Lacuna översätter min dators ordbok till lucka, tomrum, hålighet (men även det svenska ordet lakun, högst förvånande och intressant).
Det är en roman om och av (i fiktionen) en människa som syns ovanligt lite. Dagboksanteckningar nästan helt utan ordet jag. Iakttagelser, mycket precisa. Bilder, händelser, andra människor. Historiska skeden: Kahlo, Rivera, Trotskij, Truman. Ibland de egna initialerna HWS, ibland ett omnämnande av sig själv med andra ord. Så småningom, i brev, framträdande med det där resliga smala ordet I – jag.
Är det alltså Harrison William Shepherd själv som är håligheten i romanens centrum? Eller är det vad han bär med sig, vad han håller inom sig? En huvudperson, en iakttagare som knappt syns. Han blir synlig så som ett tomrum blir synligt: genom det som omger det. Det utrymme som är hans är det som inte upptas av andra, av huset, av världen omkring honom. Som ett inverterat foto: det mörka fältet där är en person, de ljusa omgivningarna är gräs, hus, träd, mark.
Så här, sidan 364:
Frida, you always said the most important thing about any person is what you don't know. Likewise, then, the most important part of any story is the missing piece.
Det är Frida Kahlo han skriver till.
Jag vill inte nå sista sidan. Jag vill vara i det här språket, det är ett lätt resesällskap, det är inspirerande och sorgset och glädjande. Det är en människa att tänka på och vara hos och känna med.
Jag vill falla på knä inför den här romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar