onsdag 24 februari 2010

Boktjuven

Långt långt efter de flesta läste jag nu Markus Zusaks Boktjuven
En tjock bok om andra världskriget, om böcker, om död och liv och dragspelsmusik, om Liesel Meminger, Rudy Steiner, om den flyende juden Max Vandenburg. 

Alltsammans i ett snyggt berättargrepp berättat av Döden. 
Jorå. 
Så hur det ska gå är inte riktigt grejen, helt i min smak. 
Så här säger Döden, på sidan 265:
Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig. 
Är det alltså inte HUR DET SKA GÅ, utan HUR DET SER UT när det sker som Zusak, liksom Döden, intresserar sig för? Både ja och nej, får jag väl säga. Trots denna utsaga från berättaren så bygger boken faktiskt mycket på spänning, på hur det ska gå för Liesel och de andra. Och dödens sätt att föregripa det hela gör det ju faktiskt inte mindre spännande. Men det är kanske rätt sorts spänning, rätt sorts driv? Håller jag inte på med det där själv? Jag menar ju inte att motsatsen till HUR SKA DET GÅ måste vara stillastående. Snarare handlar det väl om HUR man betraktar saker. Vad man är intresserad av att skildra. Är det situationer eller en drivande handling? Här tror jag att Zusak velat skildra både/och. För visst finns här ett driv, men han stannar också upp, han iakttar, han intresserar sig för ögonblick, ögonkast, för rörelser och repliker på ett sätt som jag uppskattar. 

Boken har en sorts sagoton, det hänger ihop med berättarperspektivet förstås, men också med innehållet. På vissa sätt påminner den om Kate DiCamillos Trollkarlens elefant som jag läste i höstas. Något med det där att det är en fantastisk berättelse. Zusak sysslar förstås med realism och verklighet på ett helt annat sätt än DiCamillo, men det är inte det. Det är något med tonen. Motiven. Temat. 
Saker/personer återkommer, används verkligen när de en gång presenterats. Föremål och begrepp har symboliska värden. Böcker har en enorm betydelse, förstås, både verklig och symbolisk: Litteraturens kraft. Utsatta barn får upprättelse. Det finns kärlek. 

Är det en ungdomsbok? En vuxenbok? En typisk bok i gränslandet, tycker jag, det där intressanta. Vad är vad, är något egentligen något annat än bokhandlarnas hyllor, bibliotekens signum och förlagens idéer om målgrupp? Boktjuven tycker jag kan läsas av alla som får ut nåt av den. Jag skulle säkert ha gillat den som ungdom. Jag gillar den nu. 
Den fick mig att gråta riktig bokgråt, berättelsegråt, uppgivenhetsgråt härom kvällen i sängen. Jag somnade med fuktigt papper hopknycklat i handen. Jo. Såpass. TROTS att Döden redan berättat för mig. Jag borde ju ha vetat, jag visste ju! men ändå. Jag låter mig förstås villigt suggereras. 
(Och att gråta över en bok behöver förstås inte säga ETT DUGG om huruvida den är bra eller inte. Känsla och kvalitet har ingen absolut korrelation. Engagemang för personerna i boken då? Är det ett mått på kvalitet? Kanske, men inte nödvändigtvis, tänker jag. 
Äh. 
Jag försöker inte alls säga att boken inte var bra, jag bara grubblar över frågor som intresserar mig. Som ofta dyker upp till diskussion här hemma, och lite varstans.)

Alltså, förutom att jag ogillar att behöva samla ihop mig till nåt som liknar ett slutgiltigt omdöme: jag både uppskattar och misstror Döden. Vissa av denna berättares grepp och reflektioner tycker jag är lite väl lättköpta, lite väl ... enkla. Särskilt då med tanke på Dödens dagliga värv med medföljande möjlighet till reflektioner. Det är främst där det klingar ungdomslitteratur för mig. Tankar som ungdomar kan tänka? Som ungdomar kan fatta? och notera då en gång för alla att jag inte lägger någon kvalitetsmässig värdering i om det skulle vara ungdomslitteratur eller inte. Snarare i den där känslan av att det kanske möjligen är förenklat, för att passa ungdomar. Ser ni skillnaden? 

2 kommentarer:

  1. Jag minns en radiointervju med Bo Widerberg där intervjuaren frågade när regissören senast gråtit på bio. "Inte på bio", sa Bo, "men när Donna i Beverly Hills höll på att missa examen för att hon varit full, då grät jag. Det var jävligt sorgligt." Ungefär så sa han. Beverly Hills berättade sina historier ytterst effektivt, men ingen vill säga att det är bra konst. Kan man säga skickligt men inte konstnärligt? Det låter som att du inte vill gilla Boktjuven men gör det ändå. För mig ingår boken i kategorin litteratur för ungdomar men kan älskas av alla. Som Guldkompassen och Räddaren i nöden. En ung tonåring som läser dem kan bli en annan människa av att läsa dem, en vuxen påverkas också men inte i samma grad.
    Jag säljer Boktjuven som nypocket. Så bra tycker jag att den är.

    SvaraRadera
  2. Jo men jag gillar den gärna! Men jag har lite reservationer. Jag tänker att det där med gråta eller inte också har med EFFEKTIVITET att göra. Är det så svårt att dra i de där strängarna (förlåt en halvtaskig översättning från engelska)? Sälj på!

    SvaraRadera