Jag känner mig tvungen att rätta en grej

Jag och kollegan I. började i onsdags en lista med litterära übermänniskor (Salander, Pippi Långstrump, Sherlock mfl – det kanske blir nån sorts tema på bibblan en vacker dag), och i samband med det stack jag näsan i boken Litterära gestalter, från 1985. Nosade runt där lite, och vad stöter jag på, om inte följande:

Silver, John, kallad "Long John Silver", färgstark skeppskock och pirat, utrustad med träben, i Stevensons "Skattkammarön" – se Jim Hawkins (på J).

Hallå! Skriver man en bok som heter Litterära gestalter så får man väl ha koll på sitt persongalleri också? Utrustad med träben?! Det var det värsta jag har hört! Det blir inte bättre av att texten faktiskt illustreras av en bild ur Skattkammarön med Jim och Long John – utan träben men med krycka. Förstås.

Och så sker det som ändå ska ske, som det heter hos Cornelis. Jag ramlar rakt ner i min gamla piratfeber, min förtjusning i Skattkammarön, och min litterära crush på just Long John Silver. Hej och hå (eh, sorry, det var inte meningen att skämta!).

Det började med ett påstått träben, det fortsatte med Wikipedia (Hans Levander, som är upphovsman till Litterära gestalter menar också att Jim Hawkins är 17 år, där kan jag inte slå honom på fingrarna men jag har en magkänsla som säger mig att han är yngre, för så har jag läst det.), att jag köpte mig en bok (Silver – My Own Tale As Told By Me With A Goodly Amount Of Murder av Edward Chupack) och att jag blev sugen på att läsa om Björn Larssons Long John Silver - Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende.

Och, förstås, Skattkammarön. Eric Palmquists illustrationer, det har jag väl sagt? Ett måste.

Endera dan kanske jag ger er min Long John Silver-text från Fantasins Konstruktionsnummer (1-2 2006).