Long John Silver

– den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende, av Björn Larsson.

Ingenstans hittar jag omslaget till den svenska första hårdupplagan, bara en massa internationella versioner.

Denna,

den engelska, efter vad det verkar, är den jag gillar bäst. Generellt har jag mycket mycket svårt för versionerna där nån sorts bild av John Silver finns med. Hmmm (skeptiskt). Nå. Min svenska version är ett utsnitt ur en målning, och det blir minuspoäng till Norstedts för att de ingenstans på omslaget anger vilken målning eller konstnär det är! Den är kanske lite mer dramatisk än ovanstående, lite mer fart, bara en mindre båt, ett utspänt segel, en uppfordrande gest, ett bandage (?), grå brusande vågor, en granitgrå himmel. Informationsspecialist eller inte, jag lyckas faktiskt inte googla fram den där målningen i original. Nån som vet, nån som kan hjälpa?

Och nu har jag ju redan skrivit om detta, om läsningen, omläsningen. Men bara för att jag ibland bloggar om litteratur såhär liksom redovisande vill jag ändå göra det nu också. Summera. Men jag finner att det är en svår bok att summera. Eller, kanske handlar det inte om boken, men om min upplevelse? En upplevelse som är svår att summera?

Visst har den brister här och där, boken, men de tycks marginella om jag jämför med min upplevelse. Längesen jag bar med mig en bok på det här sättet, stod och läste på spårvagnshållplatsen med frusna händer i snålblåsten, läste på bussen trots gung och kurvor, läste i sängen, läste vid bordet ... Det är få saker, ärligt talat, som går upp emot detta sätt att läsa, detta sätt att fångas av en bok. Jag kan omöjligt avgöra hur mycket av detta som beror på att det är en omläsning, att jag redan laddat boken och dess huvudperson med så mycket.

Sist jag läste minns jag att jag lyssnade på Les Negresses Vertes. Den här skivan. Kanske mer passande än det först kan verka? Nu var det längesen jag lyssnade på den, men när jag gör det så är det fortfarande känslan av knarrande rep ooch vind och rop.

Men jag måste säga, och det är tydligt i romanen, att en litterär person som Long John Silver inte kan få vila i frid. Att man måste ta tag i honom, i trådarna, man måste nysta och researcha (och där tror jag inte att man kan slå honom på fingrarna, Björn Larsson!) och hitta på och fantisera. Han förtjänar nåt åt det här hållet: fart, mustighet, kött och blod, kött på benet.

Det finns ett original, och det är Skattkammarön. Allt annat vore påhitt. Det är utifrån den som Larssons roman kan existera. Det är där kornen finns. Och alltså blir det viktigt, menar jag, att konstatera att den här romanen hänger ihop med Skattkammarön, att Larsson inte gör våld på Silver. Tvärtom, tycker jag, han behandlar honom med all tillbörlig respekt, så mycket man nu kan eller bör hysa för en person, må det vara en litterär person, av den kalibern.

Åhå, är det så att jag tillochmed börjar skriva som den gode herr Silver? Dessa långa vindlande sjuttonhundratalsmeningar med inskjutna satser lite här och där, med ett och annat "med förlov sagt" instoppat i farten … Kanske det kanske!

Men hur som helst, Larsson tar tag i Stevensons utlagda trådar, nystar upp och fixar till, reder ut och trasslar ihop allt eftersom. Det blir ett liv av det. Det blir skröna och realism om vartannat men det är hela tiden både underhållande och tankestimulerande. Faktiskt. Skattkammarön är så mycket mera äventyrsroman, pojkbok (får jag väl ändå kalla det) – Larssons roman är faktiskt PÅ RIKTIGT, i någon bemärkelse. Om inte annat: personerna blir tredimensionella på ett annat sätt nu. Silver kliver fram. Och jag tänkte nåt idag på tåget som jag av nån anledning inte antecknade, men som handlade om detdär: att romanen handlar om liv, att leva, att sträva. Hm. Fast givetvis oändligt mycket bättre formulerat i mitt huvud, vid åsynen av Aspens mörkblå vatten och vårhimlen klockan åtta noll ett.

Ja, och det där med bilderna, apropå framsidan ovan. Det finns väl inget man är så känslig för, som avbildningar av litterära figurer man har en särskild relation till? (Jag bojkottar t.ex. av full kraft den aktuella Alice i Underlandet-filmen bara, ja faktiskt BARA för att min bild av Hattmakaren inte stämmer överens med Johnny whatshisface med röda ögonbryn. Jag har läst en version illustrerad av Tove Jansson, och den bilden av Hattmakaren som lite trött och yr är mycket mycket tydlig och vill inte bli ruckad på. Sorry.) Long John Silver är en sån för mig. Kryckan, kläderna, flinet, approachen – allt spelar roll!

Och det där med träbenet tycks ju ha vållat förvirring. En del illustratörer har försett Silver med både krycka och träben. Som om!

(Ja ja, låt mig vara tydlig med att jag VET hur jag låter. Men jag älskar att snöa in! Jag älskar det som de här besattheterna gör med mig – känslan de försätter mig i. Uppslukandet, översvallandet, berusningen. Låt vara att jag inte alltid begriper vad det kommer ifrån eller hur eller när.)

Och ännu en tanke: Long John Silver är en roman jag önskar att jag hade skrivit! Hjälp mig komma ihåg det nästa gång nån frågar, så jag inte drar till med nåt annat i ren glömska. För det slog mig idag: så är det, och det finns förstås ett korn av smärta i det: att nån har berövat en den bok man själv önskar att man hade fått skriva, nån gång. Men äsch, nu får jag ju läsa den istället!