Främlingen i huset, Sarah Waters

Vilken märklig bok! Jag har läst en tre-fyra av Waters romaner, tyckt mycket om framförallt Kyssa sammet och Ficktjuven. Trodde att jag ställt mig i kö på denna på bibblan, men upptäckte att inte. Fick låna den ändå, från "soc" (dvs Boken-kommer-avdelningen). Sträckläste den, med avbrott häromkvällen när jag var ensam hemma och inte vågade läsa den av oro för att det skulle bli för läskigt. (Jag är den första att säga det: jag är fruktansvärt mesig.)

Läste sedan ut boken på en kväll. Och sen kom det ju nåt emellan innan jag tog mig samman att skriva detta.

Bitvis är det otäckt, men det blev aldrig vad jag föreställt mig. Vilket ypperligt sätt att använda sig av "skräck" och av skräck! Snacka om berättarauktoritet! Och samtidigt – det som för mig blir kärnan nu i efterhand är glipan som blottas just där, i centrum av berättelsen. Berättarens egna blinda fläckar.

Å, hur gör man? Hur gör hon?

Det har lagts lite tid i recensioner etc på att konstatera att Waters rört sig framåt i tiden i den här romanen, här är det slutet av 1940-talet, efterkrigstid, påväg mot femtiotal, men. Men. Den är också på ett sätt alldeles tidlös. Det körs bilar, det telefoneras, det har rasat två världskrig. Men i texten, mellan människorna, i miljöerna är det inte mycket som talar om tid eller placerar romanen över huvud taget. Det stora förfallna huset Hundreds Hall i berättelsens mitt står ju också stilla. På ett sätt utan tid, och på ett sätt mycket tydligt plågat av tidens gång, allt mer förfallet.

Att i en berättelse som cirklar kring något övernaturligt, ett "spöke", en "liten främling" (The little stranger heter boken i original, väldigt fint!) välja en berättare som är en förnuftets man, en skeptiker och rätt så jordnära person är bra, intressant, svårt, klokt. Vad ska jag säga? Bra på flera sätt. Bra för att läsaren inte kan veta. Berättaren och det han berättar säger ibland olika saker. Vad vill Waters att jag ska tro, och vad vill doktor Faraday att jag ska tro? Vilket svårt grepp! Svårt att skriva, menar jag, inte svårt att läsa. Utmanande för att läsaren när romanen är slut fortfarande inte riktigt vet. Mest väntat hade väl varit att låta den skeptiske berättaren bli överbevisad om existensen av "något annat". Det sker inte här. Läsaren lämnas bland frågorna.

Stämningen! Den sönderfallande familjen i det stora, kalla, likaså sönderfallande huset under den fuktiga engelska vintern. Mörkret, kylan, rädslan. Det okända.

Att arbeta med skräck på det sättet: med små små medel. Knackningar, flaxandet som av fågelvingar, en visselpipa, ett talrör mellan barnkammaren och köket. Det upptar en mycket liten del av boken, men när det kommer är det verkligen otäckt. Otäckt för att människorna i romanen reagerar som jag föreställer mig att man faktiskt gör. Med ilska, skratt, rädsla i lika doser. Irrationellt, förnuftigt, oväntat.

Men, ni som läst romanen, vad tror ni? Hur har ni läst dess gåta, dess övernaturliga (?) inslag? Jag vill inte spoila er som inte läst, men i kommentarerna kan man få säga vad man vill. Någon som läst? Som tolkat? Själv har jag en idé som inte riktigt funkar logiskt, men det är kanske för mycket begärt ...