onsdag 1 juni 2011

The Tree of Life



Jag vet inte vilken av affischerna som sen blev den officiella, orkar inte ta reda på det nu. Men båda passar. Kunde också ha varit: Brad Pitt som femtiotalsman. Ett eldmoln strax efter Big bang (hur nu "strax efter" kan förhålla sig till Big bang...). En dinosaurie bland höga trädstammar. En undervattensbild.
Jag och A gick och såg Terrence Malicks guldpalmsbelönade film på premiären, lite av ett infall. Den fick femma i GP och ingen av oss trodde (tror?) väl riktigt på att den skulle fått det om INTE guldpalmen varit. Nå.
Så här i väntans tider känns det också fint att gå på bio, det är sånt där som man hör att man ska göra, och jag har svårt att tänka mig att någon tid i livet är så präglad av "hur man hör att det ska vara" som strax före barnafödande.
Nå. Utvikningar!

Vilken otroligt speciell film. Två timmar och tjugo minuter då man satt och verkligen var MED (även om tankarna då och då läts vandra), och faktiskt aldrig visste vart det var påväg, eller vad som skulle bli nästa scen.
Han vill något, han tar i, han satsar. Han vill göra en film om Existensen.
Hynek Pallas skrev i sin recension att den handlar om teodicéproblemet; om gud är god, hur kan han då låta onda saker ske? Ja, kanske. Jo, filmen handlar, eller "handlar" mycket om tro och tillit och förlåtelse. Religion, kanske. Men också om liv, om Livet.
Från berättelsen om en familj med tre söner i Texas på femtiotalet (Malicks egen barndom?) klipps det till ett säkert tjugo minuter långt sjok som bara är ... rymden. Big bang? Ja, kanske. Gasmoln och planeter, solar, solystem. Storslagen klassisk musik, fantastiska bilder. Då och då voice over (han är ju förtjust i det, och filmen har knappt någon dialog i egentlig bemärkelse. Också när personerna pratar är det nästan alltid bara den ena som talar till den andra, och sällan replikskiften. Istället alltså de olika personernas röster som voice over. Talande, bedjande, viskande. Vändande sig till – gud?). Sedan också: undervattensbilder. Liv blir till. En scen med höga träd, lummig grönska, och en dinosaurie. En rörelse eller ett ljud gick genom salongen (fullsatt) här: inte ett fniss, men kanske en andning. Förvåning, häpnad, förundran. Okej, dinosaurier?!

Och sedan åter femtiotalet. Fantastiska scener, nästan helt utan tal, och utan Berättelse, om pojkuppväxt: krossa glasrutor, kasta pinnar, simma, springa, slåss, spänna fast en groda på en liten raket och skicka upp den i trädkronorna. Vackra vackra bilder med stark stämning. Skulle det gå att SKRIVA något sådant? Det är film när den används som bäst: för att visa hur det ser ut.

Det finns problem. Liksom i Den tunna röda linjen har Malick nån typ av problem med sina kvinnobilder. Här finns åtminstone en mor, spelad av Jessica Chastain, som har bra mycket mer att göra än den gungande flickan i en av männens minnen i Den tunna röda linjen. Men det är väldigt mycket fladdrande tyger och gardiner, mycket gester med mjuka händer, mycket tassande barfota i vått gräs, mycket närbilder på fuktig mun och rödgråtna ögon. För övrigt liknar hon väldigt mycket en ung Liv Ullman tycker jag, och det ger lite samma problem: kamerans och Regissörsblickens dröjande vid det, en besatthet nästan. Trååååkigt!

Ett annat problem är "nutidshistorien" med Sean Penn som vuxen bror. Han har inte mycket att göra, jag brukar tycka att han är bra men här blir det inte mer än en lite flackande blick, och att vandra genom märkliga landskap (glas- och stål-kontorslandskap, samt öken, saltöken och lite annat) och se vilsen ut. Tillför inte mycket mer än flum.
Slutet ska vi bara inte TALA om, apropå flum. Faktiskt inte tala om alls.
Men de svaga bitarna lyckas ändå inte förstöra det mäktiga och hisnande i helheten, känslan av att detta är nåt riktigt ovanligt och annorlunda. Och jag tycker om det.

1 kommentar:

  1. Skrev också om en den idag. Lite råare. Såklart,,,

    SvaraRadera