Jag vill anbefalla er alla att kasta er över den här boken. Läs den! Språket!
Småländskan, humorn, vridningarna, det överraskande, det allvarliga, det lärda, det tramsiga. Att kunna blanda allt detta, att komma ut på andra sidan helskinnad. Strålande! Jag har läst och känt mig nästan oupphörligt inspirerad. Jag vill sno, härma, låna.
Och: jag vill också släppa fram det där, det här? som jag vet finns hos mig, i mitt språk. Jag har tänkt väldigt mycket på det där. På längre fram, på andra böcker. Texter.
Nå ja, men det skulle inte handla om det.
Det enda, och det är petigt, men det måste sägas, som tar ner det en smula, faktiskt, är den avslutande delen. En ny person, ett nytt persongalleri. Lika intressant och bra, men vadå? Varför påhängt på slutet? Varför inte en integrerad del av det andra? Eller: hör det till? Hör det ihop? Hmm.
I övrigt: följ känslan av det fina omslaget, den konstiga titeln, undertiteln. Plocka upp boken, tag den, läs den osv.
Jag begriper inte hur han gör det. Det finns en humor, det har jag redan skrivit. Det finns också ett allvar. Det finns en känsla för personerna, för persongalleriet, en närvaro hos dem och i dem. Tjippen, Lason, Hannele, Lille-Ljung, Texas, Brajton mfl. Särskilt Tjippen, det är mycket bra. Där blir det allvar, gravallvar och smärta. Kanske är det också därför det retar mig lite, det där slutavsnittet om de andra människorna. För att Tjippen försvinner just som man har kommit honom nära. Men, kanske vet jag hur det går för honom? Det går nog bra. Han har ju sitt huvve. Och sitt språk, eller hur.
Asch. Vad ska jag säga? Läs, då, istället. Så kan vi prata mer sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar