).

Men nu så. Igår kollade jag och A på den i tre sittningar: då bäbin sov.

Jodå. Det är bra underhållning. Den är väl ändå rätt annorlunda berättad för att vara typ en västernfilm? Väldigt långsamt. Förhållandevis få skott avlossas. Jag kan dock inte komma över att jag tycker att det är helt och hållet onödigt att visa i bild när folk blir skjutna i huvudet. Nå. Jesse själv får vi bara se skjuta en gång, och knappt det. Vad nu det spelar för roll.

Regissören har tydligen Barry Lyndon bland sina favoritfilmer, det märks nog. Berättarrösten, långsamheten. Jag gillar inte B L alls, så jag kan inte säga nåt om att "den lever inte direkt upp till förebildens storhet". Blaj, säger jag!

Men, nå.

Jag hade en gång (rätt länge) en skrivarkurselev på kulturskolan som var Jesse James-expert. Hon kunde allt: årtal, datum, namn, rån, personer, platser. Och skrev berättelser kring detta, om än inte bara. Omöjligt alltså, att se filmen utan att tänka på henne, och jag undrar om hon sett den och vad hennes dom över den skulle vara. Rätt så ackurat i detaljer verkar den vara, men säkert inte helt och hållet. Hur skulle den kunna?

Gänget! (dock inte riktigt, detta är EFTER att the James-Younger-gang upplösts) Eller Stockholmshipsters?

Och: det orundvikliga Bechdeltestet. Ähum.

Ej förvånande. Men här finns fyra kvinnor, tre av dem (i all hast) namngivna. En av dem kunde klippts bort helt, hennes funktion är mest att vara snygg i stearinljussken och få visa spetsunderkläderna. Suck. Inte pratar de direkt. Inte ens Mary-Louise Parker (som har en plats i mitt hjärta sedan Stekta gröna tomater), som ändå spelar Jesses fru har mer att göra än några blickar, ett par repliker, och sen en gråt-och-skrikscen i slutet.

Wah! En stockholmshipster!

Jag gillar berättarrösten, sakerna den säger, detaljerna den ger. Ibland blir det apelsinteve av det hela ("... inte ens när han kittlade sin son, kunde han låta bli att titta på Bob med en blick som ..." [bild på Jesse som kittlar sin son och tittar sorgset på Bob Ford]) vilket var onödigt, förstås, men men. Vad kan man egentligen begära av en amerikansk mainstreamfilm?

Intressant också att det tydligen inte går att göra en sån här film utan att glorifiera. Inte för att Jesse framställs som i visan ("he stole from the rich and gave to the poor") men han är inte heller den jävligt hårda brottsling som man ju begriper att han var. Utan snarare bekymrad, en familjeman, visserligen psykopatisk och vidskeplig men ändå på nåt vis en hjälte.

Skådisarna gör annars det de ska. Brad Pitt är Brad Pitt, och det är ju ändå rätt bra. Casey Affleck har fått den familjes samlade skådistalang vilket i och för sig inte är nån direkt komplimang. Han är väl bra, men ser oftast ut som att han ska somna eller börja gråta, eller har rökt på. Tja.

Jo, en sak till: musiken! Eller snarare: balladen om Jesse James och hur den fick en plats i filmen. Nu var inte detta en film där jag sögs in och var på plats och glömde allt (och det handlade verkligen inte bara om hur vi såg den i bitar), men. Det fanns en scen som var bisarr i sitt sätt att rycka oss ur fiktionen.

Efter mordet, när Robert Ford hänger på nån bar och hans hjältegloria börjar falna, är där en folksångare/trubadur/artist som går runt på krogen och sjunger. Det är Nick Cave, som gör en bisarrt modern och egen version, som inte över huvud taget passar inom filmens värld. Det känns mer som att nån fick idén att be Cave göra det, och sen gav honom fria händer. De fick åtminstone på honom en kostym som var tidsenlig, men det var också allt. Så otroligt märkligt och inte alls på plats. DÄR om inte annars skulle min kära skrivarkurselev ha slagit filmen på fingrarna, det vet jag med säkerhet.

Så här ska det ju låta: Pete Seeger med Jesse James.

Hilfe!

Jag råkade bildgoogla David Strathairn häromkvällen när jag egentligen borde gått och lagt mig. Slant lite med fingrarna bara ...

Så nu sitter jag och stirrar på den här:

Och kommer ingenstans.

Hur jag gör research

Nej, som sagt. Inget om det här som kanske finns, som kanske är nåt, etc etc. Ingenting.

Men: Jag bläddrar bland andra texter, i andra mappar, läser mina noveller, läser utkast, tankar, flöden.

Kollar också i mappar med bilder. Vad är det det kallas inom design och så där? Moodboard eller nåt liknande. Inspirationsbilder.

Så här bland annat såg det ut, ser det ut, i mappen med bilder i mappen för Mot ljuset:

Royal AirForce.

Perak Turf Club i Ipoh.

Rover, det är nog det de kör. Hur länge jag höll på och letade efter bilmodeller och bilbilder. Uppslukande!

Jungle Carbine. Kortare och kraftigare än den vanliga Lee Enfielden.

Just nu

... önskar jag att jag var bättre på att bildgoogla.

Visst låter det dumt?

Men såhär: jag tycker mig behärska sökredskapen ganska väl, i yrket och i researchsyfte. Men när det kommer till bilder ...!

Just nu – text skickad till Jessica, vi ska prata den 12/12 och jag försöker att inte jobba för mycket med det där textdokumentet till dess – skulle jag gärna bara glida in i en lång bildgooglingssekvens.

Nä, jag tänker inte be er om konkret hjälp, för jag har ingen lust att berätta VAD det är för grejer jag vill googla. Bara att. Och att jag när det gäller bilder kan känna mig liksom handikappad. Sökord? Öh. Kan det inte liksom bara KOMMA till mig? Nähäpp.

Så jag sitter där, lite frustrerad.

Men igår hittade jag iallafall (och säkert hundra tusen år efter alla er andra, men ändå) denna:

a grizzly scene.

Underbar, underbar!

Kan man inte googla själv får man låta nån annan göra det åt en.

Carola Carola Carola

Tack vare lite konversationer och utrop och turer på twitter återupptäckte och återuppväckte jag en gammal novell som jag skrev för – vad kan det vara? – snart tio år sen?

Andreas Ekström och Johanna Koljonen skriver en bok om Carola, och det var märkligt nog henne novellen handlade om.

Eller? Är det verkligen Carola den handlar om?

Nå, nu är den publicerad på deras Carolaboksblogg, läs själva och döm.

Just nu

önskar jag att jag behärskade franska, åtminstone lika bra som jag behärskar tyska (dvs rätt ok antar jag, framför allt förståelsen, talet sitter längre in men det beror mer på att jag är HÄMMAD OCH VILL KUNNA PERFEKT än att jag inte kan) (ähum).

Men, vi kan väl så länge enas om att dethär språket, kreyòl ayisyen, är helt fantastiskt?

En besvärjelse

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

ingenpressingenpressingenpressingenpressingenpressingenpress

KÄNN FÖR ALL DEL INGEN PRESS

Och men att precis så här är det ju

Jessica om skrivandet, om sneglandet.

Det här är fint:

"Har det i ögonvrån, som en spektakulär fond bakom vardagen. Kan inte skaka det av mig, våndas återigen över ämnets komplexitet och mina okunskaper."

Men jag vet inte vad det är JAG våndas över. Komplexitet, jo? Och som vanligt, med mig: hela projektets synbara vansinnighet. Men kanske inte ändå? Igår formulerade jag en mening som ni säkert får läsa såsmåningom, men inte just nu. En mening som för mig säger vad det är jag gör, eller till och med Vad Det Är Jag Gör. Och det funkar. För mig var det allt jag behövde nu: en sorts sammanfattning, inte av texten eller temat, men av själva projektet.

Fan vad flummigt.

Att närma sig

Ibland krävs det ett steg bort för att kunna närma sig.

Eller såhär: jag var tvungen att högt och tydligt inför mig själv deklarera att jag minsann är mammaledig också från skrivandet. Innan jag gjorde det var huvudet bara besvärande tomt på allt som hade med litteratur att göra. Det fanns ingenting. En skrämmande känsla! Denna tomhet, denna absoluta frånvaro av något som jag ofta tar för självklart. Formulerandet, iakttagelserna, vridandet på ord och meningar, blicken. Borta. Huvudet tomt på allt utom bäbislivet. Som visserligen är något som förmår att både tömma och fylla en helt och hållet. Det stora, det lilla, det existentiella, det allt uppslukande.

Men när jag bestämde mig för att vara ledig från skrivandet, ledig från formulerandet och allt det där. Då.

Jag såg framför mig hur det skulle vara just så fram till mars, när jag börjar arbeta igen. Att då, kanske. Att de där lediga fredagarna kanske kunde får lov att fyllas med skrivande eller åtminstone tankar på det, eller –?

Men det hände något, som att själva ledighetsförklaringen gav mig själv lov att inte försöka, och i själva den friheten slank en liten smula lust in. Hoppsan! Och så råkade jag förstås umgås med Jessica en hel dag och det gick som det brukar: vi pratade skrivande och text och började så smått planera att kanske ändå skicka något till varandra.

Jag har ju det där havererade projektet. Kunde kanske våga titta på det igen? Nästan ett år senare, alltså.

Hupp. Och det gjorde jag. Och den var inte död ändå, den där texten! Där fanns nåt. Finns nåt.

Fan vad det är skrämmande att skriva det här nu, som om jag lovar er nåt, lovar mig själv nåt. Men såhär är det: jag har hittat tillbaka till det där absolut Egna Rummet som skrivandet är. Det har flyttat tillbaka in i mitt huvud och det är som att någon jag länge saknat har återvänt till mig. En kärlek, nästan, fast det låter rätt patetiskt. Just nu ger jag högaktningsfullt FAN i om eller vad eller hur det blir. Jag ska leka.

Det här med att läsa, nuförtiden

Jag hade ju förstått att det där med en bäbis i familjen skulle innebära allt möjligt. Sömn, egentid, etc. Samt det där med att läsa. Och visst, det mesta som en har hört, stämmer. Kärleken, sömnen, etc, etc. Och det där med att få tid eller ro att läsa. Men med mig är det ju dessutom andra grejer som ställer till det.

Håller just nu på med Hustvedts Lily Dahls förtrollning, som jag nog ändå inte har läst (så då är det väl Ögonbindeln jag läst en gång för länge sen, samt förstås de tre nyaste). Den är bra, men också lite otäck. En vagt läbbig stämning, ledtrådar lite hit och dit som kan eller inte kan bli något. Jag vet inte. Men det är lite läskigt. Och jag är, trots att jag väl faktiskt måste räkna mig själv som en vuxen människa, rätt så mörkrädd och lättskrämd. Får lätt för mig saker om jag är ensam hemma på kvällen. Ser inte på skräckfilm, för att det varken roar mig, eller är nyttigt. Har en fantasi som är starkare än förnuftet i dessa fall. Det KAN ligga nån under sängen, det KAN finnas något ute i hallen. Etc. Mycket oförnuftigt och irriterande och opraktiskt på alla de sätt. Samt innebärande, då, att jag inte vågar läsa för läskiga böcker. Sarah Waters Främlingen i huset läste jag, vet inte hur det gick till men ensam hemma var jag nog inte under tiden ...

Det jag ska komma fram till är: det tar sån tid! Jag vill inte läsa när jag är själv. Tänk om jag blir uppskrämd? Tänk om det blir som med den där Alienfilmen (trean?) med alien-människobarnet som har ett sånt läskigt ansikte och som fick mig att stå inne på toa i lägenheten i Frölunda och INTE kunna övertyga mig själv till hundra procent att det inte var möjligt att det stod just en sån i hallen utanför. Jag skrattade åt mig själv, också, men det hjäplte inte. Det fanns liksom inte tillräckliga bevis.

Ni fattar ju.

Den andra boken jag håller på med är Tomas Bannerheds Korparna. Den är än så länge (en liten bit in) väldigt bra, men har en annan sorts otäck stämning. Det där Barndom-där-det-går-åt-helvete. Njä, det blir säkert bra för Klas SÅSMÅNINGOM, men innan dess kommer en massa små och stora saker att gå åt helvete. Käpprätt. Och han är bara ett barn.

och det där att läsa om/höra om barn. Nu. Näää.

Det går helt enkelt ganska dåligt med min läsning. Kommer inte nån vart, direkt.

Jag måste skärpa mig!

Men hur gör en det?

Om litteraturen, så här på kvällen

Jag vill att det ska handla om innehåll! Jag vill prata om litteraturen, om språket, om bilderna. Om att intressera sig för HUR SER DET UT NÄR DET SKER? snarare än HUR SKA DET GÅ? Jag känner ett våldsamt motstånd mot människor som uttrycker att de "älskar böcker".

Visst förstår jag att det går att gilla boken som artefakt, som föremål, det gör väl jag med i viss mån, annars skulle inte vår bokhylla här hemma ta upp en hel vägg. Men uttrycket "Jag älskar böcker!" ger mig ändå rysningar. Smaken är förstås som ändalykten, men för mig är det väl då innehållet, berättelsen, skildringen, beskrivningarna som är det essentiella. Ja ja, bla bla, som vi sa på Skurup när vi ville markera att vi inte tog oss själva på så förskräckligt stort allvar (t.ex mitt i en långdragen pretentiös utläggning om något). Ni fattar.

Det var bara något som slog mig, mitt i detta slösurfande inför mitt snara sänggående. Så mycket sidor och bloggar och texter som så frenetiskt desperat längtande handlar om skriva, läsa, arbeta, jobba med text. Och lyckas undvika att handla om själva SKRIVANDET, alltså det man skriver, det som skrivs ner. Det som läses. Vad handlar det om? Eller, nej, en annan fråga kanske? För handlingen kan ju också vara bedräglig. Det vet mina läsare här, att jag sällan eller aldrig redogör för handlingen i de böcker jag bloggar om. Bara nån sorts känsla, min känsla inför det lästa.

Herreminje vad jag babblar på flummigt. Men det får stå! Min hjärna är degig och längtar bort. Dessutom är det DEN TIDEN PÅ MÅNADEN då allt känns lite extra depp och trist och en viss verklighetsflykt hade suttit fint, och chokladsuget, och kroppsmissnöjet.

Men det var en utvikning.

Jag ville bara säga det, att snälla kan vi inte prata med om vad den litteratur vi skriver och läser ska skildra? Vad den vill? Vad det är för värld vi beskriver, vill se beskriven? Hur skrivandets själva hantverk inte bara handlar om redigering och korr och antal manussidor, utan om att ha en bild inuti sig som man vill förmedla, och hur ska det då göras? Hur är det möjligt?

Vi kan ta det här blogginlägget som exempel på att det ibland tar alla möjliga slingrande vägar innan det är framme. Om det ens är framme.

Misslyckat självmord i Mölndals bro

Gick en sväng till biblioteket med bäbisen. Lyckades inte fokusera framför skönlitteraturen, så jag ryckte åt mig Linda Spåmans Misslyckat självmord i Mölndals bro. Har velat läsa den sen (innan) den kom, men det blev aldrig av. Nu blev det av, i ett huj.

Snabba svarta teckningar, det gör ont att läsa. Det går snabbt, men det finns också bilder att dröja vid. Ögon och munnar som dupliceras, människor som går från snabbskissade till (till synes) mer porträttlikt avbildade.

Jag fick ont i magen, vad kan jag säga? Svärtan är så svart, förtvivlan är de där svarta fåglarna som flaxar på bokens omslag. Ändå slutade jag inte.

Och så tänker jag på att jag hört hennes namn sedan jag var tillsammans med I, och mitt första möte med Mölndal, och allt det där. Och att det är bokens titel med platsen utbytt – en annan bro, en helt annan plats. Och minus ordet "misslyckat". Ett ord som gör all skillnad i världen.

Mässan

Torsdag: Var entourage åt Jessica. ("Nu går vi hit, nu går vi dit, nu kissar vi, nu fikar vi.") Väldigt trevligt, samt fick vara publik på hennes monterprat hos folkuniversitetet samt i BC:s monter. Spanade efter mitt eget förlagsfolk, lyssnade på Marie Hermansson om nya romanen Himmelsdalen, var på seminarium med Sigrid Combüchen, Ioana Pârvulescu, samt briljanta och eleganta översättaren Elisabeth Geiger-Poignant (ett efternamn som verkade göra de mest världsvana (Aris Fioretos – men jag återkommer till det) mållösa). Om att skriva om/i historisk tid. Kanske inte så spot-on, men Sigrid var briljant. "Måste en samtidsroman utspelas i nutiden?" Detta antecknades genast och ska sugas på ytterligare.

Fredag: Då Det Gällde. Samtal i Bonniermontern med Redaktörn (Tvåkamera och bildproducent! Enorm skärm! Publik! Bakgrundsbrus!). Jag var nervös och spänd (och trött) men det släppte i samma stund som vi klev upp på den lilla scenen. Lugnet i att veta att han känner mina böcker nästan lika bra som jag, att vi någorlunda pratat igenom frågorna innan. Och det fina i att han behandlade de där punkterna mer som teman, och inte drog exakt de frågorna vi pratat om.

Sedan räkmacka där uppe på 23:e våningen och därefter seminarium, åter med Redaktörn, i sal J2. Också bra, lite konstigt att göra samma sak igen, men det blev ett annat samtal, rörde sig mer kring handlingen, Elly kontra Emma, ja, vad sade vi egentligen? Det går så fort, samtalet slingrar sig en stund kring vad jag skrivit och sen är det över. Puh. Att pusta ut, att gå ytterligare något varv på mässan och sedan åka hem till A och bäbisen.

Köpte fina kort i Hallongrottans monter:

Och helt andra kort på ett av antikvariaten:

(När jag var barn gjorde jag ett kort till min mormor Hjördis med en pressad och inplastad nyponros. Under rosen skrev min dagmamma Lillan: "Rosen heter Mormora Hjördisa, har Elin bestämt". Min kärlek till latin: uppenbarligen livslång!)

Lördag: Hur går det till att från ett år till nästa alldeles glömma hur mycket folk där är på lördagarna?

(... och här ser det ändå rätt glest ut, tycker jag)

Skulle bara åka in en liten sväng, utnyttja namnbricka = tillträde till allt, samt köpa nån bok (A hade önskelista från Daidalos monter). Folkmassan! Värmen! Stressen! Jag lyssnade på Ebba Witt-Brattström och Majgull Axelsson, det var fint men väldigt handlingsbaserat, eller hur ska man säga? Moderstema, vilket i o f s var intressant, men, ja.

Sedan ut, ta en macka i "vip-loungen", och så köa igen, till seminariet "Språket som heimat" med Herta Müller, Péter Nádas och Aris Fioretos. Samt, återigen, tolken Elisabeth Geiger-Poignant. Och då var det märkliga att när Fioretos presenterade deltagarna så sa han nåt i stil med "och så vår fantastiska tolk, vars namn jag inte kan uttala". Och inget mer. Förnamnet, hello? Geiger? Om du kan uttala Nádas med rätt sch-glidning på s:et måste du väl kunna lära dig att säga Geiger-Poignant? Teorin: att han helt och hållet glömde hennes namn, fick hjärnstillestånd och försäkte rädda sig. Inte snyggt! Dessutom det märkliga i att han genomgående var Herta med Herta Müller men Herr Nádas med Peter Nádas. Hm. Det beror väl på att han känner henne, men inte honom – men för publiken låter det märkligt. Intressant var det dock, eller jag tyckte kanske att "Herr Nádas" svamlade lite, men att Herta Müller var klok, rolig och intressant att lyssna på, PLUS att jag faktiskt förstod vad hon sa! Utan tolkning! Lyckan i denna språkförståelse!

Och sen åkte jag hem och på kvällen var det förlagsmiddag på Sjömagasinet. Promenerade dit, höpnade över detta faktum att det skymmer så tidigt. Tittade på hamnen och älven och himlen.

Och så var det över för detta år.

Mässan, dag ett: packning

Ombyte till kvällen, vattenflaska, samt bröstpump.

Ett litet upprop, ett litet utrop

Jag vill skriva nåt om kulturtanten. Det är som sagt den tiden på året nu, och det är så jäkla poppis att tycka nåt om denna grupp (eller "grupp"), denna idé, denna löst sammansatta befolkningstyp, denna yrkeskategori? Väldigt poppis.

Man hyllar då med mer eller mindre vagt dolt löje, eller man utnämner sig själv, utropar stolt, "tar tillbaka" epitetet. Och jag blir trött, och vagt irriterad varje gång.

Bokmässetider, javisst. Gudrun Sjödén svämmar över av hitresta kvinnor som passar på att shoppa lite, inte bara böcker. Fotriktiga skor. Kvinnoyrken. Härom året hade till och med självaste Gudrun uppfattat den här trenden, och plåtat sin katalog med modeller som var vanliga unga tjejer som kallade sig själva kulturtanter. Det blev fel! Det var återigen det där löjet, den där irritationen.

Men vad är det jag retar mig på? En av sakerna är nog att kulturtanten i den här artiklarna/krönikorna/katalogerna utmålas som någon utan röst. En grupp som inte ser, men som syns. De svämmar över Bokmässans bräddar men fattar liksom inte att man ser dem, att man pratar om dem, att man gör sig lustig över deras tunikor och broscher. Men det finns ju kulturtanter som verkligen har betoningen på KULTUR snarare än på tant. Och de (vi?) är exempelvis bibliotekarier, en yrkesgrupp som är förvånansvärt (om man är krönikör) tech-savvy, förvånansvärt "med". De (vi?) läser kultursidorna, särskilt i DN. De (vi?) vet att det pratas, att det skrivs, att det hyllas och uppvärderas och ses ner på i ett och samma andetag. Som om de (vi?) var verklighetens folk. De där utan röst, de där som behöver en Talesperson. Men det behövs ju förstås inte. För den stora majoriteten av dessa kvinnor har en röst, har till och med en viss makt, för det är de (vi!) som köper in böcker till bibliotek, som ordnar seniorsurf och facebookkurser, som har skrivarworkshops för barn och unga, som hänger utställningar, som gallrar ut det inaktuella, som väger och mäter och bedömer. Som kämpar i motvind mot kommuners budgetar, som protesterar mot privatisering och utförsäljning och entreprenad, som har humor, som har självironi, som går på mässan för att bevaka, inte för att lulla runt i grupp i färgglada tunikor. Jag lovar! Titta noggrannare, gör en bättre analys!

Den där tiden på året

Bokmässan igen. Men låt oss för ordningens skull kalla den Bok- och biblioteksmässan! I år ska jag vara med, prata om bok/böcker och skrivande ihop med Redaktörn. Nervöst? Jo, absolut, men också roligt. Mer nervös då för intervju i montern, det där med monterframträdanden alltså! Folk går förbi, nån stannar till, nån (Jan Guillou, Herman Lindqvist) står i montern mittemot och tar all uppmärksamhet... Eller så blir det bra och roligt, det är faktiskt en möjlighet! I övrigt ska jag inte göra så mycket, tror jag. Peppa på Jessica, som också har seminarie + monterintervju. Gå på middagar... Kanske köpa nån bok, fast vi borde tillämpa nolltillväxt i hyllan här hemma; en bok in = en bok ut.

Mitt seminarie är på fredag kl 14:30, för den som är intresserad. Mycket tillåtande rubrik: Om kärlek och frihetslängtan.

Höst

En stor sorg varje år: att kastanjer torkar och bleknar och inte går att spara som de är nu: blanka vackra marmorerade.

Åh! Kolla!

Konst och tvångssyndrom i skön förening:

Helt fantastisk bild! Färgerna!

Mer här.

En sågning och en fin reension

Man släpper iväg sin roman. Man får barn, och glömmer nästan bort boken. Människor frågar "Hur går det med din bok?" och jag stirrar tomt ett ögonblick innan jag får samlat ihop tankarna och orden till ett "Öööh, bra, tror jag ...".

Men det går nog bra. Det droppar fortfarande in en recension här, och en där. Googlar mig själv lite då och då, fortfarande.

Härom veckan hittade jag denna i sanning osande sågning på en blogg.

"[…] ganska snart känner jag bara obehag inför denna ytliga och torftiga historia, som smetats ut över mer än 300 sidor utan att någonting blir sagt." Men kära nån!

Nå. Jag tar det med jämnmod, vad kan jag annat? Det finns mycket fina ord som väger upp det där.

Till exempel denna, i Dala-Demokraten. "En berättare av rang", det är väl inte illa!

The summer without men

Läst Siri Hustvedts senaste, det har tagit mig osedvanligt lång tid, boken är inte direkt tjock och fast jag läst den på engelska kunde jag ju ha tagit mig igenom den på kortare tid. Om inte, etc. Men nu har läsningen hunnits/orkats/velats med lite då och då och här och där. Inte helt schysst mot romanen, tror jag. Inte helt schysst mot NÅGON roman. Men.

Det KAN vara så att jag nu läst alla Hustvedts romaner, men isåfall minns jag inte Ögonbindeln alls, och bara vagt Lily Dahls förtrollning (fast den vet jag åtminstone att jag läst). De två senaste, Vad jag älskade och Sorgesång har jag tyckt väldigt mycket om. The summer without men gjorde inte riktigt lika starkt intryck på mig, men jag tycker om den.

En feministisk bok, som på ett roligt och fint sätt dessutom anknyter till en bok jag SLUKADE i slutet av graviditeten (så lämpligt!) men aldrig skrev om här: Cordelia Fines Delusions of Gender, en bok som redogör för och metodiskt avfärdar all forskning (och "forskning") om att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt på sätt som skapar betydande skillnader mellan könen. Populär villfarelse, befriande att läsa ett rasande och roligt och sakligt vederläggande.

Nå. En del av samma forskning dyker upp i ett avsnitt här.

Huvudperson är Mia, en medelålders (eller? Hon är i femtioårsåldern, det kanske inte är medelålders? Jag har ingen koll, märker jag ...) kvinna vars man tar en paus. En Paus som är en yngre kvinna, och Mia blir i tur och ordning galen (tillfällig psykos med sjukhusvistelse som följd och bot), rasande, sorgsen, bitter. Alltsammans. Förstås.

Och skriver, hon är poet, och romanen i fiktionen ett sätt att samla sig, redogöra för hennes sida av Pausen. Hon åker till sin hemstad, Bonden (som jag antar uttalas ungefär som 007 och inte som en svensk lantbrukare, men ofrivillig humor likaväl).

Hon umgås med sin mor och dennas åldrande vänner, blir vän med grannkvinnan + dotter och leder en skrivarkurs för tonårstjejer (ett inslag i romanen som tilltalade mig mycket! Till och med skrivövningar man kan sno och använda själv!). Hon funderar och reflekterar, det är inte mycket som HÄNDER (fast jo, ändå: död bland moderns vänner, kris och panik bland tonårstjejerna, kris också hos grannarna) och det tilltalar (ju) mig.

Återkommer nu till detta inlägg efter en paus, märker att jag har svårt att samla mig till ett slutord eller en sammanfattande kommentar.

Dessutom skriver jag detta i en mkt besynnerlig arbetsställning, med bäbis på magen och datorn liksom uppallad på knäna.

Men hur som helst, alltså: läs denna bok! Rolig, välformulerat vass, poetisk, kanske också sorglig. Feministisk, sa jag det? Och bra.

Sommarstängt

Det är sommar och nån sorts ledighet som känns som sommarlov men som för min del kommer att vara ända till siste februari. Så långt och ändå så nära.

Ledighet, förresten: en tillvaro som är till bristningsgränsen fylld av göranden och tankar på en enda sak, en enda människa och dennes behov. Ledighet?

