En sågning och en fin reension

Man släpper iväg sin roman. Man får barn, och glömmer nästan bort boken. Människor frågar "Hur går det med din bok?" och jag stirrar tomt ett ögonblick innan jag får samlat ihop tankarna och orden till ett "Öööh, bra, tror jag ...".

Men det går nog bra. Det droppar fortfarande in en recension här, och en där. Googlar mig själv lite då och då, fortfarande.

Härom veckan hittade jag denna i sanning osande sågning på en blogg.

"[…] ganska snart känner jag bara obehag inför denna ytliga och torftiga historia, som smetats ut över mer än 300 sidor utan att någonting blir sagt." Men kära nån!

Nå. Jag tar det med jämnmod, vad kan jag annat? Det finns mycket fina ord som väger upp det där.

Till exempel denna, i Dala-Demokraten. "En berättare av rang", det är väl inte illa!