Pausbild

(indisk papperskorg)

Jag är trött på det här just nu. För mycket annat, jag måste ta en liten paus. 

Men jag kommer tillbaka, jag lovar! 

Boktjuven

Långt långt efter de flesta läste jag nu Markus Zusaks Boktjuven. 

En tjock bok om andra världskriget, om böcker, om död och liv och dragspelsmusik, om Liesel Meminger, Rudy Steiner, om den flyende juden Max Vandenburg. 

Alltsammans i ett snyggt berättargrepp berättat av Döden. 

Jorå. 

Så hur det ska gå är inte riktigt grejen, helt i min smak. 

Så här säger Döden, på sidan 265:

Ja, jag vet att det är fräckt av mig. Jag förstör slutet, inte bara på hela boken, utan på just den här delen av den. Jag har avslöjat två händelser i förväg för dig, eftersom jag inte är särskilt intresserad av att bygga upp mystik. Mystik tröttar ut mig. Den tröskar ut mig. Jag vet ju vad som händer och det gör du också. Det är istället de intriger som tar oss dit som förargar, förbryllar, fängslar och förbluffar mig. 

Är det alltså inte HUR DET SKA GÅ, utan HUR DET SER UT när det sker som Zusak, liksom Döden, intresserar sig för? Både ja och nej, får jag väl säga. Trots denna utsaga från berättaren så bygger boken faktiskt mycket på spänning, på hur det ska gå för Liesel och de andra. Och dödens sätt att föregripa det hela gör det ju faktiskt inte mindre spännande. Men det är kanske rätt sorts spänning, rätt sorts driv? Håller jag inte på med det där själv? Jag menar ju inte att motsatsen till HUR SKA DET GÅ måste vara stillastående. Snarare handlar det väl om HUR man betraktar saker. Vad man är intresserad av att skildra. Är det situationer eller en drivande handling? Här tror jag att Zusak velat skildra både/och. För visst finns här ett driv, men han stannar också upp, han iakttar, han intresserar sig för ögonblick, ögonkast, för rörelser och repliker på ett sätt som jag uppskattar. 

Boken har en sorts sagoton, det hänger ihop med berättarperspektivet förstås, men också med innehållet. På vissa sätt påminner den om Kate DiCamillos Trollkarlens elefant som jag läste i höstas. Något med det där att det är en fantastisk berättelse. Zusak sysslar förstås med realism och verklighet på ett helt annat sätt än DiCamillo, men det är inte det. Det är något med tonen. Motiven. Temat. 

Saker/personer återkommer, används verkligen när de en gång presenterats. Föremål och begrepp har symboliska värden. Böcker har en enorm betydelse, förstås, både verklig och symbolisk: Litteraturens kraft. Utsatta barn får upprättelse. Det finns kärlek. 

Är det en ungdomsbok? En vuxenbok? En typisk bok i gränslandet, tycker jag, det där intressanta. Vad är vad, är något egentligen något annat än bokhandlarnas hyllor, bibliotekens signum och förlagens idéer om målgrupp? Boktjuven tycker jag kan läsas av alla som får ut nåt av den. Jag skulle säkert ha gillat den som ungdom. Jag gillar den nu. 

Den fick mig att gråta riktig bokgråt, berättelsegråt, uppgivenhetsgråt härom kvällen i sängen. Jag somnade med fuktigt papper hopknycklat i handen. Jo. Såpass. TROTS att Döden redan berättat för mig. Jag borde ju ha vetat, jag visste ju! men ändå. Jag låter mig förstås villigt suggereras. 

(Och att gråta över en bok behöver förstås inte säga ETT DUGG om huruvida den är bra eller inte. Känsla och kvalitet har ingen absolut korrelation. Engagemang för personerna i boken då? Är det ett mått på kvalitet? Kanske, men inte nödvändigtvis, tänker jag. 

Äh. 

Jag försöker inte alls säga att boken inte var bra, jag bara grubblar över frågor som intresserar mig. Som ofta dyker upp till diskussion här hemma, och lite varstans.)

Alltså, förutom att jag ogillar att behöva samla ihop mig till nåt som liknar ett slutgiltigt omdöme: jag både uppskattar och misstror Döden. Vissa av denna berättares grepp och reflektioner tycker jag är lite väl lättköpta, lite väl ... enkla. Särskilt då med tanke på Dödens dagliga värv med medföljande möjlighet till reflektioner. Det är främst där det klingar ungdomslitteratur för mig. Tankar som ungdomar kan tänka? Som ungdomar kan fatta? och notera då en gång för alla att jag inte lägger någon kvalitetsmässig värdering i om det skulle vara ungdomslitteratur eller inte. Snarare i den där känslan av att det kanske möjligen är förenklat, för att passa ungdomar. Ser ni skillnaden? 

Äntligen!

Jag vet att jag säger det varje gång, men varje gång menar jag det också och den här gången menar jag det mer än någonsin: nu har vi gjort vårt bästa nummer NÅGONSIN! 

Igår, efter lite om och men och telefonsamtal för att jaga en budkille i en bil nånstans, kom 12 fina vita lådor hem till mig, med nya numret av Fantasin. 

Helt ofattbart.

Jag blev lite gråtfärdig av lycka när jag skar upp den första kartongen och höll det 112 sidor tjocka numret i min hand. Så fint, så fint! Och så BRA! 

Ett tag där, i december, kändes det otroligt avlägset att vi någonsin skulle få ihop numret, få ut det, få se det i verkligheten. Men nu är det här! Vår bäbis, som det tagit oss så lång tid att koncipiera och klämma fram. 

Snart ska vi göra utskick till alla prenumeranter som troligen gett upp hoppet om oss, vi ska betala våra skribenter, vi ska trava runt och lämna tidskriften till våra försäljare. Allt det där som faktiskt är rätt trevligt att göra, särskilt när man är så stolt över numret att man vill spricka. 

Varje gång tänker jag samma sak: det ÄR faktiskt en tidskrift, det är en av Sveriges kulturtidskrifter, och det är vi som gör den. Den finns på riktigt. Det är en känsla som inte blir mindre för att vi hållit på sedan 2005, som inte ett dugg förminskas för varje nummer som kommer, snarare tvärtom. För varje nytt nummer som vi lyckas göra växer känslan: Fantasin finns, på riktigt, den fortsätter att finnas. 

Heja oss! 

Det där som föddes i Jessicas lya i Gamlestan 2004 blev på riktigt, det ÄR på riktigt och nu har vi gjort det igen!

Istället för skrivande, del 2

Main Yahan Hoon, från filmen Veer Zaara.

Jag skriver kanske ett inspirerat inlägg om hela filmen nån gång, t.ex när jag sett om den. Sålänge får det räcka med detta. 

Inga subs på klippet, men det är liksom låtens titel det hela går ut på: jag är här, jag är här, jag är här, fast det är han förstås inte, squadron leader Veer Pratap Singh. Han är i Indien och Zaara i Pakistan. Detta är hennes dröm, hennes fantasier om honom, vilket jag gillar. 

Någon av mina fellow bollybloggers påpekade nånstans att man kan misstänka att Shahrukh har en stående klausul i sina kontrakt som säger att han ska blötas ner någon gång i varje film ... (Se ungefär 3:56 för detta.) Nå, nu är det ju vanligt över huvud taget i Bollywood, detta med regn och med vatten. Regn ihop med starka känslor, oftast. Och vatten i övrigt lite när det passar, med olika betydelse, eller ingen mer än: kan vi inte kyssas på film så kan vi ju köra det gamla "wet-saree"-tricket. Men visst, han ser till att gå genom en vattenspridare om det inte kan regna på honom. Och vem har något emot det? (Farah Khan säger i sitt underbara kommentarspår till filmen Main Hoon Na ungefär att "So I put the man under a waterfall, why not?!")

Det är Udit Narayan som sjunger. Här är han nånstans i närheten av sitt mörkaste register, tänker jag. Fint. 

Det är vissa ord och ljud som jag är oerhört förtjust i på Hindi, också när betydelsen är mer än lovligt klyschig. Flera såna här. Main tumhare har ek khwab main ho basaa, main tumhare nazar ke ujaalon mein hoon. Jag är i centrum av alla dina drömmar, jag är i ljuset i din blick. Eh, ja. Whatever! 

Khwab är dröm. Nazar (med ett mysko rullande r) är blick. Hoon i sig är fint: det transkriberas med n för att markera det nasala. Jag tycker aldrig riktigt att jag får till nasala ljud (precis som jag är kass på tonande s på rätt ställen), men lyssna till hur han sjunger det, Udit: Main yahan hoon, yahan hoon, yahan hoon, yahan …

Extra info: detta var faktiskt ett av de första Bollywoodklipp som jag upptäckte, på ett sätt var det kanske det som banade väg för det där intresset som rätt så raskt växte till en hel besatthet. Jag hade precis tagit reda på vad han egentligen hette, den där vansinnigt snygge indiske skådisen från Devdas. Jag googlade honom, stavade mödosamt till alla h och k i namnet, och fick väl uppskattningsvis dryga fyra miljoner träffar. 

Nån av alla sidorna verkade halvofficiell och där vågade jag mig in. Där fanns inbäddade youtubeklipp, varav detta var ett. 

Och internet, på sitt vanliga luriga vis, ledde mig såklart snabbt vidare. Åhå. Aha. Arre Wah! 

Mot ännu en sommar

Janet Frame. 

Grace Cleave. 

Det spelar mig ingen roll hur självbiografisk boken är. Jag fascineras av denna människa, denna skrivande, tänkande, seende person. Denna oerhört nervösa kvinna – rädd att inte ha något att säga, att säga fel, att säga underligheter. Så rädd att hon helt hindras att tala, att tänka, att kommunicera annat än genom skrivandet.

Jag känner med henne, jag känner igen mig. 

Och när vi pratade om boken i cirkeln (efter att vi varit på bio och sett En enda man och sedan pulsat genom snön till Bazar) tycktes vi alla ha känt igen oss, även om det inte nödvändigtvis var NU, men kanske hur vi en gång var. 

Och jag tänker på mig själv, jag tänker på hur bilden av hur man varit kan leva kvar som en sorts idé om hur man är. Minns att jag pratade med min förläggare om det där, jag sade nåt om att jag är blyg och hon tittade på mig och var mycket frågade, sade att hon inte över huvud taget upplevt mig som blyg. Nä, men i skolan var jag det. När gick du i skolan då? Eh, ja, jag tog studenten -98. Så att eh. 

Men att det där finns kvar, det är underligt. Fastän jag stått på så många scener, framför så många människor, pratat och varit lugn (om än alltid nervös innan) och faktiskt TYCKT OM DET. Ändå en idé om att jag gör det TROTS att jag … Fastän hon nog har rätt, att jag inte alls är särskilt blyg eller rädd eller osäker, längre. Men förr, men då! Den Elin som flera gånger fick höra (ilsket, liksom förorättat, som om det var något jag lade mig till med, som om det var en förolämpning): "Det är ju som att tala med en VÄGG!". Ja, från två av varandra oberoende personer. Av vilka jag på inget sätt var oberoende, förstås. Vid ungefär samma tid i mitt liv. Den där tystnaden, den där förlamningen. Rädslan för att säga fel, eller att tycka fel, eller att inte ha något att säga. Den var förlamande. Det var den som gjorde mig tyst, som gjorde mig velig, obeslutsam, obenägen att uttrycka en egen åsikt. Vem gjorde mig sådan? Jag själv? De (just de som klagade på mig)?

Jag ska skriva om det där. Givetvis ska jag skriva om det. Jag ska söka efter det där, efter den där dubbelverkan mellan JAG SJÄLV och DE. 

Men, åter till romanen.

Grace Cleave, nyazeeländsk författare i någon sorts vald eller ofrivillig exil i England tackar ja till att besöka två bekanta över en helg. Men hur ska man umgås, hur ska man tala? Hur ska hon kunna vara så spirituell och intelligent som hon drömt om? När verkligheten är så mycket svårare.

Långsamt, långsamt förflyter tiden. Grace kämpar sig igenom dagarna, igenom minuterna, igenom kravet att konversera, att svara på tilltal med något annat än ja eller nej, samtidigt som hennes tankar och associationer löper fritt inuti. 

Grace tror sig förvandlad till en flyttfågel. 

Att en roman kan innehålla något sådant, så självklart, så stilla. Hon funderar över om hon ska berätta det för andra människor. Kommer de att tycka att det är underligt? Kommer de att bli ledsna och avundsjuka, för att Grace hittat sin sanna identitet, men inte de. Kommer de att vilja döda henne? Hon går förbi en kvinna i en trädgård som inte är en kvinna utan en skata. Fantastiskt!

Snön faller över England, det är kallt och smutsigt och ganska fult. Nya Zeeland framstår i hennes minne som större, kraftfullare, vackrare.

Barndomsminnena kommer flytande, de är skrivna i jagform, och jag har inte läst En ängel vid mitt bord (än) men jag känner igen motiven, familjen, platserna, bilderna. 

