Om kärlek

Apropå den här reaktionen på Institutets/Markus Öhrns/Nya Rampens pjäs Conte d'Amour vill jag gärna återaktualisera vad jag skrev om den när vi var på premiären i Berlin i maj förra året.

Det ÄR alltså verkligen en pjäs om kärlek! (Notera att även jag i det där förra blogginlägget kallar människorna i källaren för just "källarfamilj" ...) Vår bild av romantisk kärlek, vad som ryms i det begreppet, vad som görs i dess namn, vad som INTE ryms i vår uppfattning om det. Fastän jag var helt tagen och rätt bedövad efter kombon tre timmars pjäs och dubbelt så många timmars efterfest så tycker jag nog såhär i efterhand att jag lyckades rätt väl med att förmedla mina tankar. Nån sorts analys.

Nå, jag vet ju egentligen mycket väl att just den här källan, eller snarare just det här forumet inte alltid är där vi söker det bästa eller mest genomtänkta ... Men jag tycker ändå –

Att så till den milda grad uppröras av presentationen av en pjäs. Utan att ha sett? Utan att ha kollat efter mer info?

Äsch.

Jag vill rekommendera så många jag bara kan att faktiskt se pjäsen/föreställningen/installationen. Ni stockholmare, masa er upp och ut! Här är länk till Kulturhuset!

Såhär säger Institutet på sin hemsida: "föreställningen syftar till att synliggöra något obehagligt välbekant i den romatiska kärlekens ideologi". Absolut! Tänk Liv Strömqvist, fast svartare, hårdare, mer skruvat, till ytterligheterna draget och bisarrare.