Men, jag såg faktiskt en bollywoodfilm på festivalen. Kaminey:
Och visst, kom gärna och säg att jag utifrån DETTA borde ha begripit vad det var för sorts film. Att jag borde hållit mig borta. Att jag inte borde ha tagit med mig mamma. Men, men. Lätt att vara klok i efterhand.
Det var action, det var nån sorts försök att vara Snatch eller Lock, Stock. Inte vet jag. Ett tydligt försök att tilltala en nischad målgrupp, en som inte vill ha Naach-Gaana (singing&dancing), utan mer action.
Det här är en sån där film som kan få en del att beklaga sig över att det är synd att Bollywood lånar så mycket från Amerika. Nå, det är faktiskt en inbyggd del i Bollywood, det har aldrig varit en renodlat indisk produkt, och kommer inte heller att försöka bli det. Då får man gå till deras Parallel Cinema.
Men visst var det en trist film. Mycket handlar om att Bollywood gör så LÅNGA filmer. Den här var 2:20, och det är riktigt kort för en bollywoodfilm, men när man har en plot med skurkar och scams och vändningar så blir det så jävla mycket av allt. Fyra vändningar, åttio skurkar i minst fyra olika gäng (med så underhållande epitet som Afghanibhai och "the africans" eller "the bengali brothers"). Suck. Både diamanter och kokain och pengar och politik. Och så dessutom ett riktigt Shakespeareslut, där alla var samlade och alla skulle dö. Nå, i och för sig, inte riktigt Shakespeare förstås, eftersom de goda klarade sig med blotta förskräckelsen.
Shahid Kapur som ett tvillingpar där en stammade (den snälle) och en uttalade s som f (den lite lite mer på glid). Han är förstås lite ögongodis, men lite FÖR "bildskön" för mig. Bilden på affischen i nedre raden där han spelar gitarr naken fick mig att skratta högt. Så typiskt Bollywood, de är absolut skamlösa med objektifieringen av vackra kroppar. Finns den så ska den kläs av, blötas ner och EXPONERAS. I en annan återkommande (mardröms-)sekvens springer han med kapplöpningshästar, iförd endast skygglappar (vi ser honom i och för sig bara från midjan och upp), i slow motion. Ähum. (Och, åh, vad jag hade velat höra den indiska publikens reaktioner! Den svenska publiken, om än i en av Bergakungens största salonger, var så artig och tyst.)
Nå, jag och mamma suckade och led, får jag väl säga. Gravt uttråkade av allt viftande med vapen och springande i lera och på bangårdar och skjutande. Jag tänker inte ens försöka förklara plotten. Ni skulle varken bry er eller hänga med. Och så alldeles för lite Naach-Gaana förstås. Ett jäkla slöseri med talang, eftersom man nu hade både Shahid Kapur som är riktigt duktig, och Priyanka Chopra som i alla fall är bra. (visst, de får det att se ut som dans där på affischen, men det är en pyttekort bit från (det avbrutna) bröllopet.
Men några saker var faktiskt intressanta, några beståndsdelar som är eller åtminstone har varit extremt ovanliga i Bollywood:
- Utomäktenskapligt sex,
- på hennes initiativ!
- utan kondom ...
- ...som resulterar i en graviditet (sen gifter de sig, och det blir trubbel med hennes familj)
- En sångtext som nämner AIDS (för att ursäkta det där med kondomen)
- En skurk med diabetes (det fick dock ingen relevans alls för historien förutom att en av underhuggarna blev sura över ett skämt om socker)
- Bombay/Mumbay-politik ("Jai Maharashtra, Jai Hind!")
- Slum (nåja, men i alla fall väldigt långt ifrån de där vräkiga medelklassiga miljöerna som det brukar vara).
Jag upplevde inte att dessa saker användes för att försöka ge filmen nån sorts legitimitet av allvar eller "säga nåt om samhället". Jag ser det mer som en rörelse inom Bollywood nu, att man erkänner världen omkring sig, att man får lov att ha såna ingredienser och att man gör det för att man kan, för att man vill signalera något sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar