Jag hade Bollywoodkväll för mig själv igårkväll. Valde mellan att se om nån favorit, eller att se nån film jag ännu inte sett. Det blev det senare, och det blev KaranArjun, med Shahrukh och Salman Khan, från 1995. (Det är lätt att tro att det finns en stor och inflytelserik Khan-familj i Bollywood: Shahrukh, Salman, Amir mfl, men det gör det alltså inte. Däremot finns det en enorm och inflytelserik Kapoor-familj, men det är en annan historia.)Å, nittiotalet är verkligen en alldeles särskild tid i Bollywood. Så mycket dålig smak. Så mycket hockeyfrillor! Så mycket av allt!
KaranArjun är en riktig Masala, med lite av allt (och rätt mycket av en del...): våld, reinkarnation, Kali Maa, kärlek, separerade och till sist återförenade bröder, Maa ki mohabbat, onda onda män med gräsliga hockeyfrillor, väderbitna och trackaserade bybor, stora färgkoordinerade dansnummer, sublimerat (nåja) sex i dansnummer ... Jag kan fortsätta, men tror att ni fattar grejen.
Bröderna (tvillingarna, tror jag, trots att Shahrukh och Salman inte är särskilt lika...) Karan och Arjun är sin mors ögonstenar, men tidigt i filmen går de en våldsam död till mötes, slaktade av den onde onde Durjan Singh (Amrish Puri) och hans hejdukar. Den förkrossade modern ber till Kali Maa och slår sitt huvud blodigt mot hennes altare för att få sina söner tillbaka. Tempelklockorna gungar, vinden blåser, ideliga inzoomningar på Kali-statyns grinande huvud med blodröd utsträckt tunga, och allmänt magisk stämning. Korsklippning med förlossningsscen (som var lite förvirrande, jag fattade inte om båda pojkarna återföds av samma kvinna och adopteras bort till två olika familjer, eller om de föddes i var sin familj ... men jag höll för ögonen för att slippa dunkandet av huvud till blods mot sten ...) där pojkarna återföds som Ajay och Vijay. (Ajay betyder obesegrad och Vijay betyder seger.)
Och sen går tiden.
Vijay (Shahrukh i sitt mest rundkindande och hockeyfrillade stadium) blir hästkille med slangbella, Ajay (Salman som har en tendens att alltid klä av sig på överkroppen i sina filmer, för att få flexa musklerna lite – så även här) blir slagsmålskille/boxare. De vet ingenting om varandras existens. Tjugo år går i ett nafs, då och då får vi se modern (nu med grå stråk i håret och nedtonad makeup) med en dåres envishet hävda Mere bete vaapas aayegi! Mina söner kommer tillbaka!
Och det gör de ju så småningom, förstår vi.
På vägen dit är det diverse plottar och sidoplottar och kärleksaffärer ...
Tyvärr var INTERMISSION-skylten bortklippt i min DVD-utgåva, men jag gissar att den var placerad ungefär när brorsorna kommer på att de har ett mysko band till varandra, eller där de faktiskt börjar tro på återfödelsen, åtminstone Vijay.
Pausen kommer oftast överraskande, just när man som (västerländsk) publik förväntar sig att upplösningen är nära visar det sig att halva filmen gått (bara!). När presentation och uppbyggnad av konflikten är gjord – då är det intermission. Det som återstår sedan är själva lösandet av konflikten. I det här fallet våld, våld och våld. Jag får erkänna att jag snabbspolade mig igenom en hel del. Våld på det här sättet är inte min grej, det spelar ingen roll att det är halvtaffligt koreograferat med knallrött låtsasblod och ljudeffekter. Jag gillar't inte!
Nå, vad mer? Shahrukh och Kajol är ett av Bollywoods högst älskade Jodis (par på duken) men inte nödvändigtvis min favvo. Den här låten är dock rätt rolig:
Här är väl det minst sublimerade sexet i filmen ...
Befriande att se hur Bollywoodbrudarna brukade se ut, innan size zero tog över även där!
Slutet är en lång serie våld och slagsmål och skrikande och springande, inzoomningar på blodiga ansikten, Kali Maas utstickande röda tunga och stirrande ögon ... Budskapet tycks vara att hämnd är rätt, våld ska med våld osv. De båda kärleksparen får varandra förstås, trots hinder på vägen, modern är lycklig för att hon återfått sina söner (och båda pojkarna har ju i sina nya inkarnationer saknat en mor), byborna blir av med den onde godsägaren och alla hans hejdukar ...
Och jag vet inte. Ingen fantastisk eftersmak direkt, även om det bitvis var underhållande.
Jag kan inte säga att nittiotalet är min favoritepok i Bollywood. Åtminstone inte de här våldsbetonade historierna. Jo, det skulle vara Koyla, då, men det är för att den är så hysteriskt over the top! En gång gjorde jag misstaget att se Anjaam (Shahrukh och Madhuri), den var gräslig. Och KaranArjun är knappast nåt jag kommer att behålla i min DVD-samling ...
(Nån som vill köpa den?)
Det kastas för lite hö på bio...
SvaraRaderaIntressant detta med reinkarnationen. Är det din uppfattning att det är relativt vanligt i indisk film/kultur?
Det är ju onekligen en rolig dramaturgisk möjlighet, må vara att det automatiskt ger lite problem med att få den där önskvärda kompressionen av berättelsen.
(Sedan verkar ju den här filmen missa en av de stora möjligheterna med reinkarnation genom att låta dem komma tillbaka i mycket liknande gestalter. Grejen är ju att man kan låta dem komma tillbaka som något helt annat. Jag tycker gott att de kunde vara kickerstjejer utan att handlingen ändrades nämnvärt.)
Hursomhelst tycker jag att det reinkarneras för lite i de böcker och filmer som jag tar del av. De enda exempel jag kan komma på är båda som avslutning, nämligen Harry Martinssons "Vägen till Klockrike" och någon av Poppes Sten Stensson Sten-filmer (där det f ö skedde i kristen kontext fast det är jag inte så knusslig med). Andra exempel mottages varmt.
U.J.
Jag tror att det är rätt vanligt, faktiskt, men oftast (eller alltid, men det vet jag förstås inte ...) är det nog samma skådis som får göra två roller. Tacksamt, som sagt, och man är väl ofta ute efter just den där filmiska grejen med samma utseende - annan person. Om det förekommer att reinkarnation skildras på annat sätt - att ngn återföds som en annan skådis vet jag faktiskt inte. Intressant, men kanske lite svårare att genomföra. Sentida exempel är Om Shanti Om som rönt viss internationell uppmärksamhet (well, mest pga internationell distribution, förstås).
SvaraRaderaKompression av berättelse har kanske inte varit bollywoods grej att utforska, direkt ...
Något som är oerhört vanligt, dock, är att PRATA om reinkarnation och förhålla sig till det, i filmerna. Stor kärlek sägs hålla i "sju livstider", och i en film jag sett där kärleksparet INTE får varandra, säger han (på dödsbädden) till mannen som fått henne: "Hon är din nu, men i alla andra liv är hon min." Schysst! Men alltså, vanligt. Om det är en uppfattning som är vanligt förekommande bland indier kan jag inte svara på...
Kanske får återkomma om detta. :-)