Man hyllar då med mer eller mindre vagt dolt löje, eller man utnämner sig själv, utropar stolt, "tar tillbaka" epitetet. Och jag blir trött, och vagt irriterad varje gång.
Bokmässetider, javisst. Gudrun Sjödén svämmar över av hitresta kvinnor som passar på att shoppa lite, inte bara böcker. Fotriktiga skor. Kvinnoyrken. Härom året hade till och med självaste Gudrun uppfattat den här trenden, och plåtat sin katalog med modeller som var vanliga unga tjejer som kallade sig själva kulturtanter. Det blev fel! Det var återigen det där löjet, den där irritationen.
Men vad är det jag retar mig på? En av sakerna är nog att kulturtanten i den här artiklarna/krönikorna/katalogerna utmålas som någon utan röst. En grupp som inte ser, men som syns. De svämmar över Bokmässans bräddar men fattar liksom inte att man ser dem, att man pratar om dem, att man gör sig lustig över deras tunikor och broscher. Men det finns ju kulturtanter som verkligen har betoningen på KULTUR snarare än på tant. Och de (vi?) är exempelvis bibliotekarier, en yrkesgrupp som är förvånansvärt (om man är krönikör) tech-savvy, förvånansvärt "med". De (vi?) läser kultursidorna, särskilt i DN. De (vi?) vet att det pratas, att det skrivs, att det hyllas och uppvärderas och ses ner på i ett och samma andetag. Som om de (vi?) var verklighetens folk. De där utan röst, de där som behöver en Talesperson. Men det behövs ju förstås inte. För den stora majoriteten av dessa kvinnor har en röst, har till och med en viss makt, för det är de (vi!) som köper in böcker till bibliotek, som ordnar seniorsurf och facebookkurser, som har skrivarworkshops för barn och unga, som hänger utställningar, som gallrar ut det inaktuella, som väger och mäter och bedömer. Som kämpar i motvind mot kommuners budgetar, som protesterar mot privatisering och utförsäljning och entreprenad, som har humor, som har självironi, som går på mässan för att bevaka, inte för att lulla runt i grupp i färgglada tunikor. Jag lovar! Titta noggrannare, gör en bättre analys!
Det är dessa kvinnor som bär kultursverige! Deras pengar och tid och engagemang!
SvaraRaderahttp://bang.se/artiklar/2009/det-ar-sant-kulturtant-2010-03-04
Väl skriver, som alltid.
SvaraRaderaFunderade faktiskt på begreppet kulturtant på en helt annan bokmässa, den i Nairobi, förra veckan. Även där bibliotekarier, skribenter, författare, poeter, alla starka kvinnor med makt utan vilka det inte hade blivit någon mässa. Även där färgstarka tunikor och turbaner. Men att någon skulle komma på idén att kalla dem kulturtanter känns avlägset. Undrar varför?
SvaraRadera(http://www.karinenglund.com/2011/09/konst-och-politik/)
Mycket bra observerat! (Känner mig alltid som en medelålders manlig svenskalärare när jag skriver såna berömmanden, som om man skulle ha rätten att objektivt godkänna någon liksom...) Just det där med att de anses behöva en talesperson, gah!
SvaraRaderaJag var i Reykjavik i somras och reagerade då på att tanterna som jobbade på museer och bibliotek där var så hardcore kulturtanter, de såg vassa och avantgarde ut med svartvittfärgat hår och asymmetriska kläder, och det gjorde mig upprymd! Ytligt bedömt förstås, men man fick känslan av att de uppbar en lite högre status. Kanske för att Island är typ författartätaste landet i världen och "verklighetens folk" inte är lika "verkliga" som i sverige, mindre kulturtantsförakt. På samma sätt som verklighetens folk i USA känns ännu "verkligare" än i Sverige! Nu babblar jag, strunt samma.
Älskar för övrigt dina bollywoodbrudar, blir inspirerad att pierca näsan och förgylla hela fejan.
SvaraRadera