Mot ännu en sommar

Janet Frame. 

Grace Cleave. 

Det spelar mig ingen roll hur självbiografisk boken är. Jag fascineras av denna människa, denna skrivande, tänkande, seende person. Denna oerhört nervösa kvinna – rädd att inte ha något att säga, att säga fel, att säga underligheter. Så rädd att hon helt hindras att tala, att tänka, att kommunicera annat än genom skrivandet.

Jag känner med henne, jag känner igen mig. 

Och när vi pratade om boken i cirkeln (efter att vi varit på bio och sett En enda man och sedan pulsat genom snön till Bazar) tycktes vi alla ha känt igen oss, även om det inte nödvändigtvis var NU, men kanske hur vi en gång var. 

Och jag tänker på mig själv, jag tänker på hur bilden av hur man varit kan leva kvar som en sorts idé om hur man är. Minns att jag pratade med min förläggare om det där, jag sade nåt om att jag är blyg och hon tittade på mig och var mycket frågade, sade att hon inte över huvud taget upplevt mig som blyg. Nä, men i skolan var jag det. När gick du i skolan då? Eh, ja, jag tog studenten -98. Så att eh. 

Men att det där finns kvar, det är underligt. Fastän jag stått på så många scener, framför så många människor, pratat och varit lugn (om än alltid nervös innan) och faktiskt TYCKT OM DET. Ändå en idé om att jag gör det TROTS att jag … Fastän hon nog har rätt, att jag inte alls är särskilt blyg eller rädd eller osäker, längre. Men förr, men då! Den Elin som flera gånger fick höra (ilsket, liksom förorättat, som om det var något jag lade mig till med, som om det var en förolämpning): "Det är ju som att tala med en VÄGG!". Ja, från två av varandra oberoende personer. Av vilka jag på inget sätt var oberoende, förstås. Vid ungefär samma tid i mitt liv. Den där tystnaden, den där förlamningen. Rädslan för att säga fel, eller att tycka fel, eller att inte ha något att säga. Den var förlamande. Det var den som gjorde mig tyst, som gjorde mig velig, obeslutsam, obenägen att uttrycka en egen åsikt. Vem gjorde mig sådan? Jag själv? De (just de som klagade på mig)?

Jag ska skriva om det där. Givetvis ska jag skriva om det. Jag ska söka efter det där, efter den där dubbelverkan mellan JAG SJÄLV och DE. 

Men, åter till romanen.

Grace Cleave, nyazeeländsk författare i någon sorts vald eller ofrivillig exil i England tackar ja till att besöka två bekanta över en helg. Men hur ska man umgås, hur ska man tala? Hur ska hon kunna vara så spirituell och intelligent som hon drömt om? När verkligheten är så mycket svårare.

Långsamt, långsamt förflyter tiden. Grace kämpar sig igenom dagarna, igenom minuterna, igenom kravet att konversera, att svara på tilltal med något annat än ja eller nej, samtidigt som hennes tankar och associationer löper fritt inuti. 

Grace tror sig förvandlad till en flyttfågel. 

Att en roman kan innehålla något sådant, så självklart, så stilla. Hon funderar över om hon ska berätta det för andra människor. Kommer de att tycka att det är underligt? Kommer de att bli ledsna och avundsjuka, för att Grace hittat sin sanna identitet, men inte de. Kommer de att vilja döda henne? Hon går förbi en kvinna i en trädgård som inte är en kvinna utan en skata. Fantastiskt!

Snön faller över England, det är kallt och smutsigt och ganska fult. Nya Zeeland framstår i hennes minne som större, kraftfullare, vackrare.

Barndomsminnena kommer flytande, de är skrivna i jagform, och jag har inte läst En ängel vid mitt bord (än) men jag känner igen motiven, familjen, platserna, bilderna. 

På något vis står de där två delarna i boken som separata delar för mig. Barndomen å ena sidan och besöket hos Philip och Anne å den andra. Jag förblev osäker medan jag läste, osäker på hur jag skulle läsa det, vad jag ville, vilket som intresserade mig mest. Barndomsbitarna är mer "lättlästa", de tycks skrivna som i ett flöde. Medan de andra bitarna präglas så starkt av Graces osäkerhet, hennes rädslor, av kylan, av den sociala ångesten att de blir svåra att ta sig igenom, ta sig förbi. Men samtidigt alltså så gripande, så starka. 

De bitar som jag INTE hittade någon riktigt ingång till, eller som snarare inte räddades av den tydliga ingången (hennes hemlängtan), var citat och verser och dikter om och från Nya Zeeland. De läste jag i de flesta fall liksom förbi, för att de inte sa mig så mycket, inte gav mig så mycket.  

Språket är märkligt, slingrande, bitvis mycket långa meningar, bitvis hastiga associationer. Jag upplever det som oerhört NÄRA Grace. Andlöst, oroligt, rastlöst. 

Nu: sugen på att läsa mer. Lagunen, kanske. Och En ängel vid mitt bord. Kanske inte just nu, med en gång, men om ett tag. 

Moa har skrivit fint om sin läsning av Janet Frame på Textappeal. Läs!