tisdag 16 februari 2010

Män som hatar kvinnor

Den som på allvar, i djupet av sig själv, tror att det är en bra idé att skildra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem, som ett SAMHÄLLSPROBLEM, genom att skriva böcker om eller göra film om psykon med nazistförflutet som ritualmördar kvinnor med judiska namn och samlar deras porträtt i ett jävla skåp i sin källare – tänk igen. Tänk om och tänk rätt. 
Det är inte struktur!
Det är ett psyko på film. Det räcker inte med en sårig men tuff kvinnlig person som "varit med om hemska grejer" för att göra det strukturellt. Det hjälper inte att psykona mördat kvinnor i femtio år. Det är fortfarande ett psyko i en film. 

Jag trodde att Lisbet Salander skulle vara problemet. Jag trodde att hela den där grejen med "äntligen ett starkt kvinnoporträtt!", hela den där Lara Croft-feminismen – att DET skulle vara filmens problem. Men filmens problem är att den kör med dubbla budskap. 
Samma gamla dubbla budskap som alltid. 

Jag kan inte säga det här med nog allvar: det är inte roligt. Det funkar inte. Det är inte bra teve och jag kan ge mig FAN på (trots att jag inte har läst böckerna) att det inte är bra litteratur. Lägg av nu. Hitta nåt annat att skriva om, nåt annat att filma. Ska ni nödvändigtvis dit och rota, så skildra det på ett annat sätt. Kom igen, ansträng er lite!
Jag vill inte se mer våldtäkter. Jag vill inte se kameran gång på gång zooma in på foton av lemlästade halvt uppbrända och/eller dekapiterade kvinnokroppar. Det räcker nu. 
DET FÅR FANIMIG VARA NOG NU.

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor. 
Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och – 
Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra? 
Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem
Köper ni det? 
Gör ni det, verkligen? 

Nä, Lisbet är inte problemet. Hon framstår ju som en rätt verklig person, till skillnad från rätt många eller nästan alla andra (förutom då killen i tidningens arkiv, som var 100% trovärdig som just arkivkille på landsortstidning!).
Våldet är problemet. Kvinnovåldet. Varför måste det visas? Är det verkligen det enda sättet att skildra MÄN SOM HATAR KVINNOR? Det är faktiskt mycket lätt att få för sig att det där epitetet inte gäller de män som figurerar i filmen (de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?) utan de män som skrivit bok, synopsis, manus, bildmanus, som stått bakom kameran, som regisserat, som producerat, som tagit stillbilderna. 
Vad är det ni vill? 

Jag vill inte se fler offrade kvinnor. Jag vill inte se mer övervåld. Jag vill inte se Lisbet Salander lära sig skjuta och GE IGEN ännu mer. 
Jag vill inte se fler filmer som utger sig för att skildra ett samhällsproblem eller ett samhällsfenomen, som utger sig för att vara intresserade av våld på nåt annat sätt än som underhållning NÄR DET INTE ÄR SANT. När det i själva verket är att göra en fräck säljande film som är målet. 
Var ärliga med det i så fall. Var bara helt och hållet ärliga, så kommer det ni håller på med inte att framstå som lika ruttet. 

7 kommentarer:

  1. Nu är det min tur att säga: Väl rutet! Underhållningsvåld är när män karatesparkar med varandra och kvinnor blir brutalt våldtagna, man behöver inte ha en PhD i Cultural studies för att misstänka en snedvridning här. I superhjälteserier har det gått så långt att våldtäkt på kvinnliga hjältar används som plot device för att exempelvis förklara varför hjältinnan valt att kämpa mot onda (istället för att gifta sig, antar jag) eller varför hon ändrar stil från en söt oskyldig hjältinna till en 'rouge' och farlig hjältinna. Nu har inte jag heller läst millenium-serien men det verkar som Salander utsatts för ett liknande plot device. Finns bara en åtgärd: bojkott!

