Lite Kreuzberg, lite skrivande. Lite rosévin.
Överst på min dator står det alltså Shitty first draft. Mycket bra att försöka komma ihåg. Men svårt.
Jag funderar framåt, småfixar med en text. För mig finns det en övergång som alltid är svår: skiftet från att "bara skriva" till att erkänna att det är en text. Alltså: när får jag lov att börja titta på det som något, som en text, som en (om än fragmentarisk och groende och embryotisk) helhet? När? Jag har alltid en känsla av att jag går för fort fram där, att jag borde hålla mig, hålla på mig. Att ju längre jag "bara skriver" desto bättre. Men var kommer den här känslan ifrån? Vem har inpräntat den i mig? Att jag alltså inte vet mitt eget eller min texts bästa.
Berlin är småkallt och grått, vi går gata upp och gata ner. Åker U-bahn och metro-tram (och å! den oerhörda humorn i att åka till ändhållplats och få höra den engelska rösten säga: This tram is GOING to terminate ... there. Varför inte HÄR?). En av de få saker jag minns från skolresan till Berlin i nian (en av de få saker som har med Berlin att göra, vill säga) är att vi hade himla roligt åt rösterna som ropade ut stationerna på U-bahn. Vi tyckte de lät porriga.
Äsch, jag överdriver, det är klart jag minns saker. Abendessen, tevetornet (sachertorte!), checkpoint charlie (mycket vagt) (detta var alltså 1995), Ringstraße där vi bodde, Brandenburger Tor (som vi bara fick se från buss?), KaDeWe. Tja. Men allt det där är en fond till allt som utspelades också. Det s a s mellanmänskliga. Urk. Men det har jag ingen lust att skriva om.
Ikväll är det teaterpremiär, den stora urladdningen! Önskar att jag hade en länk till nån hemsida, men det har jag inte. Mer info kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar