Berlin, fjärde dagen

Te i köket på Greifswalder Straße.

Med hyrbil mot Seelowhöjderna. Det är jag som läser kartan men A som föreslår destinationen: han är den som är mest inläst på april-maj 1945 och nazitysklands fall. Nästan rakt österut från Berlin kör vi, genom knallgula rapsfält och vidsträckta åkrar. Nästan varje väg vi följer är en allé. Oupphörligt gissar vi trädens ålder: hur såg här ut för sextiofem år sedan?

Seelow är ett litet samhälle på en höjd, vi ramlar på ett Gedenkstätte, ett litet muséum över slakten 1945. Tittar på kartor, vapen, foton på generaler och vanliga soldater. Bäst är en dokumentärfilm med engelsk speaker som vi får se, även om det är svårt att hinna med i alla truppförflyttningar och strategiska eller ostrategiska rörelser. Bilderna i sig talar sitt tydliga språk: män och stridsvagnar som under granateld plöjer sin väg fram över just de här vidsträckta åkrarna som vi just passerat. Historiens närvaro också i nuet.

I en sekvens i filmen gräver en man upp resterna efter en soldat i en skog någonstans: filmens sista bild visar en stövel med ett uppstickande benpipa som han lyfter upp i solljuset.

Därefter kör vi hela vägen till Oder, och över polska gränsen (jag blir en smula obekväm eftersom H varken har pass eller ID med sig, men gränsstationen tycks helt övergiven). Vid Oder fiskar man, vi ser en stork, på tyska sidan ligger en stor föredetta militärförläggning, oerhört vackra gamla gulputsade byggnader med höga fönster som nu står stilla och författer bland kastanjernas tjocka kronor.

Tillbaka västerut mot Berlin, längs det som var Reichsstraße 1, den väg som i sin förlängning blir Frankfurter Allee och Karl Marx Allee. Men vi har inte fått nog: A vill se den skog söder om Berlin där en annan tysk armé (eller division eller bataljon, jag har svårt att hålla reda på terminologin) gick under strax innan krigsslutet. Jag ifrågasätter det vettiga efter att leta efter "en skog söder om Berlin" men A kan med lite betänketid säga vart vi ska: Halbe heter platsen. På små slingriga vägar kör vi dit, håller oss undan Autobahn.

Halbe är stilla, tycks nästan övergivet. Det är vardagkväll visserligen, men ska det vara såhär tomt? Återigen ramlar vi bara över platserna dit vi ska: skylten mot krigskyrkogården. Vi ser inte gravarna först, det är inga kors utan stenplattor i marken. 1 unbekannter kriegstoten står det (ursäkta min grammatik). Eller 72 unbekannte, 24 unbekannte. Och ibland några namn. De plattorna är lite större. Människor som är födda 1920, 1904, 1917. Patetiskt unga för att dö i en skog och bli liggande, visserligen med sitt eget namn på stenen, men ändå.

Det är en av Tysklands största krigskyrkogårdar vi har hamnat på. Här vilar sammanlagt 22500 personer. Män, vill jag skriva, men jag antar att det faktiskt kan vara kvinnor också. Lottor? Köksor? Kvinnliga soldater? Jag vet för lite.

I en trädtopp jublar en koltrast, det är snett solnedgångsljus och väldigt vackert. Den stora summan 22500 döda är fullständigt obegriplig. Hur förhåller man sig till siffror? Så här: man går omkring bland stenplattorna en stund, man stirrar mot himlen. Man överfalls av en stark känsla av meningslöshet. Man försöker, men misslyckas, att föreställa sig ihopsamlandet och gravsättandet av alla dessa kroppar. Varje år hittar man nya i skogarna. Att fortsätta gravsätta dem. Därefter återvänder man till bilen och kör vidare. Man pratar, liksom samtalen hela dagen till stor del har rört sig kring kriget och skrigsslutet.