    SvaraRadera
  2. Tack!
    Bojkott it is.
    Men på ett sätt, ett enda, är jag lite glad att jag såg filmen: det ger mig rätt och möjlighet att uttala mig utifrån FAKTA istället utifrån magkänsla. Och det väger ju faktiskt tyngre.

    SvaraRadera
  3. Mm, du skriver väl ungefär vad jag själv tycker, att det är något osmakligt med den där öga för öga-mentaliteten. Jag tänkte också på Elin Woods, hur hon hyllades när hon slog sönder hans bil med en golfklubba (hade hon inte också skadat honom? blåmärken? blod?): men om hon hade varit en asiatisk fru eller en rumänsk fru till Tiger Woods, hade svenska journalister varit lika entusiastiska då?

    SvaraRadera
  4. Såg filmen The Collector (baserad på roman av John Fowles) för ett tag sedan. Jag gissar att den är gjord på 70-talet. Funderar efter att ha läst Elins inlägg på hur den hade sett ut, och vad publiken hade tyckt, om filmen hade gjorts idag. Den handlar om en fjärilssamlare som kidnappar en kvinna och låser in henne i sin källare. Han tycker att hon är vacker, han vill ha henne, så han samlar henne helt enkelt, som om hon vore en fjäril. Bakom hans beteende ligger (i min tolkning) något som ofta ligger bakom mäns våld mot kvinnor: att AVHUMANISERA den man åtrår när man inte får som man vill. och i The Collector förekommer inga våldtäkter, ingen förnedring, i princip inget våld alls. Tempot är långsamt, inga karateslagsmål eller tortyrscener här inte. Det som skildras är en maktkamp där hon strävar efter att återhumaniseras i hans ögon och han strävar efter att göra henne till den fjäril/trofé han vill ha. De vinner en centimeter var, köpslår, dansar en maktdans - och det slutar med att båda förlorar.
    Vad vill jag säga med detta? Jo, att jag tror att den filmen vore omöjlig idag. Varför? För att vi är så vana vid att se de grova detaljerna, den onde måste vara beyond ond, för att det ska ha någon effekt. Det kallas att bli AVTRUBBAD och användes av officerare i Hitlers armé för att göra soldaterna till kallsinniga mördarmaskiner. När vi konfronteras med en skildring som faktiskt försöker visa maktkampen, de låsta positionerna, hur avhumaniseringsprocessen faktiskt SER UT - då gäspar de flesta och slår över till någon av 6:ans menlösa komediserier istället. Ända sättet att vrida avtrubbningen tillbaka är nog som redan föreslagits: bojkott. Alternativt att sätta sig in i skiten och sedan skriva inlägg modell Elins.

    SvaraRadera
  5. Sing it Sister! angående hur de är som litteratur: http://www.facebook.com/note.php?note_id=224349454500

    samt: http://www.facebook.com/note.php?note_id=262787099500

    SvaraRadera
  6. [kommentaren upplagd av Elin, jag fick den via mail]

    Två tummar upp! Bra. Håller med dig. Det är omoraliskt och vulgärt att fokusera på själva den fysiska händelsen.

    Och från ett konstnärligt perspektiv är det fullständigt likgiltigt. I en sådan scen finns inget att förstå eller inte förstå; den lär oss inget vi behöver veta. Känslorna sådana scener väcker i oss de första gångerna vi ser de är för grova och alltför primitiva för att vara intressanta. Och andra gången uteblir effekten.

    Först när fokus ligger på frågorna som sveper in sådana händelser kan det hända något. Din fråga: "de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?" är exempel på en ack så mycket mer givande utgångspunkt.

    Linnea, jag tycker även att det är illa (fast på ett annat sätt, vill inte förminska det du beskriver, det är vidrigt) i serier med manliga superhjätar; det finns oftast någon ondskefull person/org. som "skapat" hjälten, inte sällan fadern (hej Oidipus!), och skapelseögonblicket innehåller ofta någon form av kamp, så att det ska kunna handla om hämnd över att ha blivit den man är, drastiskt uttryckt. Dramaturgiskt rör man sig inom en så barnsligt liten värld att det är skrattretande.

    SvaraRadera