Galopp + utfärd

Eller i omvänd ordning: utfärd + galopp. För resan var det främsta, både i tid och i trevnad. Jag och S. i bilen, med samtal och sol och så småningom Skåne. Galoppen var dagens tipptopp, dagens prick över i:et etc. Fantastiskt!

Det gick så fort, det var så fint. Jag insåg att jag kan titta på hästar nästan hur mycket som helst. jag tröttnar inte. Vad är grejen med dessa djur?!

Tre lopp fick vi se, fastän bara ett var det "riktiga". Vi satte våra pengar på Viejo Perro, Moon Life och Scat. Moon Life kom in som tvåa, och av våra satsade pengar fick vi igen hälften, vilket kändes rätt fantastiskt med tanke på vår spel-erfarenhet.

Vi iakttog spelande gubbar i restaurangen, betraktade arkitekturen, tittade på ett travlopp från Solvalla medan vi fikade, listade så småningom ut hur man skulle bete sig för att stsa pengar. Stod länge och läste resultatlistor från tidigare lopp: hästnamnen!

Jag med kamera och S. med kikare

Sedan stod vi i solskenet uppe på en liten läktare (å, men det hade förstås varit mer romantiskt med 40-tal: vita kostymer, hattar, pressveck, korgstolar, kikare (fast det hade jag!), drinkar ...[föreställ er här en lite ironisk rullning med ögonen]). Vi spanade på hästarna som först leddes runt i ledvolt och sedan, när jockeyerna suttit upp, en i taget släpptes iväg i galopp bort till startområdet.

Bilen med startboxarna som körde fram. Högtalarrösten: en minut kvar till start. Vi turades om att spana i kikaren på hästarna som skrittade runt och en i taget makades in i startboxarna (ja, vad är grejen med att det tog så lång tid? Motstånd hos hästarna? Urgamla traditioner?).

Starten gick, jag hade kameran redo men ville ju TITTA också, och LYSSNA. Solen, gruset, den tätt sammanhållna gruppen av hästar med jockeyerna halvt stående. Färgerna, ljuden, och att det var så svårt att hinna med. Ett drygt varv, och sedan var det över. Svisch.

Viejo Perro närmast kameran i täte, med röd huva.

Men vi stannade kvar och tittade på ponnygalopp, med små hästar och ännu mindre ryttare (kan de ha varit i tolvårsåldern ungefär?). Och också det var roligt, även om kraften och farten och allt var lite mindre än första loppet.

Spåren efteråt.

Därpå: Malmö, i långsamt tempo rakt igenom centrum. Och jag insåg att jag nog inte kört längs just Amiralsgatan sedan jag bodde i Malmö, och kanske ännu mer specifikt: sedan jag övningskörde där. DET är min relation till bilkörning i Malmö. Å Folkets park, å Konsum, å Bergsgatan, å antikvariaten! Å stadsbiblioteket och parkerna och havet, å ribban!

Jahaja, lite Malmöromantik sådär mitt på söndagen. Annars brukar jag vara rätt förhärdad mot den, av nån anledning. Alltså, jag GILLAR ju Malmö, men det är så vanligt förekommande med den där romantiseringen, och ALLA har ju bott i Malmö (på Möllan, också, vid Folkets park, på nån av gatorna med skånska ortsnamn, alltid), så det går liksom inflation i det.

Nu började det här handla om nåt annat än vad det började med.

Ålrajt.

Idag fyller bloggen ett år, heja mig! Jag vet inte vad jag hade för idé om det hela när jag började för ett år sen, men i ljuset av det senaste året så tycker jag att det funkar rätt bra. Tid som förut lades på annat läggs nu här. Jag gillar det. Och eftersom jag inte kollar statistiken så har jag bara ett litet hum om att ni finns där ute, kära läsare.

Imorgon:

... åker jag och S till Jägersro för att kolla galopp. Jag vet inte hur jag utan överdrivet bruk av utropstecken ska kunna delge er exakt hur roligt jag tycker att det ska bli.

En heldags utfärd för något som antagligen kommer att vara över mycket mycket snabbt. Jag återkommer (troligen) med rapport!

Heeee

Min hibiskus blommar!

Mitt i vårt just nu osedvanligt kaosiga kök fläker den ut sig. Blommorna är alltid på något vis muterade, tänker jag, det är liksom för mycket blomma där i mitten, den ser skum ut. Eller ska det vara så? Vacker är den, hur som helst, nästan lika stor som min utbredda hand.

Sommarnöje

Helgen: Orust. En liten utflykt, en övernattning.

På lördagen blev det sommar, och jag/vi gjorde följande:

Satt ute och läste och åt och umgicks.

Stekte makrillfiléer i Muurikkan. Drack vitt vin med is.

Grävde upp maskrosor i grönsakslandet, gjorde en liten rabatt invid huset.

Klappade Bosse, som kom och låg på vår trappa. Trots några äckelfästingar i pälsen är han ett riktigt gull. Notera tassföringen!

Och jag och mor premiärbadade! Här vid Pållsvik (uttalstrogen stavning), två kliv ner från klipporna. Triften blommade, och gräslöken (men den kom inte med på bild).

15 grader enligt säker källa (grannarna). Kallt var det, alldeles iskallt, men mycket skönt. Det bästa med första badet är att sitta på varma klippor efteråt och känna den där rusningen gå genom kroppen.

Det näst bästa är att ha salt i håret!

Easter parade, Richard Yates

Först: jag tyckte om det här bokomslaget vid första påseende, men inser nu att jag inte kan ha TITTAT på det, eller kanske att jag förfördes av att jag tycker att bokstäverna är snygga, och färgen ... eller nåt. För nu, när jag läst boken tycker jag inte alls om det. Vad är det för jävla hattar? Skitkonstigt, verkligen. Svävande. Det ser ut som nåt från Mars attacks.

Nå. Bortom ytan döljer sig förstås innehållet.

Jag har inte läst något av Yates tidigare, men jag och A såg Revolutionary road och jag tyckte verkligen verkligen om den. "Tyckte om" på ett sätt som gav mig tryck över bröstet, magont och fick mig att senare på kvällen fråga A: "Vi lever väl det liv vi vill?"

Fick syn på Easter parade en dag på jobbet och grep den i farten, bra bok att bromsa upp med efter det där piratvansinnet. Tillbaka till den goda litteraturen ...

Också denna ger mig tryck över bröstet, om än inte lika akut som filmen. Jag läste och läste och ville inte riktigt sluta, och jag måste säga att han gör det bra, Yates. Bra iakttagelser av situationer och detaljer och repliker. Fängslande, samtidigt som det är mestadels rätt vardagligt.

Han har något som jag tänker att jag på nåt vis inte har lärt mig/inte kan/inte vågar. Att skriva svepande, att växla lätt och smidigt mellan svep och scener med total närvaro. Svep skriver jag mest till en början, liksom för att berätta för mig själv vad som ska hända (tänker jag mig), men jag vågar sällan behålla det där svepande sen. Försöker och försöker att skriva scener istället. Skillnaden mellan svep och scener? Scener står stilla, de har ett nu som är scenens. Scener kan aldrig glida över en längre tid så som svep ("de första veckorna på sommaren brukade de ..."). Hm. Gör jag mig förstådd nu? Jag gillar hur som helst den där växelverkan. Är det också den som gör att han så smidigt kan berätta om ett helt liv?

Att inleda med meningen "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv […]" sätter onekligen en ton. Och det blir sant, visst, men jag funderade på den där inledningsmeningen senare, mot slutet av boken. Behövs den? Är det nödvändigt att slå fast det, att leda läsarens blick på det viset? Blir det inte tydligt ändå? Skulle jag läst det annorlunda utan den ingången – och annorlunda på vilket sätt? Är det viktigt att påpeka, och att definiera lycka genom att säga att det som skildras i boken inte kan kallas lycka ens när det verkar så?

Jag engagerade mig i Emmy och hennes liv. Raden av män och relationer. Hennes sätt att säga "jag förstår" i synnerhet om saker som hon INTE förstår. Hennes relation till modern, till systern.

Liksom i Revolutionary road (om jag alltså får lov att jämföra en filmatisering med en roman) visar Yates upp livet, medelklasslivet, kringvandrandet och irrandet och diskussionerna och han gör det på en gång mycket specifikt och allmänmänskligt.

När jag var barn (Betyder det att man är vuxen att man byter ut "när jag var liten" mot "när jag var barn"?) och nån sa nåt dumt kunde man hålla upp handflatorna framför sig, intill varandra, den ena med handryggen och den andra med handflatan mot sig själv. Man sade spegel, spegel! och det var ett knep som ingen kunde gå runt, det speglade ofelbart det sagda tillbaka på den som sagt det. Så ungefär (om ni ursäktar denna långa omväg fram till det jag ville säga) känner jag när jag läser Easter parade. Också fast det är amerikanskt medelklassliv från 1940-tal och framåt och fastän skillnaderna mot mitt eget liv är rätt stora, så finns hela tiden den existentiella nivån där.

Just den som gjorde att Revolutionary road fick mig att fundera över mina val, våra val, över vad som är val och vad som bara är en långsam rörelse som man aldrig försöker hejda, som man inte ens vet om man själv satt igång eller om den bara sker.

Livet som breder ut sig, som lägger dag efter dag bakom en. Det är så förtvivlat svårt att stå stilla och vara på plats, att hinna med. Nuet finns till bara i det ögonblick då framtiden övergår i det förflutna var (är!) min pappas och min favoritrad ur Momo eller kampen om tiden. Härligt och hopplöst på samma gång, en liten universumkittling varje gång man tänker på det.

... jag kommer bort från ämnet. Eller? Jag kommer in i ämnet, kanske.

Kanske var det faktiskt den här romanen som gjorde att jag gick runt och kände mig lite konstig hela torsdagen?

Kollegan M såg att jag läste Easter parade och frågade om den var bra.

– Ja, sa jag, jag gillar den. Fast jag får lite tryck över bröstet sådär.

– Ja, men då verkar den ju vara bra, sa han glatt.

Bloggtips

Filmi Girl postade en guide till lazy american journalists inför dagens premiär av nya Bollyrullen Kites. (För den lata läsaren: skrolla ner till rubriken Typical Bollywood conventions). En föredömligt lugn och grundläggande förklaring av några typiska Bollywoodingredienser.

I takt med att storfilmerna från Bollywood allt oftare får internationella releaser så blir de också allt mer synliga i media. Eh, internationell media, då. (Även om inte svenska tidningar brukar plocka upp det faktum att det faktiskt biovisas bollywoodfilmer här också, då och då. För få desis i Sverige? Tror inte det är där det brister, faktiskt.)

Och det är så otroligt lätt att tröttna på det där schablonartade sättet som filmerna och/eller filmindustrin oftast beskrivs på. Det är en konvention i sig själv, att skriva lätt raljerande om att "brista ut i sång stup i kvarten" eller nåt, jag vet inte. Ni vet hur det brukar låta.

Men det verkar ju ha gått åtminstone ganska bra i nordamerikansk media för Roshan&Roshan inc.

Textrapport

Det var längesen det handlade nåt om skrivande och text här, kanske ni tänkt. Har hon slutat? Vad händer? Vad händer!

Hon har inte slutat.

Just nu: redigering, respons i olika omgångar, vila, väntan. A läser just nu. K har läst – i eftermiddag ska jag få höra vad hon tycker. Hon är en av de duktigaste läsarna, en i den där innersta kretsen av läsare vars läsningar och åsikter jag lägger allra störst vikt vid. Detta är första gången hon kommer in såhär sent i ett projekt, det ska bli otroligt spännande att få hennes läsning, hennes blick, hennes analys. Ja, det kommer att pirra i magen när jag traskar bort till Majorna sedan. Yay!

Och så finns det en annan ännu mycket vag grej/text/idé som gror och bökar lite i sin håla. Jag har ju alltid tänkt om mig själv att jag bara skriver EN SAK I TAGET. Och det gör jag väl, i den bemärkelsen att jag fokuserar på en sak i taget. Men det har blivit tydligt för mig att jag kan – och kanske till och med gillar att – fundera över flera saker på samma gång. Flera idéer, alltså. Texter.

Så medan det där som tydligen är en roman nu och som tydligen är eller åtminstone så sakteliga blir något, redigeras och arbetas med och knådas om, så kan jag också tänka på annat. Växelverkan. Även om detta andra än så länge är bara mycket vagt, mycket ospecifikt och än så länge motsäger sig varje försök att bli kategoriserat. Mest, tror jag, för att jag ännu inte ens riktigt vet vad jag vill med det.

Jag fick en kick av på samma gång inspiration och angst när vi såg Conte d'Amour i Berlin. Tanken: Såhär måste man uttrycka sig om kärlek! Såhär måste det göras! och samtidigt: Åh, men jag skulle ALDRIG kunna ...

I rättvisans namn får jag väl ge mig själv att det är svårt att jämföra skrivandet, mitt skrivande, med en experimentell pjäs/performance. Kanske. Att vi faktiskt vill lite olika saker.

Det svåra i att då ta fasta på den inspirerande delen av den där kicken.

Flint and Silver, John Drake

Ålrajt, lite mer pirater, om ni orkar. Jag var ju tvungen att snabbt glömma den där trista Silver som jag plågade mig igenom. Och två sms fick jag under tiden i Berlin som påminde om att ett paket skulle hämtas ut på Linnégatan. Heja!

Igår, hemkommen och mör efter tågresan, ägnade jag mig (efter socialisering med J) åt att ligga platt på rygg och sträckläsa Flint and Silver.

Mums.

Idag har jag gått omkring med den där lätta abstinenskänslan i kroppen: lite rastlös, lite yr, lite innesluten i någonting annat än världen. Å att ha sträckläst på det där hetsiga viset! Å att vilja ha mer!

Nå. Till saken. Om Drake skulle man väl kunna säga att redaktören kanske borde ha tagit ett extra varv med texten och suttit ner med författaren och förklarat skillnaden mellan att berätta och att gestalta ... Det är klart att den där flytande flödande sträckläsningskvaliteten på ett sätt hänger samman med detta att berättarrösten i de allra flesta fall mycket bekvämt talar om för läsaren hur det är och varthän det bär, och att det går liksom lite enklare än när man som läsare måste göra allt jobbet själv. Jag föredrar förstås gestaltande text framför det här uttalande, det tror jag att ni vet. Men samtidigt ... det funkar ju. Det funkar fint. Det är underhållande som fan.

Jag uppskattar verkligen Drake för det han gör. Både Chupack och Larsson tycks ha ansett enda utvägen/ingången i att göra Silver till ett monster på ett eller annat sätt. Här är han en människa i allra högsta grad, och det lyser tydligt igenom (eventuellt lite för tydligt på några ställen) att Drake själv är lika förtjust i sin Silver. Nå, men som sagt, vem skulle inte falla för den mannen? Till och med Flint faller, på något vis.

Och om jag gnällde på Chupack för det där med "the limp", så får jag mitt lystmäte i enbenthet här, och lite till. Drake tar ett resolut tag i de trådar som en realistisk läsning av Stevenson lämnar: hur kan en man som blir av med ett ben egentligen fortsätta att vara pirat? Hur ser det ut, hur går det till?

Jag insåg än starkare under läsningen av Drake att Chupack inte varit intresserad av Stevensons personer inom Stevensons fiktion, utan som fristående personer att göra vad han ville med. Och att det var det jag störde mig på? (Jag ska sluta tjata om det där snart, det bara intresserar mig att rota lite i varför jag reagerade som jag gjorde på den där boken.)

Drake, däremot, är uppenbarligen både intresserad av och inläst på Stevenson, och det ger hans roman ytterligare bäring utöver den rena underhållningskvaliteten. Jag gillar det! Många interna syftningar och hänvisningar till Treasure Island, ibland tyvärr bara en aning för tydliga (som att förklara att Mad Pew börjar kallas Blind Pew när han förlorat synen. Hallå, vi förstår ju att Pew är Pew, låt det räcka!).

Men – och det måste sägas – han matchar inte Larsson i att både skriva äventyrsroman OCH säga något större och allvarligare. Det här är lättviktigt, om än oerhört njutbart.

Okej, okej. Kvinnoporträttet då. Romanen skulle i och för sig uppfylla Bechdels test (två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra om något annat än en man), men med knapp nöd. Slavflickan Selena talar med sin mor, bland annat om något annat än en man (deras ägare) (vete fan förstås om modern är namngiven ...). Kort därefter är Selena ensam kvinna i boken. Nå, Drake gör henne visserligen tuff och intelligent etc etc, men han är samtidigt så oerhört fokuserad på hennes skönhet (som om den skulle spela så oerhört stor betydelse. Som om inte de flesta av alla de där sjöfarande männen skulle kasta sina blickar efter henne ändå (förutom de, som med John Silvers ord, är "navigators of the windward passage")) att det blir tröttsamt. Det är en företeelse och en tröttsamhet som är mycket välkänd, mycket vanlig, men icke desto mindre lika tråkig varje gång.

Och, en vidhängande detalj till detta med att ha en kvinna ombord, en kvinna i handlingen, en kvinna och två män bla bla bla, det är det där med att skildra missförstånd och gräl i relationer: Ursäkta medan jag uttråkat vänder bort blicken en stund. Det är, eller det KÄNNS, så oerhört modern i sin blotta existens (jag skulle väl föreställa mig att Silvers och Selenas relation ombord ett skepp vid 1700-talets mitt var lite mer prosaisk, på ett kanhända köttigare sätt. Mindre kysk och mindre långsamt framväxande. Mindre ... kärlek? Vad vet jag.) att det skär sig mot resten av texten. Språk och dialoger flyter i det stora hela så himla bra, fullt av pirat- och sjämansjargong men utan den där överdrivenheten. Att då skriva samtal mellan Silver och Selena som har en vardagligt realistiskt modern ton – aj! Gnissel!

En sak som är så töntig att jag vill lägga fingrarna över texten för att slippa se det, är Drakes användning av ljudeffekter i texten. Slutade vi inte med det på högstadiet? Det tycker jag faktiskt inte att man får lov att göra (jag sätter ner foten nu!). Effektsökeri. Trams!

Och jag tänker att det kanske faller under samma rubrik som det där med gestalningen? Att våga lita på att läsaren själv kan föreställa sig ett pistolskott – eller att föreställningen åtminstone inte blir starkare av att författaren skriver BA-BANG-BANG-BOOM (tjugosju musköter som avfyras samtidigt var det där, f ö). Skrik och vrål är lite mer okej, men fortfarande bara lite.

Till sist, då, bokens omslag. Tyvärr ser inte min kopia av boken ut som ovan, utan är såhär vansinnigt ful:

Jag ser ju och begriper vad de velat med det där, och det är säkert många som väljer bok efter omslag och tycker att det där verkar vara nåt för dem. Men visst ser det förskräckligt billigt ut? Mycket billigare än vad romanen faktiskt är, ska jag säga.

Nånstans i andra hälften av romanen gick det upp för mig (jag köpte ju boken rätt mycket på impuls och hade inte gjort min research så noga) att detta inte är allt. Det finns en roman till (och, när jag nu gjort min research, det utlovas tydligen en hel serie)! Min första tanke var missnöje och ogillande (hepp, sån är jag!) – jag ville att detta skulle vara allt. En prequel, en roman, jag hade tyckt bättre om det. Åhå, tänker jag nu, är det min finkulturella motvilja mot läsning av (långa) serier? Måhända!

Pieces of eight heter bok nummer två (och det, kan jag tala om för eventuellt okunniga i församlingen, är vad Silvers papegoja i original tjattrar, när den i svensk översättning ropar Piastrar! Piastrar! Piastrar!) och man anar en trilogi. Minst.

Men men, vad ska man göra? Jag får förstås läsa även nummer två. Och tre, möjligtvis.

Berlin, sjunde och åttonde dagen

De två sista dagarna (vi åkte alltså hem den åttonde dagen, klockan 23:01 från Hauptbahnhof) tillbringades till stor del på cykel. Jag och A och T hyrde, och cyklade till Olympiastadion. Genom gamla västberlin, längs vad som tydligt varit paradgata, men också mycket tydligt bombats/sprängts. Härligt väder, till sist, och härligt att cykla i liten klunga, mest var och en för sig med egna cykeltankar men då och då med en arm utslängd, en gest mot ett hus, en hojtning genom fartvinden och trafiksuset.

Dock: Olympiastadion var stängd. Frustrerande och knepigt! Om det var för att det var söndag eller av andra skäl lyckades vi inte ta reda på. Istället åt vi soppa i en biergarten intill, beundrade ett vackert funkishus och cyklade sedan i långsammare tempo (sedan T släppts loss i förväg i sin cykeliver) tillbaka.

Sent om natten cyklade jag och A och H en vansinnigt krånglig omväg (tänk er ett liksom lågt men mycket brett S genom staden) från Prentzlauer Berg till Neukölln. Jag och A uppskattade vår tillryggalagda sträcka genom Berlin till lite drygt tre mil när dagen var över.

Jag somnade och sov och drömde stress- och hetsdrömmar: tandläkarbesök, tågtider, taxibilar, packning och biljetter. Stundande hemresa?

Sista dagen alltså ännu lite mer cykling, nu genom Neukölln och Kreutzberg. Samt Tempelhof, ett gigantiskt (nåja) område som varit flygplats men nu är rekreationsområde, åtminstone öppet då och då. Cyklister, inlinesåkare, hundar, drakflygare. Och lärkor!

Flygplatsbyggnaden enorm, på något vis påminde den mig om Ceaucescos palats i Bukarest: samma svårighet att på en gång överblicka hela byggnaden. Att inte bara kameran utan också ögat måste ta in den i portioner.

Berlin, femte och sjätte dagen

Fredagen var alltså teaterpremiären: Conte d'Amour på Ballhaus Ost. Och vilken premiär! Vilken pjäs/föreställning/installation! Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska skriva om det för att göra det rättvisa, för att sammanfatta, för att försöka förmedla.

Det handlar om Fritzl och hans källarfamilj. Det handlar om makt, om män och manlighet, om patriarkat och ägande. Det handlar om den vite mannen. Om underkastelse, att vara offer eller inte. Att alla var offer? Och genom allt, under eller över allt detta handlar det om kärlek. Vår bild av romantisk kärlek, vad det är och vad det kan vara.

Två timmar och femtio minuter ungefär, gripande, fängslande, bitvis roligt men en hemsk rolighet. "Ärtze ohne Grenzen" (Läkare utan gränser) har aldrig haft en så otäck klang ...

Jag tyckte att det var fantastiskt.

Och soundtracket, de invävda låtarna som sjöngs inemellan handlade alla om kärlek och aldrig har de där orden framstått så tydliga: vad det är för bild som målas upp. Sista låten var Wicked game, och då satt jag blick stilla och helt fängslad. Textraderna speglade mot vad vi just sett gestaltas på scen.

The world was on fire and no one could save me but you.
It's strange what desire will make foolish people do.
I never dreamed that I'd meet somebody like you.
And I never dreamed that I'd lose somebody like you.

No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I don't want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you (This world is only gonna break your heart)

What a wicked game to play, to make me feel this way.
What a wicked thing to do, to let me dream of you.
What a wicked thing to say, you never felt this way.
What a wicked thing to do, to make me dream of you and,

I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
No, I want to fall in love (This world is only gonna break your heart)
With you.

Nobody loves no one.

Perfekt. Smärtsamt. Träffande.

Efter detta var det sju timmars efterfest. Hemgång i ljus och regn vid halv sex på morgonen, med koltrasten åter drillande.

Sjätte dagen följaktligen ganska långsam. Storartad frukost på Café Gagarin och sedan häng där i flera timmar, jag och A och T. Utanför regn och regn men utslagna kastanjer och koltrast.

Jag läste ut Silver för att kunna dissa den, därefter litegrann i Goodbye to Berlin.

A började läsa mitt manus. Hann en liten bit. Verkar som att jag får bättre kritik av honom nu än sist han läste. En rörelse åt rätt håll, alltså.

Jag har ett par bilder som jag ville lägga upp här men datorn och telefonen verkar inte vilja prata med varandra just idag. Nåväl. Tschüßi! (som dom säger)

Silver, Edward Chupack

På baksidan står det klippt ur nån recension (jag tror inte det är själva baksidestexten i a f): "R L Stevenson certainly would have approved". Well. Jag är ledsen, Edward, men det skulle han inte. Stevenson certainly WOULDN'T have approved. Jag gör det inte, i alla fall, och nu gör jag mig helt oförskämt till talesperson för Long John Silvers skapare. Men, alltså, nån måtta får det vara. Tycker jag, då.

Här är Silver, igen, nu sitter han instängd ombord på sitt skepp Linda Maria, där han varit kapten. Han ska föras till London för att hängas. Han har feber, han skriver sitt livs historia, riktad till den kapten som bemäktigat sig hans skepp.

Hmm.

Kanske får man inte döma en bok utifrån en annan, men jag tilltalas mycket mer av Björn Larssons idé att Silver aldrig blir kapten, för att aldrig heller kunna bli avsatt. För att han har andra sorters planer än bara den typen av enkel makt som kaptensposten innebär. Det är för mig mer i linje med hans personlighet. Nå.

Sen är det detdär med benet. På ett sätt förstår jag grejen med att ha premissen "det här är vad som verkligen hände, hur det verkligen såg ut, det var Jim Hawkins spritt språngande fantasi som förvandlade Silver till en enbent pirat", men. Men!

"He kicked me in the leg so hard that I got the limp that I sport." Limp? Jag tänker: är ändå inte enbentheten en av de mer framträdande egenskaperna hos Silver?

Behöver jag utveckla? Jag begriper det helt enkelt inte.

Min största invändning är en annan, dock: Vad är grejen med att lägga så mycket energi på parallellhistorien med ett chiffer som ska leda till en skatt? Tyvärr verkar det som att Chupack helt enkelt inte litat på sin egen historia (och där kan jag inte argumentera med honom), och lagt till chiffret och dess oerhört långsamma avslöjande: "snart ska jag säga nåt mer om chiffret, bla bla bla", och i nästa kapitel: "ja, chiffret, nu kommer det, bla bla bla". Det är inte direkt rafflande. Hade det varit det kunde jag kanske ha köpt det, som rent spänningselement, men det är inte ens bra gjort. Och det tråkar ut mig.

Överhuvudtaget är boken pratig, ordrik, pladdring, omständlig och trist.

Heh, det lät hårt va?

Chupack säger i sitt efterord att Silver är den karaktär han tycker bäst om i Skattkammarön (och han får det att låta så originellt. Som om det inte var meningen, åtminstone delvis, när man läser Stevenson. Är det NÅGON som gillar Jim Hawkins bäst?), ändå är det något märkligt med hur han behandlar Silver i sin bok. Det är inte mycket mer än namnet han tagit. Jo: en pirat från Bristol som går under namnet Long John Silver, som en gång möter en ung man vid namn Jim Hawkins, och som gräver efter skatter på Treasure island. Det är det.

Alltså, man måste ställa frågan: Varför skriva ännu en roman om Long John Silver? För att personerna ur Skattkammarön erbjuder något som intresserar, fortfarande. För att man är lockad att fylla ut luckorna som Stevenson lämnar. Hålen i väven, hakarna i personerna och relationerna. Och då måste jag väl låta vem som vill skriva hur den vill? Men ju mer jag funderar på detta desto mer tänker jag att jag nog faktiskt tycker att man till viss del ändå bör vara trogen originalet. Varför inte bara hitta på en egen pirat annars, och skriva en pirathistoria? Vad är det man vill segla på (heh) när man låter sin huvudperson heta just Long John Silver? Om jag tänker mig Chupacks bok utan namnet Silver så blir det en rätt vanlig äventyrsroman med pirattema, om att lösa chiffer och hitta skatter. Och vad tillför namnet nu? Inte mycket! För mig uppenbarligen mest den här frustrationen. Var är Flint? Var är Israel Hands? Var är Hispaniola? (När Livesey slutligen seglar ikapp dem till skattkammarön kommer han med skeppet Lucky Hands). Pew finns med, lika lismande som alltid. Och Billy Bones.

Silvers gillande av Hawkins är egentligen det enda som består. Hans snacksalighet, även om jag tycker att Chupacks språk många gånger är väl klyschigt.

För att summera: Jag läste ut boken bara för att läsa ut den. Bara för att ha ordentligt på fötterna när jag skriver: läs inte den här boken om inte din uttryckliga agenda är att läsa alla spinoffs på Treasure Island. Och även om det är din agenda: tänk dig för en extra gång.

Berlin, femte dagen

Lite Kreuzberg, lite skrivande. Lite rosévin.

Överst på min dator står det alltså Shitty first draft. Mycket bra att försöka komma ihåg. Men svårt.

Jag funderar framåt, småfixar med en text. För mig finns det en övergång som alltid är svår: skiftet från att "bara skriva" till att erkänna att det är en text. Alltså: när får jag lov att börja titta på det som något, som en text, som en (om än fragmentarisk och groende och embryotisk) helhet? När? Jag har alltid en känsla av att jag går för fort fram där, att jag borde hålla mig, hålla på mig. Att ju längre jag "bara skriver" desto bättre. Men var kommer den här känslan ifrån? Vem har inpräntat den i mig? Att jag alltså inte vet mitt eget eller min texts bästa.

Berlin är småkallt och grått, vi går gata upp och gata ner. Åker U-bahn och metro-tram (och å! den oerhörda humorn i att åka till ändhållplats och få höra den engelska rösten säga: This tram is GOING to terminate ... there. Varför inte HÄR?). En av de få saker jag minns från skolresan till Berlin i nian (en av de få saker som har med Berlin att göra, vill säga) är att vi hade himla roligt åt rösterna som ropade ut stationerna på U-bahn. Vi tyckte de lät porriga.

Äsch, jag överdriver, det är klart jag minns saker. Abendessen, tevetornet (sachertorte!), checkpoint charlie (mycket vagt) (detta var alltså 1995), Ringstraße där vi bodde, Brandenburger Tor (som vi bara fick se från buss?), KaDeWe. Tja. Men allt det där är en fond till allt som utspelades också. Det s a s mellanmänskliga. Urk. Men det har jag ingen lust att skriva om.

Ikväll är det teaterpremiär, den stora urladdningen! Önskar att jag hade en länk till nån hemsida, men det har jag inte. Mer info kommer.

UPDATE: här kan ni kolla lite. Conte d'amour heter pjäsen alltså.

Berlin, fjärde dagen

Te i köket på Greifswalder Straße.

Med hyrbil mot Seelowhöjderna. Det är jag som läser kartan men A som föreslår destinationen: han är den som är mest inläst på april-maj 1945 och nazitysklands fall. Nästan rakt österut från Berlin kör vi, genom knallgula rapsfält och vidsträckta åkrar. Nästan varje väg vi följer är en allé. Oupphörligt gissar vi trädens ålder: hur såg här ut för sextiofem år sedan?

Seelow är ett litet samhälle på en höjd, vi ramlar på ett Gedenkstätte, ett litet muséum över slakten 1945. Tittar på kartor, vapen, foton på generaler och vanliga soldater. Bäst är en dokumentärfilm med engelsk speaker som vi får se, även om det är svårt att hinna med i alla truppförflyttningar och strategiska eller ostrategiska rörelser. Bilderna i sig talar sitt tydliga språk: män och stridsvagnar som under granateld plöjer sin väg fram över just de här vidsträckta åkrarna som vi just passerat. Historiens närvaro också i nuet.

I en sekvens i filmen gräver en man upp resterna efter en soldat i en skog någonstans: filmens sista bild visar en stövel med ett uppstickande benpipa som han lyfter upp i solljuset.

Därefter kör vi hela vägen till Oder, och över polska gränsen (jag blir en smula obekväm eftersom H varken har pass eller ID med sig, men gränsstationen tycks helt övergiven). Vid Oder fiskar man, vi ser en stork, på tyska sidan ligger en stor föredetta militärförläggning, oerhört vackra gamla gulputsade byggnader med höga fönster som nu står stilla och författer bland kastanjernas tjocka kronor.

Tillbaka västerut mot Berlin, längs det som var Reichsstraße 1, den väg som i sin förlängning blir Frankfurter Allee och Karl Marx Allee. Men vi har inte fått nog: A vill se den skog söder om Berlin där en annan tysk armé (eller division eller bataljon, jag har svårt att hålla reda på terminologin) gick under strax innan krigsslutet. Jag ifrågasätter det vettiga efter att leta efter "en skog söder om Berlin" men A kan med lite betänketid säga vart vi ska: Halbe heter platsen. På små slingriga vägar kör vi dit, håller oss undan Autobahn.

Halbe är stilla, tycks nästan övergivet. Det är vardagkväll visserligen, men ska det vara såhär tomt? Återigen ramlar vi bara över platserna dit vi ska: skylten mot krigskyrkogården. Vi ser inte gravarna först, det är inga kors utan stenplattor i marken. 1 unbekannter kriegstoten står det (ursäkta min grammatik). Eller 72 unbekannte, 24 unbekannte. Och ibland några namn. De plattorna är lite större. Människor som är födda 1920, 1904, 1917. Patetiskt unga för att dö i en skog och bli liggande, visserligen med sitt eget namn på stenen, men ändå.

Det är en av Tysklands största krigskyrkogårdar vi har hamnat på. Här vilar sammanlagt 22500 personer. Män, vill jag skriva, men jag antar att det faktiskt kan vara kvinnor också. Lottor? Köksor? Kvinnliga soldater? Jag vet för lite.

I en trädtopp jublar en koltrast, det är snett solnedgångsljus och väldigt vackert. Den stora summan 22500 döda är fullständigt obegriplig. Hur förhåller man sig till siffror? Så här: man går omkring bland stenplattorna en stund, man stirrar mot himlen. Man överfalls av en stark känsla av meningslöshet. Man försöker, men misslyckas, att föreställa sig ihopsamlandet och gravsättandet av alla dessa kroppar. Varje år hittar man nya i skogarna. Att fortsätta gravsätta dem. Därefter återvänder man till bilen och kör vidare. Man pratar, liksom samtalen hela dagen till stor del har rört sig kring kriget och skrigsslutet.

Berlin, tredje dagen

Nollendorfplatz igen. Först Motzstraße, försökte köpa en fin liten ram i en antikaffär på hörnet mot Nollendorfstraße, men den ryske (?) affärsinnehavaren ville ha 3 euro för den. Vi försökte pruta, men lönlöst. Han log bara och sa att den var mycket fin.
Nåväl.
Passerade nummer 17, och dök ner i Bücherwelt intill, litet stökigt överfullt antikvariat med en nästan klichémässig innehavare: en liten torr man med sköldpaddsbågade glasögon och antydan till stamning. Oerhört vänlig. Inga fotoalbum den här gången (ångrar att jag inte köpte ett i vintras!) men jag plockade ihop ett liten bunt lösa foton (fyrti-, femti- och sextital) ur en stor låda, samt några extremt fina (well) vykort från Pyonyang.

Gamla foton slutar aldrig att fascinera mig. Platser, människor, ansikten. Det stumma och på ett sätt intetsägande: de släpper inget ifrån sig. Och samtidigt: att de också därför öppnar för tolkning, diktning, fantasier.
En annan gång ska jag skriva mer om gamla foton!

Den påtagligt queera stämningen i området från i vintras är inte lika påtaglig nu. Förutom uppenbara saker, som regnbågsflaggor på husen, samt de stora reklambilderna utanför fetisch-/porraffären vi passerade.

Berlin, andra dagen

Idag mulet, vit himmel, och kallare.

Nu Rosenthaler Platz, Café St. Oberholz. ”Fler macar än i en applestore”, som V sa. Sant! En och annan pc men i förfärande (eller njutbar, beroende på läggning) minoritet, helt klart. Varmt, högt i tak, vacker svängd trätrappa upp till andra våningen:

Varenda bord upptaget. (Hela stället är skithippt, förstås, men det går att ignorera det, för det är också på nåt vis trevligt.)

Vi sitter längst ner, intill fönstren ut mot Torstraße. Spårvagnar åt flera håll, mycket trafik och mycket folk. A jobbar på text om dokumentära metoder. Jag läser Vallgrens Berlinbok (som jag glömde ta med i läslistan nedan).

Allt som finns att se och göra här i stan utmattar mig på förhand. Tur är att vi inte MÅSTE. Staden ligger (väl) kvar, och kan återbesökas. Ett späckat schema skulle stressa mig. Nu kan vi vandra runt lite som det faller sig, gå på impuls.

Igår satt vi länge och lyssnade på musik i Zionkirche, bara några kvarter härifrån. ”Kommunala musikskolan” skojade vi först om gruppen av violinister som gick upp på scenen där framme, från tjugonånting och ner till kanske sju år. Och tja, det skulle det väl kunna vara, men det är väl få sjuåringar i kommunala musikskolan som spelar Ave Maria så fint som dessa. Till ackompanjemang av piano: Präludium till No 1 i C Major (och det hörde jag för att det är ett av de få pianostycken som jag kunnat spela. Första halvan av denhär). Vackert! Och de små små violinisterna var så rörande i sin skicklighet och i sin … litenhet. Vi blev kvar en lång stund där. Kyrkan höll på att renoveras, över alla väggar hängde halvgenomskinlig byggplast, också väldigt fint.

Berlin, första dagen

Sova på S41, i cirkel kring staden. Ostkreutz, Südkreutz, Westend, Prentzlauer Allee och neråt igen. Två och ett halvt varv, väskorna hopkopplade med varandra och med armen. Staden är stilla denna söndag morgon. På S-bahn möts de som ska iväg och de som ännu inte hunnit hem.

Utanför: graffiti och utslagen grönska. Syrenerna blommar. Kastanjerna blommar. De öde trakterna kring spåren är vackra i sin övergivenhet. Här och där hjulspår, tecken på arbete, lämningar av människor. På flera ställen kolonistugeområden. Små små hus, låga träd, vacker grönska. Är detta den vackraste tiden? Ett varmt disigt ljus över staden. En känsla av att också ljuden är mjukare. Fastän det borde vara tvärtom: att allt bäddades in av snön och nu är skarpt. Men inte känslan. Känslan är detta mjuka ljus över husen.

Hur lång tid tar det att bygga en stad? Att bygga upp den igen? Hur länge har dessa tomma områden varit tomma? Hur gammalt är gruset under våra fötter? En järnvägsbro vid Ostkreutz står halv, en del som tycks sparad. I vilket syfte? Som monument?

Intill reser sig ett högt smalt torn med spetsig kupol upptill. Påminner om en gammaldags hjälm med pik uppepå. Ett vattentorn? Från järnvägsbron leder trappor, nu avspärrade. Som alltid: graffiti, glaskross och växtligheten som tränger sig fram överallt. Hur har denna plats en gång sett ut?

Tips!

Ni missar väl inte Eskils utmärkta mat-och-litteratur-blogg Att laga att läsa?

Recept efter recept som i alla fall jag blir sugen på att prova. Fina beskrivningar av maten och lagandet. En litterär touch.

Läs, laga!

Kioskvridning, slutord

Jag vill anbefalla er alla att kasta er över den här boken. Läs den!

Språket!

Småländskan, humorn, vridningarna, det överraskande, det allvarliga, det lärda, det tramsiga. Att kunna blanda allt detta, att komma ut på andra sidan helskinnad. Strålande! Jag har läst och känt mig nästan oupphörligt inspirerad. Jag vill sno, härma, låna.

Och: jag vill också släppa fram det där, det här? som jag vet finns hos mig, i mitt språk. Jag har tänkt väldigt mycket på det där. På längre fram, på andra böcker. Texter.

Nå ja, men det skulle inte handla om det.

Det enda, och det är petigt, men det måste sägas, som tar ner det en smula, faktiskt, är den avslutande delen. En ny person, ett nytt persongalleri. Lika intressant och bra, men vadå? Varför påhängt på slutet? Varför inte en integrerad del av det andra? Eller: hör det till? Hör det ihop? Hmm.

I övrigt: följ känslan av det fina omslaget, den konstiga titeln, undertiteln. Plocka upp boken, tag den, läs den osv.

Jag begriper inte hur han gör det. Det finns en humor, det har jag redan skrivit. Det finns också ett allvar. Det finns en känsla för personerna, för persongalleriet, en närvaro hos dem och i dem. Tjippen, Lason, Hannele, Lille-Ljung, Texas, Brajton mfl. Särskilt Tjippen, det är mycket bra. Där blir det allvar, gravallvar och smärta. Kanske är det också därför det retar mig lite, det där slutavsnittet om de andra människorna. För att Tjippen försvinner just som man har kommit honom nära. Men, kanske vet jag hur det går för honom? Det går nog bra. Han har ju sitt huvve. Och sitt språk, eller hur.

Asch. Vad ska jag säga? Läs, då, istället. Så kan vi prata mer sen.

Berlin, noch einmal!

I allt detta snack om pirater tror jag visst att jag alldeles glömt att skriva att det är dags för Berlin igen! Imorgon tar jag och A tåget neråt. Inte buss som förra gången, vilket känns otroligt bra. Nattåg genom Europa! Å, romantik! (inte "kärleks-romantik" alltså, utan romantik, bara.)

Jag tänkte ta med mig datorn den här gången, har en idé om att jag ska skriva lite (dock inte på romanen), blogga lite (eventuellt) etc etc. Romantik, återigen. Vi får väl se. Bättre ha den med och inte använda den, än att inte ta med den och ångra sig i efterhand.

Böcker i väskan:

Silver, Edward Chupack

En tyst minut, Siegfried Lenz (enligt kollegan C årets hittills näst bästa bok. Eller var det den bästa?)

Goodbye to Berlin, Christopher Isherwood (ett måste, men på engelska denna gång ...)

Tysk höst, Dagerman

Vad sägs? Jag har en känsla av att jag kommer att sistaminutenpacka ytterligare något, möjligen.

Sist var det omväxlande snö och slask, nu något helt annat. Våren i Berlin är kanske inte lika omsjungen som Paris eller Prag, men jag tror nog att den är väl så trevlig.

Long John Silver

– den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende, av Björn Larsson.

Ingenstans hittar jag omslaget till den svenska första hårdupplagan, bara en massa internationella versioner.

Denna,

den engelska, efter vad det verkar, är den jag gillar bäst. Generellt har jag mycket mycket svårt för versionerna där nån sorts bild av John Silver finns med. Hmmm (skeptiskt). Nå. Min svenska version är ett utsnitt ur en målning, och det blir minuspoäng till Norstedts för att de ingenstans på omslaget anger vilken målning eller konstnär det är! Den är kanske lite mer dramatisk än ovanstående, lite mer fart, bara en mindre båt, ett utspänt segel, en uppfordrande gest, ett bandage (?), grå brusande vågor, en granitgrå himmel. Informationsspecialist eller inte, jag lyckas faktiskt inte googla fram den där målningen i original. Nån som vet, nån som kan hjälpa?

Och nu har jag ju redan skrivit om detta, om läsningen, omläsningen. Men bara för att jag ibland bloggar om litteratur såhär liksom redovisande vill jag ändå göra det nu också. Summera. Men jag finner att det är en svår bok att summera. Eller, kanske handlar det inte om boken, men om min upplevelse? En upplevelse som är svår att summera?

Visst har den brister här och där, boken, men de tycks marginella om jag jämför med min upplevelse. Längesen jag bar med mig en bok på det här sättet, stod och läste på spårvagnshållplatsen med frusna händer i snålblåsten, läste på bussen trots gung och kurvor, läste i sängen, läste vid bordet ... Det är få saker, ärligt talat, som går upp emot detta sätt att läsa, detta sätt att fångas av en bok. Jag kan omöjligt avgöra hur mycket av detta som beror på att det är en omläsning, att jag redan laddat boken och dess huvudperson med så mycket.

Sist jag läste minns jag att jag lyssnade på Les Negresses Vertes. Den här skivan. Kanske mer passande än det först kan verka? Nu var det längesen jag lyssnade på den, men när jag gör det så är det fortfarande känslan av knarrande rep ooch vind och rop.

Men jag måste säga, och det är tydligt i romanen, att en litterär person som Long John Silver inte kan få vila i frid. Att man måste ta tag i honom, i trådarna, man måste nysta och researcha (och där tror jag inte att man kan slå honom på fingrarna, Björn Larsson!) och hitta på och fantisera. Han förtjänar nåt åt det här hållet: fart, mustighet, kött och blod, kött på benet.

Det finns ett original, och det är Skattkammarön. Allt annat vore påhitt. Det är utifrån den som Larssons roman kan existera. Det är där kornen finns. Och alltså blir det viktigt, menar jag, att konstatera att den här romanen hänger ihop med Skattkammarön, att Larsson inte gör våld på Silver. Tvärtom, tycker jag, han behandlar honom med all tillbörlig respekt, så mycket man nu kan eller bör hysa för en person, må det vara en litterär person, av den kalibern.

Åhå, är det så att jag tillochmed börjar skriva som den gode herr Silver? Dessa långa vindlande sjuttonhundratalsmeningar med inskjutna satser lite här och där, med ett och annat "med förlov sagt" instoppat i farten … Kanske det kanske!

Men hur som helst, Larsson tar tag i Stevensons utlagda trådar, nystar upp och fixar till, reder ut och trasslar ihop allt eftersom. Det blir ett liv av det. Det blir skröna och realism om vartannat men det är hela tiden både underhållande och tankestimulerande. Faktiskt. Skattkammarön är så mycket mera äventyrsroman, pojkbok (får jag väl ändå kalla det) – Larssons roman är faktiskt PÅ RIKTIGT, i någon bemärkelse. Om inte annat: personerna blir tredimensionella på ett annat sätt nu. Silver kliver fram. Och jag tänkte nåt idag på tåget som jag av nån anledning inte antecknade, men som handlade om detdär: att romanen handlar om liv, att leva, att sträva. Hm. Fast givetvis oändligt mycket bättre formulerat i mitt huvud, vid åsynen av Aspens mörkblå vatten och vårhimlen klockan åtta noll ett.

