Istället för skrivande, del 2

Main Yahan Hoon, från filmen Veer Zaara.

Jag skriver kanske ett inspirerat inlägg om hela filmen nån gång, t.ex när jag sett om den. Sålänge får det räcka med detta. 

Inga subs på klippet, men det är liksom låtens titel det hela går ut på: jag är här, jag är här, jag är här, fast det är han förstås inte, squadron leader Veer Pratap Singh. Han är i Indien och Zaara i Pakistan. Detta är hennes dröm, hennes fantasier om honom, vilket jag gillar. 

Någon av mina fellow bollybloggers påpekade nånstans att man kan misstänka att Shahrukh har en stående klausul i sina kontrakt som säger att han ska blötas ner någon gång i varje film ... (Se ungefär 3:56 för detta.) Nå, nu är det ju vanligt över huvud taget i Bollywood, detta med regn och med vatten. Regn ihop med starka känslor, oftast. Och vatten i övrigt lite när det passar, med olika betydelse, eller ingen mer än: kan vi inte kyssas på film så kan vi ju köra det gamla "wet-saree"-tricket. Men visst, han ser till att gå genom en vattenspridare om det inte kan regna på honom. Och vem har något emot det? (Farah Khan säger i sitt underbara kommentarspår till filmen Main Hoon Na ungefär att "So I put the man under a waterfall, why not?!")

Det är Udit Narayan som sjunger. Här är han nånstans i närheten av sitt mörkaste register, tänker jag. Fint. 

Det är vissa ord och ljud som jag är oerhört förtjust i på Hindi, också när betydelsen är mer än lovligt klyschig. Flera såna här. Main tumhare har ek khwab main ho basaa, main tumhare nazar ke ujaalon mein hoon. Jag är i centrum av alla dina drömmar, jag är i ljuset i din blick. Eh, ja. Whatever! 

Khwab är dröm. Nazar (med ett mysko rullande r) är blick. Hoon i sig är fint: det transkriberas med n för att markera det nasala. Jag tycker aldrig riktigt att jag får till nasala ljud (precis som jag är kass på tonande s på rätt ställen), men lyssna till hur han sjunger det, Udit: Main yahan hoon, yahan hoon, yahan hoon, yahan …

Extra info: detta var faktiskt ett av de första Bollywoodklipp som jag upptäckte, på ett sätt var det kanske det som banade väg för det där intresset som rätt så raskt växte till en hel besatthet. Jag hade precis tagit reda på vad han egentligen hette, den där vansinnigt snygge indiske skådisen från Devdas. Jag googlade honom, stavade mödosamt till alla h och k i namnet, och fick väl uppskattningsvis dryga fyra miljoner träffar. 

Nån av alla sidorna verkade halvofficiell och där vågade jag mig in. Där fanns inbäddade youtubeklipp, varav detta var ett. 

Och internet, på sitt vanliga luriga vis, ledde mig såklart snabbt vidare. Åhå. Aha. Arre Wah!