Om ni NÅGONSIN skulle få för er att tänka på mitt bibliotekariearbete som "brödjobb" eller "något att falla tillbaka på" eller "(don't) quit your day job" – hejda er! Ni har fel.
Jag och J. brukar skoja om att bibliotekarie inte är ett arbete – det är ett kall. Fånigt, kanske, men jag träffar få människor som verkar tycka så mycket om sitt jobb som bibliotekarier.
Igår var en sån dag när jag gick omkring på jobbet och tyckte att jag gjorde nåt bra. Något meningsfullt, det är väl det det handlar om.
Jag rekommenderade både Foxfire och Som landet ligger till en person som jag hoppas kommer att uppskatta dem. Jag letade efter befolkningsstatistik från 1940-talet samt diskuterade om det verkligen var så att det föddes mer barn än vanligt under kriget, och i så fall varför. Jag pratade lite om Philip Pullmans Guldkompassen. Jag förundrades över ett fantastiskt konstigt fel som vårt datasystem ställt till med. Jag pratade med ett gäng mycket små och mycket glada tredjeklassare som jag tidigare bokpratat för (de ville låna Twilight, vad gör man åt det? Hämtar boken och andas lite inuti om att de kanske möjligen eventuellt är lite för små för att verkligen fatta grejen ...). Jag letade fram böcker om tryckteknik, om bonzaiträd, av Foucault (på avdelningen Kt – allmän kulturhistoria).
Etc. Etc.
Det låter kanske inte så mycket. Men det är sånt jag verkligen gillar. Saker som får mig att känna att jag inte slentrianjobbar.
Alltså, CityMail (företaget vars namn helst inte bör nämnas, men OK då, för att ni ska begripa) var ju inget mer än brödjobb, i nio månader. Slit och släp i snö och regn och utan vikarier (när vi lärde oss att HATA ordet vakant). Det enda det lärde mig var den yttersta innebärden av solidaritet. I praktiken. Och det är förstås en livsvisdom. I övrigt - nichts och nada. Biblioteket, däremot. Något HELT ANNAT.
Jag ville bara säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar