Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv

Jag gick till spårvagnen nere på Prinsgatan förut, genom snöslabb och råkyla och mörker. Försökte att uppleva världen som om jag befann mig i en Virginia Woolf-roman. Flackande, vibrerande. Ett ständigt skiftande perspektiv, inskjutna parenteser (jo, men så funkar mina tankar redan, DET är inget svårt), precisa iakttagelser men också en känsla av att inte vara riktigt i fokus på någonting. 

Å, hon måste köpa blommor (hon gick förbi bageriet), det var något som den-och-den pratat om. Här kom nu 60-bussen körande påväg uppför backarna. Blommorna, javisst. 

Äh, en rätt dålig parafras förstås, det jag ville komma åt var det där med att det som personerna har för händer, det som de håller på att utföra, tycks ta otroligt lång tid, på grund av alla tankar och sidoblickar, hågkomster och perspektivbyten som sker samtidigt. Det är en ansträngning att ta sig in i boken. Mer så här än i Mot fyren, tyckte jag. Men den har jag å andra sidan läst två gånger, det kanske är så att hon gör sig bättre vid omläsning, Woolf?

Hur som helst är jag väldigt sugen på den senast utgivna på svenska, debutromanen Resan ut. Satt på jobbet häromdan och (fortbildade mig genom att) läsa en massa recensioner av den. Det är något med beskrivningarna av den som är – kanske inte skrämmande precis, men mystifierande. Jag tycks, utan att ha läst The Voyage Out, ha skrivit något som har mer än bara enstaka beröringspunkter. 

Inte språkligt, det tror jag inte för ett ögonblick. Woolf är inte en av de författare vars språk jag sveper omkring mig medan jag läser, som jag dricker, som jag härmar, leker med, som jag låtsas att jag använder. Hennes språk arbetar jag mig igenom, men beundrar det samtidigt. 

Men: tematiskt, möjligen. Geografiskt, eller snarare biotopiskt (kan man säga så? Djungel som djungel, alltså, fast vi befinner oss på var sin sida om Stilla Havet). Å, det är något konstigt med dessa intertextualiteter som UPPSTÅR. Hur går det till? 

Måste alltså läsa hennes roman för att ta reda på. Något. Vad? Hur? 

Jessica frågade mig vad jag hoppas på: att böckerna ska vara lika eller olika. Olika, tror jag. Det bara fascinerar mig med de (möjliga, eventuella, ännu okända) likheterna. Det roar mig. 

Ja, det blev inte mycket om själva romanen Mrs Dalloway, men ni har kanske redan läst den allihop? 

Jag vet faktiskt inte vad jag TYCKTE, om man nu ska prata om tyckande. Först öppnade jag ett nytt inlägg här med rubriken "Tänk om man inte tycker om Woolf!" Men sparade det tomt utan att skriva mer. Det är ju inte att jag inte tycker om det. Men att det är rätt svårt. Eller kanske inte vad jag ville ha just nu? 

Nu står jag på kö på Resan ut, får väl se vad summan blir av det hela.