Visst förstår jag att det går att gilla boken som artefakt, som föremål, det gör väl jag med i viss mån, annars skulle inte vår bokhylla här hemma ta upp en hel vägg. Men uttrycket "Jag älskar böcker!" ger mig ändå rysningar. Smaken är förstås som ändalykten, men för mig är det väl då innehållet, berättelsen, skildringen, beskrivningarna som är det essentiella. Ja ja, bla bla, som vi sa på Skurup när vi ville markera att vi inte tog oss själva på så förskräckligt stort allvar (t.ex mitt i en långdragen pretentiös utläggning om något). Ni fattar.
Det var bara något som slog mig, mitt i detta slösurfande inför mitt snara sänggående. Så mycket sidor och bloggar och texter som så frenetiskt desperat längtande handlar om skriva, läsa, arbeta, jobba med text. Och lyckas undvika att handla om själva SKRIVANDET, alltså det man skriver, det som skrivs ner. Det som läses. Vad handlar det om? Eller, nej, en annan fråga kanske? För handlingen kan ju också vara bedräglig. Det vet mina läsare här, att jag sällan eller aldrig redogör för handlingen i de böcker jag bloggar om. Bara nån sorts känsla, min känsla inför det lästa.
Herreminje vad jag babblar på flummigt. Men det får stå! Min hjärna är degig och längtar bort. Dessutom är det DEN TIDEN PÅ MÅNADEN då allt känns lite extra depp och trist och en viss verklighetsflykt hade suttit fint, och chokladsuget, och kroppsmissnöjet.
Men det var en utvikning.
Jag ville bara säga det, att snälla kan vi inte prata med om vad den litteratur vi skriver och läser ska skildra? Vad den vill? Vad det är för värld vi beskriver, vill se beskriven? Hur skrivandets själva hantverk inte bara handlar om redigering och korr och antal manussidor, utan om att ha en bild inuti sig som man vill förmedla, och hur ska det då göras? Hur är det möjligt?
Vi kan ta det här blogginlägget som exempel på att det ibland tar alla möjliga slingrande vägar innan det är framme. Om det ens är framme.
"Jag ville bara säga det, att snälla kan vi inte prata mer om vad den litteratur vi skriver och läser ska skildra? Vad den vill? Vad det är för värld vi beskriver, vill se beskriven?"
SvaraRaderaJag svarar dig ett rungande JO! Det kan, det ska, det vill, det törs vi!
Detta tycker jag var ett fantastiskt inlägg! relevant även från ett läsarperspektiv. jag blir så besviken på bokbloggar som tvångsmässigt redogör för en boks handling och inget mer. föredrar ditt sätt att skriva om böcker, vilket också gjort att jag läst flera böcker du skrivit om.
SvaraRaderaJag tycker faktiskt överlag att det pratas för mycket om skrivande. Vi borde nog prata mer om något annat. Litteratur kanske? Eller handlingar, äventyr, stämningar, tankar.
SvaraRaderaSom de tre personer som läser min mycket försummade blogg vet har jag en del synpunkter på skrivskoleindustrin. (Rätt många sådana faktiskt, ytterst grundar de antagligen i medelmåttans rädsla för konkurrens.)
Jag menar inte att klanka på någon enskild del av denna: jag har själv sökt kurser, gått en och kan tänka mig att göra det igen.
Men nu börjar det väl ändå bli överetablering? Hur länge till håller bubblan? Och intressantast: hur ser världen ut efter en skrivar-krasch?
Nu när det finns en särskild tidskrift som mer eller mindre bara handlar om skrivtips (http://tidningenskriva.se/) - jo jag skulle också kunna tänka mig att prenumerera men det lämnar jag åt sidan.
Annars fick man åtminstone uppfinna en ny anledning till skrivandet.Det talas ju om sådana ibland. om att det ska ge oss en ny kärlek till språket och litteraturen (behövligt, åtminstone på ren amatörnivå är det lätt att hitta människor som skriver poesi men aldrig läser andras). Skapandet som mål och inte som medel alltså, men väldigt mycket handlar tyvärr om att "ge ut en bok" och att "vara författare". Och det skrivs tusentals böcker varje år och ges ut hundratals och glöms minst lika många.
Det var en lång och ambivalent kommentar som nog egentligen handlar om något helt annat.
U.J.
1.JA, det borde vi diskutera men hur, något som jag fnulat på länge. Hur det man skriver blir det det blir, vad man tänkt sig och hur det blev som det blev. Jag hade nog aldrig skrivit någon bok och ännu mindre blivit utgiven om det inte varit för min skrivargrupp, där vi kunde grotta ner oss i det oändliga i varandras skrivartankar. Så värt varenda dollar. Men man borde kunna göra sådant bloggledes också. På något sätt.
SvaraRadera2. Kolla det här. Mycket bra! http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=909&artikel=4696070
Tycker mycket om det här inlägget, tack för läsning.
SvaraRaderaSer förresten att du läser Lily Dahls förtrollning och jag ser fram emot att läsa vad du tycker om den. Själv läser jag nu en annan bok av Siri, "Sommaren utan män" som jag hittills är mycket förtjust i. Den är liksom substantiell och ändå enkel i en fin kombination.
Gör mig ofta skyldig till detta stilgrepp/innehållsgrepp: "Ja ja, bla bla, som vi sa på Skurup när vi ville markera att vi inte tog oss själva på så förskräckligt stort allvar (t.ex mitt i en långdragen pretentiös utläggning om något). Ni fattar."
SvaraRaderaMan vill både ha den pretentiösa kakan och äta den avslappnade glasyren.
Och, i övrigt: word.
SvaraRadera