Så det blev Casablanca istället, en film jag försökt se länge, men den har alltid stött på patrull (here's looking at you, A.). Nu däremot, i ensamhet.
En sån där allmängods-film, som man på något sätt har sett, även när man inte har det. För att man sett klipp och hintar och blinkningar i andra filmer, på filmkunskapen på gymnasiet, slutet i Svart katt, vit katt. Till och med Hasse & Tage, vilket jag hade väldigt roligt åt helt själv. "Such much!" som Hasse Alfredssons nazist säger (eller är det Picassos pappa, förresten?) i Picassos äventyr. Hur som helst kom det ju härifrån! Det äldre tyska paret som övar på sin engelska inför emigrationen till Amerika.
Och "Play it, Sam!" och "Here's looking at you, kid", och "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship". Allt det där kan man ju. Bogart spottar ur sig one-liners.
I don't stick my neck out for anyone!
Heh, ja det är verkligen en historia där manlig vänskap triumferar över kärleken. De två snubbarna flanerar in i dimman tillsammans, Bogart i sin trenchcoat och Louis i polisuniform (det heter antagligen nåt finare, Gendarm kanske?).
Ingrid Bergman är verkligen mycket söt (och en aning lik min moster i vissa vinklar, tyckte jag!) och hon pratar med den mest bedårande (eller irriterande?) svenska brytning. Bogart, däremot, är inte riktigt min påse te.
Jo, jag tänkte en sak: att filmen faktiskt var väldigt mycket som en Bollywoodfilm, men med påtagligt mycket mindre Naach-Gaana (singing&dancing). Det är något med spelet, med hur historien berättas, det något schablonartade, vändningarna, det rätt så oskuldsfulla (även om de både kysser varandra och skjuter nazister). Jag kunde se den i färg, som en Bollywoodfilm, men VAR i historien och geografin skulle man då placera den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar