Läs!
Jag läste och fnissade och satte sedan hastigt mitt fniss i halsen när jag insåg något. Öppnade mitt worddokument, skrollade mycket målmedvetet, och tjena!
På sidan 192: "Någonstans skäller en hund, korta skarpa skall. Sedan åter tystnaden."
Nej! Nej nej nej!
Och samtidigt något av det roligaste på länge.
Fan! Jag gillade den där hunden. Det var inte ett grepp som skulle spara mig tid. Det var en hund jag faktiskt trodde på. Ett försök – om än enkelt, det får jag kanske medge – att skapa miljö, ljudbild, att göra läsaren uppmärksam på världen runt omkring personerna och händelserna.
Vad ska jag göra nu? Kan man behålla en sån sak i sin text när man blivit uppmärksammad på dess vanlighet? Klyschighet? Jag vet inte. Måste jag kanske behålla den, om inte annat av just den här anledningen? Eller måste jag alltså göra något mer av den där hunden?
Jag är ju ingen författare så ta mina råd med en nypa salt: Kan du inte bara ändra till ett annat djur? En katt? Eller en lom/uggla (beroende på var scenen utspelar sig såklart). Kanske kan det vara effektfullt om det bara är ett djurläte där man inte riktigt vet vilket djur det är? (om det ska vara mystiskt stämning.) Avslutningsvis: även rådjur skäller, så det kan vara ett rådjur också.
SvaraRaderaHaha! Dina råd är fantastiska! Önskar att jag kunde byta djur, men tyvärr skulle det bli rätt konstigt just där i texten... I och för sig skulle en fågel av okänd art kunna funka, men det vet jag att jag använder lite senare, det kanske också blir too much. Måste fundera på detta!
SvaraRaderaRådjurs skällande tycker jag är otroligt läskigt, men detta är tyvärr i ett land utan rådjur. Jag sparar det till en annan text!
Rådjursskällande är nr 2 på läskigaste, oväntade djurljud. nr. 1 är arga katters bråkskrik. det låter som onda spädbarnsvålnader. *ångestmysrys*
SvaraRaderavore kul om du la in ett redigt måsskränande som en "blinkning" till gbg.
Å, tänk vad roligt man skulle kunna ha med djurläten i litteraturen! Tyvärr är nog min stil här lite för realistisk för att jag ska tillåta mig såna excesser. Men kul vore det ju, onekligen. jag ska se vad jag kan smuggla in. Håll utkik!
SvaraRaderaIntressant! Tänker vidare på detta och börjar tänka på hur ett djur som hörs på håll i text blir ett sätt att mäta avstånd, både geografiskt mellan plats och plats, och även mentalt, att den som hör hunden ofta avbryts i en sorts inre tanke/reflektion? Hunden som en mätare, ja; något som ens tanke liksom studsar mot. Och att skallet kan ge känslan av att det svarar på en tanke, på något outtalat? Utgör något (mycket flyktigt) som tar emot där ute, ofta kanske utanför ett hus eller en plats, för hunden syns ju sällan i dessa texter. Sedan tänker jag också på hundens släktskap med det vilda, vargen i hunden så att säga, och att då hunden hörs på håll är den åter mer av ett främmande djur, och det vardagliga i skallet blir en smula förfrämligat? Så som textens karaktär kanske är lite främmande för sig själv/världen, då hon hör skallet? Ja, en sorts förskjutning.
SvaraRaderaJa! Ett ljud som avbryter en tanke, och som ett tecken på liv. Inte en människa, utan något annat? Hur är det med fåglar i litteraturen? Måsar, kråkor, ugglor... Hunden är något annat, något NÄRMARE??
SvaraRaderaTycker mycket om din tanke med hunden som det främmande, och att personen i texten är främmande för sig själv OCH världen i den stunden! Ja, om jag kunde använda hundskallet istället för att ta bort det. Det finns ju där av en anledning, tänker jag, inte av lathet. Scenen då hunden skäller i texten behöver inget ljud, ingen paus, det räcker, men jag har velat ha NÅGOT där. En hund. Ett skall. Ett hastigt, andlöst ljud. En annan levande varelse, någon som inte varit delaktig i den föregående scenen. Hm.
Tänker vidare på detta med att hundarna som skäller gör det på avstånd, eller "någonstans". Ett sätt att mäta världen, ja. Det finns någonting här bortom, här utanför, där borta. Någonting som är likgiltigt inför det som pågår här. Ah! DET tilltalar mig!
Fåglar ja, var finns dem? I dikten , for sure. Men de står för mer av en flyktighet, något hunden inte gör, då dess roll ju mer eller mindre är att återkomma till oss människor, medan fåglarna egentligen aldrig var våra och avundsjukan mot flygförmågan är så uppenbar, en hund avundas vi generellt inte lika hårt? Eller så sker det bara inte lika öppet. Men likgiltigheten du beskriver, just den. Ljudet av ett skall gör mig sällskap, men det är inte mitt, ändå rör det vid mig.
SvaraRaderaNu när vi cirklar runt hunden (eller den runt oss) så minns jag en sång jag lyssnade så mycket på i min ungdom, och att jag nog fått en del av hundtankarna från den, The wild kindness med Silver Jews, bifogar här två verser som just handlar om hund på avstånd, kanske måste jag tacka dem för delar av resonemanget..
Four dogs in the distance
each stands for a kindness.
Bluebirds lodged in an evergreen altar...
I'm gonna shine out in the wild silence
and spurn the sin of giving in.
Four dogs in the distance
each stands for a silence.
Bluebirds lodged in an evergreen altar...
I'm gonna shine out in the wild kindness
and hold the world to its word.