Silver, Edward Chupack

På baksidan står det klippt ur nån recension (jag tror inte det är själva baksidestexten i a f): "R L Stevenson certainly would have approved". Well. Jag är ledsen, Edward, men det skulle han inte. Stevenson certainly WOULDN'T have approved. Jag gör det inte, i alla fall, och nu gör jag mig helt oförskämt till talesperson för Long John Silvers skapare. Men, alltså, nån måtta får det vara. Tycker jag, då.

Här är Silver, igen, nu sitter han instängd ombord på sitt skepp Linda Maria, där han varit kapten. Han ska föras till London för att hängas. Han har feber, han skriver sitt livs historia, riktad till den kapten som bemäktigat sig hans skepp.

Hmm.

Kanske får man inte döma en bok utifrån en annan, men jag tilltalas mycket mer av Björn Larssons idé att Silver aldrig blir kapten, för att aldrig heller kunna bli avsatt. För att han har andra sorters planer än bara den typen av enkel makt som kaptensposten innebär. Det är för mig mer i linje med hans personlighet. Nå.

Sen är det detdär med benet. På ett sätt förstår jag grejen med att ha premissen "det här är vad som verkligen hände, hur det verkligen såg ut, det var Jim Hawkins spritt språngande fantasi som förvandlade Silver till en enbent pirat", men. Men!

"He kicked me in the leg so hard that I got the limp that I sport." Limp? Jag tänker: är ändå inte enbentheten en av de mer framträdande egenskaperna hos Silver?

Behöver jag utveckla? Jag begriper det helt enkelt inte.

Min största invändning är en annan, dock: Vad är grejen med att lägga så mycket energi på parallellhistorien med ett chiffer som ska leda till en skatt? Tyvärr verkar det som att Chupack helt enkelt inte litat på sin egen historia (och där kan jag inte argumentera med honom), och lagt till chiffret och dess oerhört långsamma avslöjande: "snart ska jag säga nåt mer om chiffret, bla bla bla", och i nästa kapitel: "ja, chiffret, nu kommer det, bla bla bla". Det är inte direkt rafflande. Hade det varit det kunde jag kanske ha köpt det, som rent spänningselement, men det är inte ens bra gjort. Och det tråkar ut mig.

Överhuvudtaget är boken pratig, ordrik, pladdring, omständlig och trist.

Heh, det lät hårt va?

Chupack säger i sitt efterord att Silver är den karaktär han tycker bäst om i Skattkammarön (och han får det att låta så originellt. Som om det inte var meningen, åtminstone delvis, när man läser Stevenson. Är det NÅGON som gillar Jim Hawkins bäst?), ändå är det något märkligt med hur han behandlar Silver i sin bok. Det är inte mycket mer än namnet han tagit. Jo: en pirat från Bristol som går under namnet Long John Silver, som en gång möter en ung man vid namn Jim Hawkins, och som gräver efter skatter på Treasure island. Det är det.

Alltså, man måste ställa frågan: Varför skriva ännu en roman om Long John Silver? För att personerna ur Skattkammarön erbjuder något som intresserar, fortfarande. För att man är lockad att fylla ut luckorna som Stevenson lämnar. Hålen i väven, hakarna i personerna och relationerna. Och då måste jag väl låta vem som vill skriva hur den vill? Men ju mer jag funderar på detta desto mer tänker jag att jag nog faktiskt tycker att man till viss del ändå bör vara trogen originalet. Varför inte bara hitta på en egen pirat annars, och skriva en pirathistoria? Vad är det man vill segla på (heh) när man låter sin huvudperson heta just Long John Silver? Om jag tänker mig Chupacks bok utan namnet Silver så blir det en rätt vanlig äventyrsroman med pirattema, om att lösa chiffer och hitta skatter. Och vad tillför namnet nu? Inte mycket! För mig uppenbarligen mest den här frustrationen. Var är Flint? Var är Israel Hands? Var är Hispaniola? (När Livesey slutligen seglar ikapp dem till skattkammarön kommer han med skeppet Lucky Hands). Pew finns med, lika lismande som alltid. Och Billy Bones.

Silvers gillande av Hawkins är egentligen det enda som består. Hans snacksalighet, även om jag tycker att Chupacks språk många gånger är väl klyschigt.

För att summera: Jag läste ut boken bara för att läsa ut den. Bara för att ha ordentligt på fötterna när jag skriver: läs inte den här boken om inte din uttryckliga agenda är att läsa alla spinoffs på Treasure Island. Och även om det är din agenda: tänk dig för en extra gång.