My Name Is Khan. Khan, from the epiglottus, KHHHan.

[varning för extremt pladdrig och långdragen text.]

Det var ju bara ett skämt när jag skrev "my name is Khan, and I'm not a …" i rubriken till första inlägget om filmen. Jag ville skämta med "My name is Joe and I'm not an alcoholic", alternativt nåt skämt i stil med Bollyholic eller så. Men hela filmen kretsar faktiskt kring repliken "My name is Khan and I'm not a terrorist". 

Vill ni ha plott? Ni kräver redovisning av plotten? OK, skyll er själva. 

Here goes:

Rizvan Khan, född i Indien men emigrerad till USA efter moderns död. han har (rätt ordentlig?) Asperger, men ingen begriper det förrän han kommer till USA, där bhabi (svägerskan) är psykolog på nåt vänster. 

Han möter Mandira, (hinduisk, vilket får betydelse) hårfrisörska och ensamstående mor. Något som mycket starkt påminner om kärlek inträffar för Rizvan. "Marry me. Marry me, please."  ber han om och om igen. Och när han till slut kan visa henne någonting i San Francisco som hon inte redan sett (en fin scen där han hämtar henne tidigt tidigt en morgon och springer upp på en kulle med henne för att visa henne soluppgången över staden med skyskraporna i centrum insvepta i dimma. En fin scen. Hon säger: "Marry me?" och han skrattar bara och vänder sig bort och håller handen för ansiktet.) så gifter de sig faktiskt. Något överraskande, kanske, men glöm ej: detta är Bollywood, och kärleken övervinner allt, dessutom ÄR Rizvan trots (och på grund av) sin Asperger en rätt charmig kille. 

Men, men. 11 september händer, situationen för muslimer i USA förändras. Sam, Mandiras son, blir ihjälslagen på en fotbollsplan (eller, misshandlad och lämnad med typ en krossad lever (?? de medicinska termerna är så ... latinska på engelska. Men nåt sånt.). 

Sorg. Ilska. Oresonlighet: "det är på grund av ditt efternamn som detta hänt!" skriker Mandira till Rizvan och hånar honom, "du kan väl säga till hela världen att My name is Khan and I'm not a terrorist, säg det till presidenten!" App app app, ge inte så bokstavliga kommandon till en man med Asperger. 

"Gå!" skriker hon, och det gör han mycket riktigt. 

Ja. Nån stans här tror jag att det var INTERMISSION, alltså halvtid. Det betyder att plotten är presenterad, linjerna uppdragna, nu ska det bara ske och skruvas till ännu mer och ännu mer. I det här fallet (som, faktiskt, i fler av Karan Johars filmer) för mycket. Andra delen av filmen var verkligen inte alls lika bra som den första delen (och då är ändå "bra" rätt relativt här, eller hur.)

Vi kan väl säga så här: resor på jakt efter presidenten, en vistelse hos en svart församling i Georgia, fängelse (misstänkt för terrorism, förstås) och tortyr, därefter frigivning (på grund av några mediestudenter som fångat Rizvan på bild när han ropar "I'm NOT a terrorist", vilket snutarna förstås tolkade som "I'm a terrorist", för så jobbar de ju ofta), orkan (typ Katrina) slår till mot Georgia, Rizvan beger sig dit för hjälparbete, det blir mer mediefokus - - -  Ja, nä, det är för mycket. Samtidigt också Mandiras kamp för att hitta sonens mördare. 

Eh.

Det var plotten, typ. 

Min största oro i förväg gällde faktiskt varken plotten eller geografin eller skildringen av amerikaner (suspension of disbelief pratar man ju om, att låta misstron stanna UTANFÖR salongen medan man ser en bollywoodfilm. Praktiskt, om inte nödvändigt), utan Shahrukh som en man med Asperger. Och DET, kära läsare, tyckte jag faktiskt (i min okunnighet) att han lyckades med. I den bemärkelsen att Shahrukh bitvis var borta, och Rizvan Khan med alla sina oförmågor och hangups trädde fram på duken. Och han fick min medkänsla! Han hade det inte för lätt, om man säger så. 

Det var ett helt annat kroppsspråk, inga av Shahrukhs vanliga "tics" eller manér, som han brukar få skäll för av alla utom de besatta. Här var det både tics och manér, förstås, men andra. Helt andra. Faktiskt.

Genom kameran blir verkligheten lite mer uthärdlig. Nya platser inte lika skrämmande. Människor inte lika påträngande.

Något annat som tilltalade mig var den för Bollywood lite annorlunda bilden av kärlek. 

Istället för det här:

(Från låten Suraj Hua Maddam ur K3G)

... fick vi det här:

"Please don't hug me!"

Och sen, eftersom jag håller på med en fempoängsuppsats med titeln Sex and Bollywood – a comparative study of … Äh, nä. Men jag måste skriva om SEXET! 

Shahrukh har sagt i nån intervju att det är massor av sex i filmen, att hans rollfigur är en sexmaniac och att de har sex överallt, hela tiden. Det verkade ju totalt otrovärdigt förstås, men han brukar komma med mysko uttalanden i intervjuer (ofta gravallvarlig), så. 

Men! 

Efter bröllopet sitter Rizvan och Mandira bredvid varandra i sängen, i pyamas. Han besvärad. Hon suckar och säger: "Du vet att vi inte kan göra det här utan att röra vid varandra va?" "Jag vet, jag har läst om det i en bok. Nice pictures", säger han med sitt skumma, kluriga leende. Hon säger nåt med a minute, och han säger "No. No. Not one minute. It's gonna take longer than that." med ett nytt flin. 

Klipp till att de sover intill varandra.

Senare, i en annan scen (i montaget med deras äktenskap och vardag) står hon och gör sallad i köket, när Rizvan kommer in i köket lite hetsigt, och frågar "Mandira, can we have sex now? Please." och hon lite förvirrat säger "Now?" , varvid han först tittar på sin klocka och säger "Yes, now", och sen gör en rörelse som för att knäppa upp sin skjorta. Exit mot sovrummet, först han och därefter hon, med en (nöjd och road) axelryckning. 

Åh, om jag på ETT ställe ska skriva det så är det väl här: LOL! 

I det stora hela var det alltså för mycket av allt, det var rörigt, det var stora känslor (som väntat, visserligen, i en Karan Johar-film, herregud, se bara på Kabhie Kushie Kabhie Gham!), det var upprättelse av muslimer (Allahs väg är kärlekens och medkänslans!). Aldrig har Shahrukh spelat en så outright muslimsk person förut. Hans rollfigur Kabir Khan i ChakDe!  är visserligen muslim, och det är av avgörande betydelse för den historien, men vi får inte se honom be, bara höra en frammumlad bön. Här får vi se honom be vid flera tillfällen: i öknen, i en moské, i fängelse. Ja, jösses (och det syftar inte på bönen, utan på alla filmens olika ingredienser). 

En hel del rejäla WTF-scener också. We shall overcome t.ex, i kyrkan hos den svarta församlingen i Georgia, det var för plågsamt för att titta på. Å snälla, klipp bort det! (Det enda roliga var att få lära sig att sjunga den på hindi: Hum hongi kamiab, hum hongi kamiab …)

Vad ska jag säga? Hur summera allt detta? Jag måste säga att framförallt andra halvan av filmen är totalt förvirrat sammanblandad i mitt huvud. Men Shahrukh klarade sig med äran i behåll. Rizvan Khan kröp under skinnet på mig och jag kom på mig själv med att tänka på honom med ömhet. Raring! 

I övrigt? Jag har svårt att se att filmen kan slå i USA eller England, förutom bland NRI's och bollyfans som undertecknad. Men en större publik (vilket jag tror man har hoppats på)? Knappast.