Long John Silver – en kärlekshistoria

Det är något visst med den mannen. Lång är han, och gänglig. Kryckan under armen i ett säkert grepp, stadig på foten i den värsta sjögång. Blicken blå och fast. Det är något med hur han för sig.

Han är ett svin men han har ett hjärta.

Omkring oss skeppet, havet, himlen. Sjömännens röster och det mjuka ljudet av långsamt knarrande trä, av rep, av seglen som möter vinden. Sjöfåglarna lättar skränande från Ankarviken, över Mesanbergets topp skingras molnen.

Hur Silver dödar och ljuger, sviker och hånar men klarar sig, undslipper galgen och kan leva vidare. Han är en karaktär som ingen författare med självaktning kan ta livet av efter att ha gett liv åt.

Och det är så, just så han ser ut. Som Eric Palmquists illustrationer. Inte någon annan bild duger. Inte någon. När han framåtböjd slungar kryckan i ryggen på en av piraterna, skickar honom i döden. Hatten fallen, den ljusa flätan i upplösning.

Jag fantiserar om Long John.

I drömmen är jag Mary Reid eller Anne Bonny, kvinna i piratkläder, lika god som någon av hans skeppskamrater. Och det är en kärleksaffär utan dess like. Två män, två pirater, inte förrän jag drivit honom till vansinnets gräns ska jag avslöja mig, låta förklädnaden falla och stå framför honom som kvinna. Eller som man?

Eller som man.

Whatever you desire, mr Silver.