lördag 12 juni 2010

Formen

Vad är form?
Är det något som kommer i efterhand, som läggs ovanpå texten, som omformar den? Eller är det något som finns från början, som texten skrivs in i? Kan det kombineras?
Kan man ha en idé om form innan man har en idé om innehåll? Och vice versa, förstås.
Jag vet inte.

Tidigare har jag helt enkelt skrivit, börjat på en punkt där det fanns något intressant. Med Allt som återstår började det så här:
Rummet är stort, större än vad som går att uppfatta. Sängar på rad, det är en sal. Hon ligger på sängen, på sidan. Klänningen blir skrynklig under henne, hon har armarna korsade över brösten, händerna mot halsens värme. Röster. Läkarens mörka, skarpa röst, sköterskornas ljusare. Beskäftiga apor, tänker hon. Sedan är tanken borta.
En sjukhusscen, Emma på Vänersborgs Hospital och Asyl. Inget av det kom sedan med i boken, jag lämnar henne innan det. Men sådan var den första tanken: ett nuplan som var mentalsjukhusets vita rum, vitklädda kvinnor, kalla och varma bad ”sysslar lite med lagning, men utan intresse”. Och resten, Emmas liv, som återblickar därifrån. Så blev det inte. Språk och form och fokus gav sig medan jag skrev, gav sig utifrån vad som intresserade mig mest, hur jag tänkte mig att det skulle göras.

Nummer två då, med arbetsnamn Mot ljuset, började så här:
Jag minns oss på platser: i djungeln, på plantager, på verandor. Jag ser oss som en grupp, hur vi stod samlade eller utspridda.
Men en bit in i processen genomgick texten ett skifte: från förstaperson och preteritum (tempuset formerly known as imperfekt) till tredjeperson och presens. Precis som Allt som återstår, fast jag tänkt att jag skulle göra något annat.
Och nu då?
Nu sitter jag här med förstaperson och preteritum/presens men det är också NÅGOT ANNAT som ska till. En form, något som kan leda mig in i texten, något som kan ge mig en hint om riktningen. Och jag vet inte hur det ska göras. Vet inte om jag ska vänta, om jag ska kasta mig ut och prova. Vet inte vad som behövs.
Detta är något annat, det är inte en brett upplagd roman åt det episka hållet. Jag vill gärna göra något annat nu, och det här är också en text som MÅSTE bli annorlunda för att bli, den funkar inte i den formen som nummer ett och nummer två har haft.

Så, jag vänder mig nu till alla er skrivande och läsande. Vad tänker ni om form? Form follows function heter det ju, men är det så? Behöver det vara så? Hur tänker ni om form när ni läser, när ni skriver?

3 kommentarer:

  1. Elin!, jag tänker på form mest hela tiden nu. Fint läsa dina tankar om det. Och om form önskar jag snart prata med dig om irl.. Ett exempel på någon som bryter ut och in olika former i varandra är Eve Kosofsky Sedgwick, läser hennes bok A dialogue on love och det är, för att förenkla det, essäistiskt men "mer" än så också (om "mer" betyder bra, vill säga) och en sida kan se ut som så, att det dyker in diktformade kuber här och var, ord lyfts fram och ut i den löpande texten:

    ..It feels more like your own self-presence, but more so. later of course, it turns into ordinary pain,

    bur before being
    cramps, it´s this pull, as if of
    excess gravity-

    that you c o u l d read as sexual; but oyu could also n o t. That´s the best image I have for being at camp.

    /S., och p.s: Eve K S har också skrivit fantastiska form-uleringar som för ihop diverse praktiker: "When I was a child the two most rhytmic things that happend to me were spanking and poetry"

    SvaraRadera
  2. S: å, ja, prata irl om form vill jag också! Promenad, middag eller bilresa, kanske?? EKS låter bra, spännande. Gillar sammankopplingen mellan våld och poesi. Eller, gillar? Jo, häftigt!
    /e

    SvaraRadera
  3. Ja det ska vi göra, allt det där (för eller senare) tycker jag!
    mat-prat-bil.

    Kopplingen rytm och rytm, ja, i texten detta är hämtat ur skriver hon att aga inte var egentligen "vanligt" i hennes hem, men, som det var förr och är idag i vissa sammanhang: normaliserat, fostrande. Och ja, det träffar ju något, hennes parallell mellan poesi och smisk: att lära sig en (kanoniserad) dikt utantill kan sägas vara ett våld det med. Variationer av våld och språk och rytm och hur dem kan tillämpas. Hon skriver mycket om s/m också, det kan läggas till bilden. Fantastisk författare! Kram.

    SvaraRadera