Huvudet tomt på kreativitet, bara enstaka singlande löv med bilder/formuleringar/något som skulle kunna liknas vid idéer.

I övrigt detta:

Kan inte lova att jag kommer att skriva särskilt frekvent här framöver. Löften är luriga och svåra att hålla och snärjer sig kring benen som nässlor. Men om jag läser nåt, tänker nåt, ser nåt och känner för att skriva, så kan det ju hända att jag dyker upp igen. Ge inte upp, bitte, jag hoppas att ni (till skillnad från mig) använder rss, så ser ni ju när jag är tillbaka.

Tschüß!

The Tree of Life

Jag vet inte vilken av affischerna som sen blev den officiella, orkar inte ta reda på det nu. Men båda passar. Kunde också ha varit: Brad Pitt som femtiotalsman. Ett eldmoln strax efter Big bang (hur nu "strax efter" kan förhålla sig till Big bang...). En dinosaurie bland höga trädstammar. En undervattensbild.

Jag och A gick och såg Terrence Malicks guldpalmsbelönade film på premiären, lite av ett infall. Den fick femma i GP och ingen av oss trodde (tror?) väl riktigt på att den skulle fått det om INTE guldpalmen varit. Nå.

Så här i väntans tider känns det också fint att gå på bio, det är sånt där som man hör att man ska göra, och jag har svårt att tänka mig att någon tid i livet är så präglad av "hur man hör att det ska vara" som strax före barnafödande.

Nå. Utvikningar!

Vilken otroligt speciell film. Två timmar och tjugo minuter då man satt och verkligen var MED (även om tankarna då och då läts vandra), och faktiskt aldrig visste vart det var påväg, eller vad som skulle bli nästa scen.

Han vill något, han tar i, han satsar. Han vill göra en film om Existensen.

Hynek Pallas skrev i sin recension att den handlar om teodicéproblemet; om gud är god, hur kan han då låta onda saker ske? Ja, kanske. Jo, filmen handlar, eller "handlar" mycket om tro och tillit och förlåtelse. Religion, kanske. Men också om liv, om Livet.

Från berättelsen om en familj med tre söner i Texas på femtiotalet (Malicks egen barndom?) klipps det till ett säkert tjugo minuter långt sjok som bara är ... rymden. Big bang? Ja, kanske. Gasmoln och planeter, solar, solystem. Storslagen klassisk musik, fantastiska bilder. Då och då voice over (han är ju förtjust i det, och filmen har knappt någon dialog i egentlig bemärkelse. Också när personerna pratar är det nästan alltid bara den ena som talar till den andra, och sällan replikskiften. Istället alltså de olika personernas röster som voice over. Talande, bedjande, viskande. Vändande sig till – gud?). Sedan också: undervattensbilder. Liv blir till. En scen med höga träd, lummig grönska, och en dinosaurie. En rörelse eller ett ljud gick genom salongen (fullsatt) här: inte ett fniss, men kanske en andning. Förvåning, häpnad, förundran. Okej, dinosaurier?!

Och sedan åter femtiotalet. Fantastiska scener, nästan helt utan tal, och utan Berättelse, om pojkuppväxt: krossa glasrutor, kasta pinnar, simma, springa, slåss, spänna fast en groda på en liten raket och skicka upp den i trädkronorna. Vackra vackra bilder med stark stämning. Skulle det gå att SKRIVA något sådant? Det är film när den används som bäst: för att visa hur det ser ut.

Det finns problem. Liksom i Den tunna röda linjen har Malick nån typ av problem med sina kvinnobilder. Här finns åtminstone en mor, spelad av Jessica Chastain, som har bra mycket mer att göra än den gungande flickan i en av männens minnen i Den tunna röda linjen. Men det är väldigt mycket fladdrande tyger och gardiner, mycket gester med mjuka händer, mycket tassande barfota i vått gräs, mycket närbilder på fuktig mun och rödgråtna ögon. För övrigt liknar hon väldigt mycket en ung Liv Ullman tycker jag, och det ger lite samma problem: kamerans och Regissörsblickens dröjande vid det, en besatthet nästan. Trååååkigt!

Ett annat problem är "nutidshistorien" med Sean Penn som vuxen bror. Han har inte mycket att göra, jag brukar tycka att han är bra men här blir det inte mer än en lite flackande blick, och att vandra genom märkliga landskap (glas- och stål-kontorslandskap, samt öken, saltöken och lite annat) och se vilsen ut. Tillför inte mycket mer än flum.

Slutet ska vi bara inte TALA om, apropå flum. Faktiskt inte tala om alls.

Men de svaga bitarna lyckas ändå inte förstöra det mäktiga och hisnande i helheten, känslan av att detta är nåt riktigt ovanligt och annorlunda. Och jag tycker om det.

Grattis bloggen, 2 år!

Med en sån här, "fet riddare full på choklad", som jag snott från Mattias på Bake my day, skulle jag gärna fira bloggens andra födelsedag! Om inte annat för att, som han skrev om sitt bakverk: "köra in en kanyl med smält choklad i venerna". Mmmm ...

Och så ett litet ursäkta för den mycket låga uppdateringstakten som härskar här för tillfället. jag ska se om jag kan bättra mig, eventuellt. Men lovar inget.

(recept på riddarna här)

Fin recension!

... som min redaktör mailade över igår:

På dagensbok.

Tycker att det är både fint läst och fint skrivet. Så här t ex:

"Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det."

Bollywood igen

Ja, jag vet inte jag. Det kan vara PRECIS hur dåligt som helst, men lite snabbare slår ändå hjärtat bara av att se trailern.

Norge, alltså

Nationaldag idag, hurra hurra etc etc. Även om jag inte är särskilt förtjust i nationaldagar som sådana, så kan man ju lyfta fram lite norsk litteratur, eller hur?

Kjærstad måste jag ju börja med, alla tre:

Förföraren, som olyckligt nog är del ett: och där läsaren måste stå ut med det faktiskt vansinnigt irriterande "greppet" att "Jonas Wergeland hade en fantastisk kuk". Om och om igen. Tackom och lovom räddas detta NÅGOT av andra boken, där det kommer fram vem det är som (i fiktionen) skrivit bok nr ett. Men bara något. Fortfarande trilogins stora minus, tycker jag, och då DYRKAR jag den ändå.

Erövraren, där allt breddas och vidgas och knyts ihop och upprepas.

Upptäckaren, där – be still, my heart! – Jonas Wergeland till sist själv tar till orda!

Per Petterssons Ut och stjäla hästar. Fantastisk liten bok vars evangelium jag kanske spridit för lite? Gav den till min bror i present för några år sedan och han tyckte mycket om den, och sa nåt klokt som jag tyvärr nästan glömt, men om att den ställde många frågor som man inte fick svar på, som man fick gå och fundera på efteråt. Ja.

Något så koncentrerat och gåtfullt och vackert skulle jag vilja kunna skriva!

Beate Grimsrud, förstås. Först Jag smyger förbi en yxa, och främst av allt En dåre fri. Jobbigt och starkt och totalt uppslukande och fantastiskt bra!

Norrtullsligan

Bokcirkeln har läst Norrtullsligan, i likhet med hela Stockholm ... och jag hade tänkt döpa det här inlägget till nåt i stil med "Bra böcker som jag inte har något att säga om".

Lite så var väl stämningen i cirkeln, att alla gillade men vi inte riktigt hade nåt att säga. Är det för att den är lite kort? Eller lite (för) rapp och ironisk, eller inte så gripande?

Den är ju BRA, den är intressant, den är ett tidsdokument och den är feministisk utav bara satan.

Vi pratade dock om klass, om hur det ska läsas i romanen: vad är de, kvinnorna i ligan? Kan man kalla dem arbetarklass, eller är det egentligen en sorts (lägre) medelklass det handlar om?

Och jag upptäckte att jag redan läst boken, men trodde bergfast att hon skulle gifta sig med chefen, men icke.

Slutet är väl det jag minst gillar, det känns hopkommet, hastigt, lite som "och så vaknade hon och det var bara en dröm", om än på ett helt annat sätt. Ett tu tre bor hon på landet. Vad ska vi tro?

Som bonus får mina kära läsare (de av er som är kvar efter min minst sagt låga bloggtakt på det senaste) en fabulös bonusbild på Elin Wägner i hatt:

Ämnesord

Jag tycker att det är något så fint med att läsa ämnesorden i katalogen för olika böcker. En sorts poesi i all sin kortfattadhet.

Här är Mot ljusets:

Efterkrigstiden, Asien, Malaysia, systrar, bröllopsresor, hotell, djungler, kvinnorollen, kvinnofrigörelse, kolonialism, upplopp, förälskelse.

SPOILER

Dock alltså ej homo- eller bisexualitet. Ska det tolkas som att de inte läst, utan satt ämnesord utifrån baksidestext/beskrivningstext, eller som att det inte ansågs betydande nog?

SPOILER

Vad jag ska göra imorgon ...

... kan ni läsa om här. Ni stockholmsbaserade - kom gärna förbi!

ÄNTLIGEN!

Nu är den ute!

Åtminstone som annons, som förhandstitt, som puff: Jessicas roman Pojkarna.

Kolla in!

Mer info kommer, bland annat om gemensamma framträdanden och annat smaskens och smarrigt!

(Och nåt så VANSINNIGT snygg också!)

Fler recensioner

Det går fint. Nya boken är ute, den seglar bort och jag ser på och det är faktiskt inte som när debutboken kom. Det är lugnare nu, allt tycks lite mindre livsavgörande.

Det är roligt med fina recensioner, det är fantastiskt, förstås, men jag upplever också att allt inte står och faller med det. Förstås. Men ändå något som måste upplevas och inses och begripas.

Här är ett par nya och väldigt fina recensioner:

Svenska Dagbladet

Kulturnytt i radion

Och en rappt skriven sågning:

Sydvenskan

GP har också skrivit, men den hittar jag inte på nätet. Den var kort men övervägande bra, men kallade språket för "skolboksprosa" vilket låter trist även om jag inte riktigt förstår vad det betyder.

Det verkar gå bra

Medieutrymmet idag upptas förstås av Elizabeth Taylors död, och kanske är det därför som varken GP, DN eller Svenskan recenserar Mot ljuset idag. Det kommer väl. I övrigt verkar det gå bra! En del väldigt väldigt fina ord, och några mindre fina. Men allt som allt, hittills, känns det väldigt bra.

Här är länkar för den som är nyfiken eller inte orkar sålla sökresultat:

Helsingborgs dagblad

Norrköpings tidningar

Arbetarbladet

Kristianstadsbladet (samma recension även i Norrbottenskuriren)

Bernur

enligt O

Fiktiviteter

Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg

Jag kan väl få gotta mig åt att citera ur recensionen i Helsingborgs dagblad:

"Det är förstås vanskligt att uttala sig om ett författarskaps betydelse efter blott två publicerade böcker, men i Elin Boardy ser jag någon som är redo att ta över det stora, breda berättande som utmärker de mest älskade delarna av vår samtids litteraturhistoria. Bättre än så kan det knappast bli."

Andra recensionen!

Också i förväg: Kulturnyheterna i SVT. Så fint!

Bara det här tar knäcken på mig: "Nu blir det litteratur, vi ska nämligen prata om Elin Boardys nya roman". Som att jag verkligen ÄR någon!

Och fina ord från Ingrid Elam om romanen. Oj.

Jag lyckas inte bädda in klippet av nån anledning, men här är länken.

Om kärlek

Apropå den här reaktionen på Institutets/Markus Öhrns/Nya Rampens pjäs Conte d'Amour vill jag gärna återaktualisera vad jag skrev om den när vi var på premiären i Berlin i maj förra året.

Det ÄR alltså verkligen en pjäs om kärlek! (Notera att även jag i det där förra blogginlägget kallar människorna i källaren för just "källarfamilj" ...) Vår bild av romantisk kärlek, vad som ryms i det begreppet, vad som görs i dess namn, vad som INTE ryms i vår uppfattning om det. Fastän jag var helt tagen och rätt bedövad efter kombon tre timmars pjäs och dubbelt så många timmars efterfest så tycker jag nog såhär i efterhand att jag lyckades rätt väl med att förmedla mina tankar. Nån sorts analys.

Nå, jag vet ju egentligen mycket väl att just den här källan, eller snarare just det här forumet inte alltid är där vi söker det bästa eller mest genomtänkta ... Men jag tycker ändå –

Att så till den milda grad uppröras av presentationen av en pjäs. Utan att ha sett? Utan att ha kollat efter mer info?

Äsch.

Jag vill rekommendera så många jag bara kan att faktiskt se pjäsen/föreställningen/installationen. Ni stockholmare, masa er upp och ut! Här är länk till Kulturhuset!

Såhär säger Institutet på sin hemsida: "föreställningen syftar till att synliggöra något obehagligt välbekant i den romatiska kärlekens ideologi". Absolut! Tänk Liv Strömqvist, fast svartare, hårdare, mer skruvat, till ytterligheterna draget och bisarrare.

Omläsning, 5

Köpte ju uppväxtklassikerboxen häromsistens, och första bok jag gav mig på blev Pappa långben, av Jean Webster. När kan jag ha läst den sist? Som tretton-fjortonåring? Det bör det väl kanske ha varit.

I fredags läste jag den i två svep, först på café, sedan i soffan. Sträckläsningspotential kan man verkligen snacka om. Den är kort, lätt, underhållande, fin. Ett mycket trevlig sällskap!

Handlar, för den som inte vet, om föräldralösa Jerusha "Judy" Abbott, som efter att ha levt sina första arton år på barnhem av en okänd, namnlös välgörare blir skickad till College. Hans motkrav är att hon ska skriva till honom en gång i månaden och berätta om sina studier. Vilket hon gör, och oftare än så. Allt hon sett av honom är en glimt bakifrån i korridoren på barnhemmet, och en lång skugga uppöver väggen, därav smeknamnet Pappa långben.

