Om redigeringen av texten

Att redigera är inte som att skriva. Det är skönt, det är en syssla att försjunka i, det är ett pillande som ändå bär framåt, som rättar till och stagar upp och rätar ut. Jag kan glida genom texten, bläddra i pappersbunten intill mig och skrolla neråt genom dokumentet parallellt.

Men tröttande. De större sakerna lämnar jag till morgondagen. De som kräver lite mer tankearbete än jag är förmögen just nu.

Jag läste igenom alltihopa nu medan jag väntade på respons.

Ibland läser jag min text och känner ingenting, fattar ingenting, ser inget annat än de där orden jag gnetat ner på sidorna i rad efter varandra. Men nu lyckades jag faktiskt LÄSA, och det var väldigt skönt. Mot slutet fick jag till och med en känsla av den där resan som de faktiskt varit ute på (inre, yttre), och jag tänkte att man nog skulle kunna känna något där, känna för dem, med dem.

Det där slutet som jag skrivit och skrivit om så många gånger, i så många versioner. Men det närmar sig, nu är det faktiskt nästan framme! Det som återstår måste vi nog kategorisera som pet, och pet är alltid OK att hålla på med. Pet är till och med roligt. Pet är hanterligt. Pet är inte som "här måste något ske men jag vet inte vad och jag vet inte vart vi ska därefter". Det stadiet har jag lämnat.

Ja, nu skriver jag det och inser det på samma gång: jag tror faktiskt att de där riktigt stora svåra sakerna är gjorda! Fast jag har grym tilltro till min redaktör, och det ligger nån sorts (nästan pervers) njutning i att veta att också när jag tycker att jag fixat och pillat och kollat och redigerat så kommer han (och han och jag tillsammans) att hitta ytterligare grejer att förbättra. Det är något av det bästa jag vet, att finlira med texten.

Med debutboken blev det faktiskt nyskrivning av ett stycke text ända framme i korrekturläsningen. "Borde det inte ...?" Och jo, det borde det! Så fick jag skriva till en halv sida. (Läskigt var det, detta var alltså efter att jag lämnat ifrån mig texten och det inte längre fanns ett worddokument att arbeta i.)

Kan ni förstå? Att bli ägnad en sådan uppmärksamhet och omsorg? Att den här texten som jag slitit och släpat och tragglat och njutit blir så grundligt genomgången!

Lovely.

Att jag förresten fortfarande kallar det för texten. Ibland säger jag manuset förstås. Men romanen? När blir det det? När den fått omslag? Hårda pärmar? Helt och hållet fastställd titel?