Idag mulet, vit himmel, och kallare.
Nu Rosenthaler Platz, Café St. Oberholz. ”Fler macar än i en applestore”, som V sa. Sant! En och annan pc men i förfärande (eller njutbar, beroende på läggning) minoritet, helt klart. Varmt, högt i tak, vacker svängd trätrappa upp till andra våningen:
Varenda bord upptaget. (Hela stället är skithippt, förstås, men det går att ignorera det, för det är också på nåt vis trevligt.)
Vi sitter längst ner, intill fönstren ut mot Torstraße. Spårvagnar åt flera håll, mycket trafik och mycket folk. A jobbar på text om dokumentära metoder. Jag läser Vallgrens Berlinbok (som jag glömde ta med i läslistan nedan).
Allt som finns att se och göra här i stan utmattar mig på förhand. Tur är att vi inte MÅSTE. Staden ligger (väl) kvar, och kan återbesökas. Ett späckat schema skulle stressa mig. Nu kan vi vandra runt lite som det faller sig, gå på impuls.
Igår satt vi länge och lyssnade på musik i Zionkirche, bara några kvarter härifrån. ”Kommunala musikskolan” skojade vi först om gruppen av violinister som gick upp på scenen där framme, från tjugonånting och ner till kanske sju år. Och tja, det skulle det väl kunna vara, men det är väl få sjuåringar i kommunala musikskolan som spelar Ave Maria så fint som dessa. Till ackompanjemang av piano: Präludium till No 1 i C Major (och det hörde jag för att det är ett av de få pianostycken som jag kunnat spela. Första halvan av denhär). Vackert! Och de små små violinisterna var så rörande i sin skicklighet och i sin … litenhet. Vi blev kvar en lång stund där. Kyrkan höll på att renoveras, över alla väggar hängde halvgenomskinlig byggplast, också väldigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar