A single man

Sex sjundedelar av bokcirkeln trotsade snön igår och gick på bio för att se En enda man. Trots sena spårvagnar kom alla fram, och i tid. Häpnadsväckande!

Ja, den var mycket vacker. Vackra miljöer, vackra bilder, vackra människor. Sextiotalsbrunt, träpaneler, glas, blanka bilar med kromdetaljer, californisk smogfärgad solnedgång, hud och ögon och händer. Rosa cigaretter! Strålande.

Visuellt tilltalande, helt enkelt. 

George i ensamhet tonas ner till mera dassigt brunt, så snart han talar med en annan människa skruvas färgerna upp, blir klara, varma, ett annat ljus. Det var väldigt snyggt, jag tyckte om det!

Boken var allas vår favorit, tror jag, mer så för vissa förstås. Mig, t.ex. Och filmen klarar inte riktigt den jämförelsen, men jag hade ställt mina förväntningar vid fotknölarna nånstans, och det gick rätt bra ... 

Filmen är långsam, väldigt långsam och också väldigt tyst. Det pratas inte särskilt mycket. Boken drivs ju av berättarens ständiga resonemang och iakttagelser, av George, av USA, av tiden och platserna. Kanske är det just det som gör att filmen tycks sakna något? Något, som det är svårt att sätta fingret på. Inte hade det funkat med en berättarröst? 

Filmen har ju också en alldeles egen stämning, en nästan konkret och fysisk känsla. Kanske är det att det blir lite FÖR snyggt, lite för många långsamma glidande bilder och panoreringar (... eh, en glidande bild är väl per definition en panorering?). 

Filmen arbetar till skillnad från boken (där det väl kanske bara är någon blixtbild, någon reflektion, något samtal eller något "Jim och han brukade …") med tillbakablickar på Georges liv med Jim. De är fina, jag tycker om dem. Jag tycker om Jim, hans leende, hans lite blanka ansikte, hans mjukhet.

– Besides, everyone sleeps with women when they're young, right?

– No … Not me!

– Oh, how modern you are …

På något vis blev det tomt. Lite tomt på känsla, förutom vissa scener och avsnitt som var starka, fina men hemska. Telefonsamtalet som berättar om Jims död, och Georges långsamma gråt efteråt. Starkt! Slutet, eller snarare den långa scenen som föregår slutet, med Kenny och George och de EXTREMT skumma vibbarna mellan dem. Mycket bra i boken, och mycket bra också här!

Jag undrar vad de andra biobesökarna väntade sig, och vad de fick. De som inte läst boken. Några gick, rätt många andades ljudligt, skrapade med fötterna, suckade. Affischen, och trailern, har ju sett ganska hetero ut, som ett relationsdrama i stil med Far from heaven eller The ice storm kanske. Och så får man detta, en faktiskt väldigt gay film, om än inte så fysisk. Väldigt stilla. Väldigt långsam och liksom sorgmodig. Georges ansikte, hans blickar, hans korrekthet. 

Och samtidigt arbetar filmen med en annan sorts dramatik än boken: ett planerat självmord, en revolver. Inte min påse te direkt. Eller, hur ska jag säga. Jag kan förstå att man i filmen lockas att använda sig av det där för att på något vis motverka tempot, det långsamma. Den kunde ju heta En enda dag likaväl som En enda man. Och hur fyller man en dag, hur driver man den framåt när målet INTE är ett självmord, när målet bara är att ta sig igenom dagen? Boken drivs framåt utan dramatik men med ett väldigt driv, just för att berättandet, berättarrösten är intressant, witty, lätt att hänga med. Men om detta element inte överförs till filmen – hur skapa något ALLS som för tittaren med sig genom filmen? 

Och det där är jag väl inte helt nöjd med, kanske. Särskilt inte när det sen faktiskt kombineras med bokens slut, som i boken kommer överraskande, hastigt, och med berättarröstens kyliga men också maktfullkomliga: 

Låt oss endast anta detta. (Kroppen i sängen snarkar fortfarande.) Det är verkligen osannolikt. Man skulle kunna satsa tusentals dollar på att det inte skulle inträffa, inatt eller någon annan natt för den delen. Fast ändå skulle det kunna ske, till och med alldeles snart – inom de närmsta fem minuterna.

Så. Låt oss förmoda att det är just den natten, och timman, och den förutbestämda minuten.

Nu – (En enda man, s. 151 f.)

Och så vidare, ytterligare en halv sida. 

Men. Kanske är det helt enkelt jämförelsen som är orättvis. Jag tror att filmen står sig rätt bra själv, som film, om än inte som filmatisering.