Omläsning, 4

Oj vilken liten bild jag hittade, men det är samma omslag i alla fall, som på mitt ex, OCH det omlästa: En liten kärlekssång, av Michelle Magorian.

Mest känd, får man väl säga, för Godnatt, Mister Tom (som lärare ofta frågar efter på biblioteket, och inte mig emot!).

Vi kom att tala om den här på senaste bokcirkelträffen med den länge vilande men nu återupptagna Bhs-bokcirkeln (får jag väl kalla den, båda de bokcirklar jag är med i består nämligen bara av bibliotekarier, men just denna av sådana som jag pluggade ihopa med, i i Borås). S-B sa att det var en såndär bok hon har starka minnen av, och jag höll med. Precis! En bok jag då och då tänker att jag skulle vilja läsa om, men sen blir det aldrig av. Nå, nu blev det av, i alla fall. En kväll tog det, racerläsning.

Tiden är andra världskriget, platsen ett litet samhälle vid Englands (syd?)kust. Huvudpersonen är sjuttonåriga Rose, kallad Roe, som evakueras tillsammans med sin äldre syster Diana när modern ska ut och underhålla trupperna "på kontinenten". Lite missöden gör att systrarna i hemlighet (för modern) bor utan det tänkta förklädet, något som såklart möjliggör utveckling, kärlek, äventyr medmera.

Rose är en skrivande person, en lite vildare och kanske lite mindre välartad flicka än sin syster. Precis en sån som jag ville identifiera mig med som tonåring. Vet inte hur gammal jag kan ha varit när jag läste den här, fjorton-femton kanske? Jag kommer inte heller ihåg om jag läste den flera gånger, men eftersom jag själv äger den (julklapp från mamma, misstänker jag) antar jag att jag läst den åtminstone ett par gånger. Jag minns den för tydligt för att det ska röra sig om bara en läsning.

Det blir kärlek, skrivande, lite mysterier, dagböcker från förr som Rose läser i smyg, dans och uppväxt och sex ... När jag läser boken nu ser jag förstås de olika delarna i plotten komma på en mils håll, planteringarna är mycket tydliga. Men så får det väl vara? Är det där förresten en skillnad mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur? Eller är det bara så att det ofta råkar vara så? är det så att vissa "ungdomsboksförfattare" faller för den lockelsen, det lite lite förenklade? Så gör ju, enligt min erfarenhet, t.ex inte Sonya Hartnett.

Jag irriterar mig mer än jag minns på Derry, den förste pojk som kommer i Roses väg. Hans fjantiga fjantiga sätt att försöka få ligga genom att hota med att han ju ska bli pilot (lögn!) och säkert snart kommer att vara död... Dubbelt skönt när hon kommer över honom. Dubbelt fint också med kärlekshistorien med Alec i bokhandeln. Det där minns jag starkt! Och att han var så gammal (tjugofem ...), det var ju extra spännande på den tiden när alla åldrar över tjugo (eller över ens egen, egentligen) var obegripligt gamla. Länge var det min enda idé kring det där att få vara med om millennieskiftet: att jag då skulle vara 21 år gammal. Otroligt vuxen, förstås. Ähum.

Måste säga att jag tycker att boken håller. Kanske inte till hundra procent för MIG, idag, men som ungdomsbok. Den är väl värd en nyutgåva med ett lite uppdaterat omslag! Och jag sträckläste faktiskt, och blev både rörd och glad och levde mig in i alltsammans. Så att, jo då. Och det finns en punkt mot slutet, där jag plötsligt sa högt till mig själv: "Ååh! Nej! Ja! Det hade jag glömt!" när jag plötsligt förstod och mindes hur alltihop (ett par av trådarna, åtminstone) skulle knytas samman. Jag hade verkligen glömt det, och att minnas det drabbade mig med just sådan kraft som en PLOTT ska!

Roligt också med oväntad intertextualitet med min egen roman (Mot ljuset): fyrtiotalet och kvinnorollen och att gå och köpa sig långbyxor ... Heh!