Norrtullsligan

Bokcirkeln har läst Norrtullsligan, i likhet med hela Stockholm ... och jag hade tänkt döpa det här inlägget till nåt i stil med "Bra böcker som jag inte har något att säga om".

Lite så var väl stämningen i cirkeln, att alla gillade men vi inte riktigt hade nåt att säga. Är det för att den är lite kort? Eller lite (för) rapp och ironisk, eller inte så gripande?

Den är ju BRA, den är intressant, den är ett tidsdokument och den är feministisk utav bara satan.

Vi pratade dock om klass, om hur det ska läsas i romanen: vad är de, kvinnorna i ligan? Kan man kalla dem arbetarklass, eller är det egentligen en sorts (lägre) medelklass det handlar om?

Och jag upptäckte att jag redan läst boken, men trodde bergfast att hon skulle gifta sig med chefen, men icke.

Slutet är väl det jag minst gillar, det känns hopkommet, hastigt, lite som "och så vaknade hon och det var bara en dröm", om än på ett helt annat sätt. Ett tu tre bor hon på landet. Vad ska vi tro?

Som bonus får mina kära läsare (de av er som är kvar efter min minst sagt låga bloggtakt på det senaste) en fabulös bonusbild på Elin Wägner i hatt: