Omläsning, 5

Köpte ju uppväxtklassikerboxen häromsistens, och första bok jag gav mig på blev Pappa långben, av Jean Webster. När kan jag ha läst den sist? Som tretton-fjortonåring? Det bör det väl kanske ha varit.

I fredags läste jag den i två svep, först på café, sedan i soffan. Sträckläsningspotential kan man verkligen snacka om. Den är kort, lätt, underhållande, fin. Ett mycket trevlig sällskap!

Handlar, för den som inte vet, om föräldralösa Jerusha "Judy" Abbott, som efter att ha levt sina första arton år på barnhem av en okänd, namnlös välgörare blir skickad till College. Hans motkrav är att hon ska skriva till honom en gång i månaden och berätta om sina studier. Vilket hon gör, och oftare än så. Allt hon sett av honom är en glimt bakifrån i korridoren på barnhemmet, och en lång skugga uppöver väggen, därav smeknamnet Pappa långben.

Men å, vad det tråkar ut mig att skriva handlingsreferat. Därför jag aldrig kommer att ägna mig åt att skriva recensioner! Läs boken själva om ni vill veta!

Jag vill bara säga: hon skriver och skriver och åren går, är hon kanske 22 när den slutar? Intressant faktum, eftersom det är rätt ovanligt med barn/ungdomsböcker där protagonisten inte har samma ålder som de tänkta läsarna. Och inte är väl Websters läsare tänkta att vara 22? Eller?

Något växer fram, förstås. Det finns romantik i boken, även om den sannerligen kommer smygande, och inte tar plats förrän precis i slutet. Ändå var det vad jag mindes starkast: det där sista brevet, när Pappa Långbens identitet tillslut står klar för Judy.

Att hon är en skrivande person tror jag bidrog till min förtjusning i boken. Alltid gillat att läsa om (andra) skrivande strävande unga kvinnor med författardrömmar (se tex En liten kärlekssång ...).

Glad att boken var med i boxen, glad att jag köpte, glad att jag läste!