Ja, och det där med bilderna, apropå framsidan ovan. Det finns väl inget man är så känslig för, som avbildningar av litterära figurer man har en särskild relation till? (Jag bojkottar t.ex. av full kraft den aktuella Alice i Underlandet-filmen bara, ja faktiskt BARA för att min bild av Hattmakaren inte stämmer överens med Johnny whatshisface med röda ögonbryn. Jag har läst en version illustrerad av Tove Jansson, och den bilden av Hattmakaren som lite trött och yr är mycket mycket tydlig och vill inte bli ruckad på. Sorry.) Long John Silver är en sån för mig. Kryckan, kläderna, flinet, approachen – allt spelar roll!

Och det där med träbenet tycks ju ha vållat förvirring. En del illustratörer har försett Silver med både krycka och träben. Som om!

(Ja ja, låt mig vara tydlig med att jag VET hur jag låter. Men jag älskar att snöa in! Jag älskar det som de här besattheterna gör med mig – känslan de försätter mig i. Uppslukandet, översvallandet, berusningen. Låt vara att jag inte alltid begriper vad det kommer ifrån eller hur eller när.)

Och ännu en tanke: Long John Silver är en roman jag önskar att jag hade skrivit! Hjälp mig komma ihåg det nästa gång nån frågar, så jag inte drar till med nåt annat i ren glömska. För det slog mig idag: så är det, och det finns förstås ett korn av smärta i det: att nån har berövat en den bok man själv önskar att man hade fått skriva, nån gång. Men äsch, nu får jag ju läsa den istället!

Vidare om detta med träben etc

Jo, alltså. Jag började en omläsning, en neddykning, ett (åter)upplevande av piratvurmen. Började förstås med Skattkammarön. Mums!

Det är ju så att jag läser på svenska, och det är tydligt i boken att:

a) John Silver inte har träben, utan krycka. Som vi ju visste, eller hur.

men

b) han kallar sin krycka för "träben" på ett par ställen. Vad det kan heta eller kallas på engelska vet jag inte.

För övrigt: Det är att svepas med. Skattkammarön är en sådan klassisk klassisk äventyrsberättelse! Bara att släppa taget och föras iväg. Med Hispaniola! Och det är intressant att huvudpersonen inte är densamme som berättaren, Jim Hawkins, en rätt odräglig typ, utan Silver själv, förstås. Den i särklass mest intressanta personen, de andra är staffagefigurer (brukar det väl heta, det är nog första gången jag använder det ordet alls, häpp!).

Och jag begriper till fullo när jag läser att Björn Larsson skrev sin bok om Long John Silver. Vem blir INTE sugen på att ta tag i alla Stevensons utlagda trådar? Han praktiskt taget BER om det!

Och fastän jag egentligen höll på med Kioskvridning var jag tvungen att kasta allt överbord (heh) och läsa om även Larssons bok.

Åh! Åh!

Det är något med STÄMNINGEN jag hamnar i när jag läser. Och jag minns att sist jag läste (så alldeles förfärligt lägesen är det ändå inte, i boken ligger ett kvitto från bokreans nattöppning i februari 1998) var jag i precis den där stämningen. Suget. Lusten. Äventyret. Smärta och smuts och ändå –! Det är som om texten sitter i kroppen på mig. Vissa vändningar, vissa passager. Deval. "Ett ben för ett ben är rimligt." Flint. England. Kölhalningen (men dit har jag inte kommit än).

Och nu ser jag: språket! Lusten i det också. Vändningarna, bilderna, åh, det är härligt!

Måste fånga upp detta lekfulla, måste ta tillvara det. Måste använda det, göra det till mitt!

Long John Silver – en kärlekshistoria

Det är något visst med den mannen. Lång är han, och gänglig. Kryckan under armen i ett säkert grepp, stadig på foten i den värsta sjögång. Blicken blå och fast. Det är något med hur han för sig.

Han är ett svin men han har ett hjärta.

Omkring oss skeppet, havet, himlen. Sjömännens röster och det mjuka ljudet av långsamt knarrande trä, av rep, av seglen som möter vinden. Sjöfåglarna lättar skränande från Ankarviken, över Mesanbergets topp skingras molnen.

Hur Silver dödar och ljuger, sviker och hånar men klarar sig, undslipper galgen och kan leva vidare. Han är en karaktär som ingen författare med självaktning kan ta livet av efter att ha gett liv åt.

Och det är så, just så han ser ut. Som Eric Palmquists illustrationer. Inte någon annan bild duger. Inte någon. När han framåtböjd slungar kryckan i ryggen på en av piraterna, skickar honom i döden. Hatten fallen, den ljusa flätan i upplösning.

Jag fantiserar om Long John.

I drömmen är jag Mary Reid eller Anne Bonny, kvinna i piratkläder, lika god som någon av hans skeppskamrater. Och det är en kärleksaffär utan dess like. Två män, två pirater, inte förrän jag drivit honom till vansinnets gräns ska jag avslöja mig, låta förklädnaden falla och stå framför honom som kvinna. Eller som man?

Eller som man.

Whatever you desire, mr Silver.

Jag känner mig tvungen att rätta en grej

Jag och kollegan I. började i onsdags en lista med litterära übermänniskor (Salander, Pippi Långstrump, Sherlock mfl – det kanske blir nån sorts tema på bibblan en vacker dag), och i samband med det stack jag näsan i boken Litterära gestalter, från 1985. Nosade runt där lite, och vad stöter jag på, om inte följande:

Silver, John, kallad "Long John Silver", färgstark skeppskock och pirat, utrustad med träben, i Stevensons "Skattkammarön" – se Jim Hawkins (på J).

Hallå! Skriver man en bok som heter Litterära gestalter så får man väl ha koll på sitt persongalleri också? Utrustad med träben?! Det var det värsta jag har hört! Det blir inte bättre av att texten faktiskt illustreras av en bild ur Skattkammarön med Jim och Long John – utan träben men med krycka. Förstås.

Och så sker det som ändå ska ske, som det heter hos Cornelis. Jag ramlar rakt ner i min gamla piratfeber, min förtjusning i Skattkammarön, och min litterära crush på just Long John Silver. Hej och hå (eh, sorry, det var inte meningen att skämta!).

Det började med ett påstått träben, det fortsatte med Wikipedia (Hans Levander, som är upphovsman till Litterära gestalter menar också att Jim Hawkins är 17 år, där kan jag inte slå honom på fingrarna men jag har en magkänsla som säger mig att han är yngre, för så har jag läst det.), att jag köpte mig en bok (Silver – My Own Tale As Told By Me With A Goodly Amount Of Murder av Edward Chupack) och att jag blev sugen på att läsa om Björn Larssons Long John Silver - Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende.

Och, förstås, Skattkammarön. Eric Palmquists illustrationer, det har jag väl sagt? Ett måste.

Endera dan kanske jag ger er min Long John Silver-text från Fantasins Konstruktionsnummer (1-2 2006).

Me Din Zindabad!

Och dagens soundtrack.