The Lacuna, Barbara Kingsolver

Morgon. Igår läste jag ut Kingsolver.

Och jag grät den skönaste av gråt: den litterära. Över utläst bok, sista sidan vänd och en avslutning värdig denna tjocka roman. Innehållsdiger är väl ett bra ord, säg? Jag skulle vilja citera slutet för er här, mina vänner, men avhåller mig. Läs själva, snälla ni, läs!

Om litteratur och skrivande och konst. Om kommunism och politik, om Amerika och USA och "Un-American activities", om kärlek och (till viss del) sexualitet. Det går alltså att ta detta stora grepp, det går att skriva sig igenom det, läsa sig igenom det! Romanen faller inte isär, den bär och den håller.

670 sidor är i mesta laget rent principiellt, tycker jag. Eller hur ska jag säga, generellt. Det ska vara helvetes intressant för att hålla hela vägen. Tycker dock, som den uppmärksamme läsaren redan vet, att det gör det här. Det håller.

Faktiskt hela vägen fram till sista sidan, och under utläsningen av boken (på pendeltåget från jobbet, i busskuren på centralstationen, på 60-bussen och därefter vid köksbordet) hann jag både förtvivla om själva slutet, och hoppas att Kingsolver skulle ro det hela iland utan att falla i någon fälla. Sista stycket, en utandning, och sedan satt jag i köket och grät en skvätt. Grät ytterligare en skvätt över tvättvikningen i sovrummet. Åh!

Det var inte så mycket för att det slutade sorgligt, det var att det var slut, att slutet var storslaget på ett på något vis vardagligt vis. Att det stämde, att det höll ihop, att det drabbade mig. Och: att boken nu får vila från mina ögon eller vice versa. Värt att gråta över.

Vill minnas att jag grät ungefär samma tårar när jag läst Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogi, när jag läst PO Enquists Ett annat liv, samt, tror jag, när jag första gången avslutade Jan Kjærstads trilogi om Jonas Wergeland. Så, ja, det är en litterär gråt. Den hänger lika mycket ihop med att ha tagit sig igenom och tagit del av något som har en storslagenhet (också när det är mycket vardagligt), som med vanlig klassisk "sorglighet". Not so much. När jag avslutade Ian McEwans Försoning, däremot, herregud, det var riktig jäkla sorgegråt det, som höll i sig i flera dar. Den kallar jag inte litterär för fem öre.

Men detta är kanske en parentes, om än lång. Är det The Lacuna jag ska säga något om? Tänker att jag liksom redan gjort det, lite här och lite där. Hur många inlägg krävs för att någon eller något ska få en egen tagg/etikett/ämnesord?

Vad kan jag säga?

Att den inte var som jag föreställde mig när jag köpte den? Men ändå, på något vis. Jag visste så lite. Läste inte baksidestexten. Bara det där som Band of Thebes skrev. Från 1930-tal till 50-tal, Mexico och USA, en författare, "closeted homosexual". "Partly closeted", får man väl säga i alla fall. Och att romanen sedan växte ut omkring mig medan jag läste, att den blev en historia om Mexico, om USA, om efterkrigstiden (som råkar intressera mig extra mycket för tillfället), om hetsjakten på kommunister. Åh, efter att ha suttit och läst på tåget hem igår ryckte jag till av nån sedvanligt idiotisk löpsedel, något med en "kupp" eller nåt, för att jag var så djupt inne i boken och associerade det där med pressens smutskastning och svartmålning och ogrundade anklagelser av allt och alla som kunde associeras med kommunism. Det tog mig ett ögonblick att inse varför jag reagerade som jag gjorde. Och att det trots allt bara var en vanlig löpsedel.

Harrison Shepherd och Violet Brown, den förre obestridligen huvudperson, men den senare minst lika viktig för romanen, för romanen i romanen, för framväxandet av berättelsen. Namnet: violett och brunt, och hon tycks verkligen ha just dessa färger: brunt och jordnära som snusförnuft (förutom dess negativa klang, det är ett positivt snusförnuft!), men med en släng av något annat: violett eller lila eller cerise som känslor, som en blick, som något oväntat. Hon leder läsaren genom romanen, med fast men mjuk hand. Hon avslutar, det är hennes ord som knyter samman.

Tänk att skriva en sådan roman. Det är konstruktionen, bland annat, som hänför mig. Eller, hur ska jag säga? Jo: att kunna skapa något så stort, men så sammanhållet. Så många trådar men aldrig rörigt. Hur gör man?? Å, det är en nåd att stilla bedja om, att någon gång kunna skriva så. Kanske inte 700 sidor, det tror jag inte jag ska ge mig på, men storleken här har inte med sidantalet att göra. Den är stor i sig själv.