Men å, vad det tråkar ut mig att skriva handlingsreferat. Därför jag aldrig kommer att ägna mig åt att skriva recensioner! Läs boken själva om ni vill veta!

Jag vill bara säga: hon skriver och skriver och åren går, är hon kanske 22 när den slutar? Intressant faktum, eftersom det är rätt ovanligt med barn/ungdomsböcker där protagonisten inte har samma ålder som de tänkta läsarna. Och inte är väl Websters läsare tänkta att vara 22? Eller?

Något växer fram, förstås. Det finns romantik i boken, även om den sannerligen kommer smygande, och inte tar plats förrän precis i slutet. Ändå var det vad jag mindes starkast: det där sista brevet, när Pappa Långbens identitet tillslut står klar för Judy.

Att hon är en skrivande person tror jag bidrog till min förtjusning i boken. Alltid gillat att läsa om (andra) skrivande strävande unga kvinnor med författardrömmar (se tex En liten kärlekssång ...).

Glad att boken var med i boxen, glad att jag köpte, glad att jag läste!

Om att vara Dum i Huvudet – och en (sen) outning

Skrivandet försvann. Först fanns det: jag redigerade romanen, parallellskrev på diverse lösa trådar och boliner (Vad ÄR en bolin? Hur är den om den inte är lös? Kan den förekomma i singular?), redigerade och korrade lite mer, skickade in för sista gången. Hamnade i vacuumet som följer på det.

Och sjönk, föll, SÖGS ner i nånting tomt och inte svart men kanske ganska likt det där Ingentinget som slukar allt i Den oändliga historien. Som alltid skrämde mig och fascinerade mig oerhört som barn. Ingentinget där inget skrivande fanns. Där inga idéer fanns. Inga ord, inga iakttagelser, inga anteckningar. Där jag slutade bära omkring på anteckningsbok och penna, slutade formulera saker i huvudet. Slutade flödesskriva för nöjes skull, eller för att söka efter något – en idé, en tråd, en bild.

Tomt var det, och läskigt.

Visst minns jag att det var läskigt och lite tomt också efter Allt som återstår, och då var ju dessutom allting nytt, allt var För Första Gången. Tänk om jag bara hade en enda roman i mig, och nu är den skriven, och nu är det slut? Men icket. Det kom tillbaka. Med besked, med råge, det blev en roman till, så småningom.

Men nu? Å ena sidan kan jag tänka: jag vet ju att det ska vara såhär, det är okej, det är naturligt, jag har precis avslutat en bok, den kommer ut nu, det är DET jag ska fokusera på. Skrivandet kommer. Men riktigt såhär tomt var det inte. Nu finns liksom INGENTING, det är som att jag inte längre är en som skriver. Det handlar inte om att jag inte har en idé att suga på och fnula med. Det handlar om just det där: att sitta på tåget och iaktta något och formulera det i huvudet. Att se en person på gatan och tänka något om den och formulera det i huvudet. Det är borta.

Och fastän jag VET att jag har de två mest legitima anledningarna i världen så är det obehagligt.

Anledning 1: Mot ljuset finns och är skriven och utkommen och ska strax recenseras.

Anledning 2: Jag är med barn och ungen ska komma i slutet av maj. [Det var outningen, det. Häpp!]

Men ändå. Jag känner mig dum i huvudet utan det här surrandet av ord och formuleringar. Och om det bara var för anledning 1 så vore det väl okej. Men anledning 2 retar ärligt talat LIVET ur mig. Den känns så jävla olegitim. (Illegitim? Nå.) Så jävla förutsägbar och trist. Men nåja, det får väl vara så då. Våga vara i känslan etc, våga lita på att det inte är för alltid.

Dagens bok, dagens köp. Äntligen.

När-det-nu-var var vi och kollade på Sophie Calles utställning på Hasselblad Center, när hon fått deras pris. Gillar hennes grejer mycket, det jag sett (vilket väl egentligen inte är så mycket, det känns som att hon är en av de produktiva)!

När vi var där ville jag hemskt gärna köpa den stora, blanka, rosa boken Take care of yourself, med 107 kvinnors gestaltningar av ett göra-slut-mail till Sophie Calle från "G". Men: hade inte pengar, kortläsaren var paj och museishopen skulle just stänga.

Så.

Idag, äntligen, masade jag mig uppför den dödstråkiga gata som heter Avenyn, och slank in på museet strax efter öppningen kl elva. Det var jag, en skolklass och ett gäng tanter.

Köpte då äntligen boken, sexhundra kronor dyr och nåt drygt kilo tung.

Den är fantastisk. FANTASTISK!

Här finns brevet på braille, som hexadecimal kod, gestaltat med tarotkort, sång, av en clown, i sms-språk, tolkat av en tonåring ("Han tror att han är cool"), av en domare, en polischef, en barnboksförfattare, en papegoja ... Killen i musieshoppen var förtjust över mitt köp: "Helgen är räddad ..." Och det är den sannerligen! Vill bara bläddra, läsa, titta.

Åtminstone fyra olika skivor följer med, med sång, komposition, film, meditation ... Jag har inte ens skaffat mig överblick än. Men det är fint, och skarpt, och ROLIGT. Skoningslöst mot brevet, och indirekt mot brevskrivaren.

Nu ska jag hälla mig i soffan och fördjupa mig mer.

Första recensionen!

På torsdag är det dags, men redan i tisdags ringde Jessica på morgonen och berättade att Gomorron Sverige recenserat boken! Tjuvstart, alltså, och vilken tjuvstart!

Ungefär 3:30 in i klippet börjar Yukiko Duke prata om Mot ljuset:

Jag vet inte vad jag ska säga! Fina ord är det. Och skönt att det första som kommer är något bra, det ger mig både hopp och beredskap inför Recensionsdagen. Återstår att se, förstås, hur mycket förstadagsrecensioner det blir. Man vet ju aldrig!

Lika som bär, 3

... fast jag orkar inte bildgoogla och hela baletten, så ni, mina kära läsare, får själva göra jobbet. Fantasi, mina vänner!

Alltså. Dagsaktuella lookalikes:

Håkan Juholt

Brandmannen i hipp hipp (Johan Wester)

Lika som bär, 2

Jackie Shroff, bollystjärna.

Janne Josefsson, skjutjärnsreporter.

(Här är nummer 1)

Bokreaköp: ungdomsklassiker

Läste Helenas fina omläsningsrecension av Agnes Cecilia precis, och bestämde mig för att också köpa den mycket mycket fina boxen med "Uppväxtklassiker" på bokrean. Klick klick klick.

Men jag har tänkt på det länge, faktiskt. Och C köpte den till jobbet, till vår blivande Klassikerhylla, så jag har sett och känt och vänt på böckerna.

Alltså: Unga kvinnor, Agnes Cecilia, Alice i underlandet, Pappa Långben, Den hemliga trädgården. Allihop läste jag som barn/ung, i olika åldrar och med olika intensitet.

Pappa Långben har jag aldrig läst om, men jag minns den som FANTASTISK, tror också att jag läste den i precis rätt ålder, lagom romantik etc.

Alice i underlandet har jag egentligen en finare utgåva av, med Tove Janssons bilder som ingenting annat matchar, men men.

Unga kvinnor läste jag men minns som rätt mesig, kanske lägger sig filmen i där också? Kristet och välartat, tänker jag.

Den hemliga trädgården läste jag faktiskt om härom året, inför ett klassikerbokprat. Gillade den, trots den rätt så förnumstiga tonen. Men minns känslan av att läsa den som barn: växtligheten, relationerna mellan barnen, hemligheterna i det stora huset, ensamheten.

Agnes Cecilia minns jag inte alls om/att jag läst, när jag tänker efter. Men filmatiseringen såg jag ju. Flera gånger?

Det finns ju en "pojkbox" också, med "Äventyrsklassiker", som jag också läste alla: Skattkammarön, Jorden runt på 80 dagar, De tre musketörerna, Robinson Crusoe och Robin Hood (den senare den enda jag inte läst). Men där har jag redan egna utgåvor av de flesta, plus att den enda jag tyckte var RIKTIGT fin egentligen var Jorden runt ... (en elefant på omslaget!), så jag låter nog bli.

Den senaste besattheten: DTWOF

Alison Bechdel (vars efternamn, enligt henne själv, ska rimma på rectal) upptäckte jag genom den fantastiska Husfrid som inte kan rekommenderas nog många gånger.

Nu har jag också stiftat bekantskap med hennes evighetslånga serie Dykes To Watch Out For. Skulle bara kolla ifall den fanns att köpa på svenska, och råkade i ett huj beställa hem The essential DTWOF på originalspråk.

Jag läste och läste, eller, jag måste kanske säga PLÖJDE, under flera dar, boken är över 300 sidor! Och det var (och nu menar jag detta i positiv bemärkelse alltså!) som när man intensivt följer en teveserie: jag gick och funderade över personerna, på relationerna, längtade tillbaka till soffan/sängen/fåtöljen och att få läsa igen. Mycket trevligt!

DTWOF är upplagd som ensides-"strippar", avslutade men starkt sammanhängande. Huvudperson är Mo, samt personerna runt henne (de som syns på framsidan, helt enkelt), samt diverse bifigurer.

De tidiga ensidorna är tecknade i en lite annan stil än de senare, mer skissartad, inte alls lika snyggt. Men inte så konstigt: Bechdel tecknade DTWOF från tidigt 80-tal och fram till 2008 nånting. Ungefär vid Obamas entré på den amerikanska presidentscenen slutar The essential DTWOF.

Och politiken är en stor del av serien, mycket stor. Personerna pratar politik, bekymrar sig, agerar, demonstrerar, många tisningssidor, teveröster och radiosändningar förekommer. Särskilt Mo är en dystopiker, något av en kverulant, snar att tro att världen ska gå åt helvete, med långa politiska drapor (vid de mest olämpliga tillfällen...). Bush den förste kommer och går, så även Bush den andre, tiden går i serien liksom i verkligheten. Personerna åldras, förändras, skapar eller bryter upp relationer, stadgar sig, några skaffar barn, barnen växer, hus köps eller säljs, karriärer inleds och förändras. Etcetera, etcetera.

TIDEN som förflyter i serien (plus medvetenheten om att den ju tecknats s a s i realtid, och inte i efterhand) ger väldigt mycket till läsningen.

Och så handlar den förstås om lesbiskt/homosexuellt/queer/etc liv i en amerikansk stad under 80-, 90- och 2000-talet. Även det förändras. Adoption, partnerskapsregler, utökade möjligheter till queera positioner (en del tveksamhet t.ex från några av personerna mot transpersoner, bisexuella, etc, utifrån en lesbisk position). Också här går tiden, och jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om hur förhållningssätten förändra(t)s.

Och så GILLAR man dem ju så mycket, personerna, också när de är tjatiga, tröttsamma, otrogna, ologiska, besvärliga ... Så, slutligen: läs! Låna, lämna inköpsförslag, köp. Men läs.

Den som söker den finner

Kvinnor på ett tåg, Anita Nair

Fredagkvällen ägnades åt bokcirkelfika här hemma, vi pratade (bland mycket annat) om romanen Kvinnor på ett tåg. Jag köpte den nån gång för ett par år sedan, har haft den stående i bokhyllan sen dess och gladde mig åt att få tillfälle/anledning att läsa den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den. Den gör mig osäker.

Å ena sidan tycker jag om den, tycker att den är bra och intressant. Men å andra sidan – ?

Huvudperson är Akhila, som beger sig ut på en tågresa från Bangalore till Kanyakumari, kanske för att finna frihet, kanske för att finna något inom sig själv, kanske för att skaka av sig det liv hon dittills levt. I samma tågkupé reser fem andra kvinnor, och genom denna kupé och detta korta möte skildras deras liv. (Ladies Coupé heter romanen i original. Jag såg också de där kvinnovagnarna och -kupéerna på indiska tåg, men åkte aldrig i dem, eftersom jag och A var i sällskap.)

Men det är något med just den där konstruktionen, det var vi några som var rätt överens om i cirkeln. Vad är det då som blir problematiskt? Att den är för tydlig? Placera en huvudperson + fem andra kvinnor i en tågkupé, låt dem i tur och ordning berätta om sina liv. Hm.

Eller att konstuktionen inte är tillräckligt genomarbetad? En del av kvinnorna berättar verkligen, i jagform, med en röst som skiljer sig från den som skildrar huvudpersonen, Akhila. Men andra är skildrade i tredjeperson, vilket för åtminstone mig blir konstigt. Varför inte jagform? Varför inte deras egna röster?

Tänker nu när jag skriver detta på systrarna Price i Kingsolvers Giftträdets bibel, och deras verkligen egna röster, alla i första person. Och att jag någonstans läste att det tagit henne hundreds of pages (eller var det till och med thousands?) att hitta fram till de där rösterna. De hundratals sidorna känner jag INTE att Anita Nair lagt ner på sina kvinnor. Jag tänker att hon istället förlitar sig på att detaljerna i deras respektive livsöden ska bara tillräckligt intressanta och bärkraftiga. Vilket de kanske är. Eller inte. De flyter samman lite för mig, och dessutom är språket lite för berättande för min smak, det är lite för lätt skummande igenom alltihop för att jag VERKLIGEN ska känna deras liv. Akhila däremot, hennes liv känner jag (för), intresserar mig för, men det är uppbrutet av tågresan och de andra kvinnornas berättelser och tappar ibland skärpan på grund av det.

Mycket kritik. Men att jag alltså ändå gillar den? Jag tror det! Bitvis grep den mig, bitvis bar den verkligen och intresserade mig, men åter andra bitar hade just det där: det lätt skummande, det berättande istället för att gestalta. Den känns också verkligen indisk, med människorna, tågen, maten, städerna, dofterna, skillnaderna på folk och folk ... Det tycker jag om. Den instängda känslan i berättelsen om Akhila, hur livet passerar medan hon lever för andra, för sin familj, för konventioner och förväntningar. Men jag förblir dubbel inför romanen.