På något vis står de där två delarna i boken som separata delar för mig. Barndomen å ena sidan och besöket hos Philip och Anne å den andra. Jag förblev osäker medan jag läste, osäker på hur jag skulle läsa det, vad jag ville, vilket som intresserade mig mest. Barndomsbitarna är mer "lättlästa", de tycks skrivna som i ett flöde. Medan de andra bitarna präglas så starkt av Graces osäkerhet, hennes rädslor, av kylan, av den sociala ångesten att de blir svåra att ta sig igenom, ta sig förbi. Men samtidigt alltså så gripande, så starka. 

De bitar som jag INTE hittade någon riktigt ingång till, eller som snarare inte räddades av den tydliga ingången (hennes hemlängtan), var citat och verser och dikter om och från Nya Zeeland. De läste jag i de flesta fall liksom förbi, för att de inte sa mig så mycket, inte gav mig så mycket.  

Språket är märkligt, slingrande, bitvis mycket långa meningar, bitvis hastiga associationer. Jag upplever det som oerhört NÄRA Grace. Andlöst, oroligt, rastlöst. 

Nu: sugen på att läsa mer. Lagunen, kanske. Och En ängel vid mitt bord. Kanske inte just nu, med en gång, men om ett tag. 

Moa har skrivit fint om sin läsning av Janet Frame på Textappeal. Läs!

A single man

Sex sjundedelar av bokcirkeln trotsade snön igår och gick på bio för att se En enda man. Trots sena spårvagnar kom alla fram, och i tid. Häpnadsväckande!

Ja, den var mycket vacker. Vackra miljöer, vackra bilder, vackra människor. Sextiotalsbrunt, träpaneler, glas, blanka bilar med kromdetaljer, californisk smogfärgad solnedgång, hud och ögon och händer. Rosa cigaretter! Strålande.

Visuellt tilltalande, helt enkelt. 

George i ensamhet tonas ner till mera dassigt brunt, så snart han talar med en annan människa skruvas färgerna upp, blir klara, varma, ett annat ljus. Det var väldigt snyggt, jag tyckte om det!

Boken var allas vår favorit, tror jag, mer så för vissa förstås. Mig, t.ex. Och filmen klarar inte riktigt den jämförelsen, men jag hade ställt mina förväntningar vid fotknölarna nånstans, och det gick rätt bra ... 

Filmen är långsam, väldigt långsam och också väldigt tyst. Det pratas inte särskilt mycket. Boken drivs ju av berättarens ständiga resonemang och iakttagelser, av George, av USA, av tiden och platserna. Kanske är det just det som gör att filmen tycks sakna något? Något, som det är svårt att sätta fingret på. Inte hade det funkat med en berättarröst? 

Filmen har ju också en alldeles egen stämning, en nästan konkret och fysisk känsla. Kanske är det att det blir lite FÖR snyggt, lite för många långsamma glidande bilder och panoreringar (... eh, en glidande bild är väl per definition en panorering?). 

Filmen arbetar till skillnad från boken (där det väl kanske bara är någon blixtbild, någon reflektion, något samtal eller något "Jim och han brukade …") med tillbakablickar på Georges liv med Jim. De är fina, jag tycker om dem. Jag tycker om Jim, hans leende, hans lite blanka ansikte, hans mjukhet.

– Besides, everyone sleeps with women when they're young, right?

– No … Not me!

– Oh, how modern you are …

På något vis blev det tomt. Lite tomt på känsla, förutom vissa scener och avsnitt som var starka, fina men hemska. Telefonsamtalet som berättar om Jims död, och Georges långsamma gråt efteråt. Starkt! Slutet, eller snarare den långa scenen som föregår slutet, med Kenny och George och de EXTREMT skumma vibbarna mellan dem. Mycket bra i boken, och mycket bra också här!

Jag undrar vad de andra biobesökarna väntade sig, och vad de fick. De som inte läst boken. Några gick, rätt många andades ljudligt, skrapade med fötterna, suckade. Affischen, och trailern, har ju sett ganska hetero ut, som ett relationsdrama i stil med Far from heaven eller The ice storm kanske. Och så får man detta, en faktiskt väldigt gay film, om än inte så fysisk. Väldigt stilla. Väldigt långsam och liksom sorgmodig. Georges ansikte, hans blickar, hans korrekthet. 

Och samtidigt arbetar filmen med en annan sorts dramatik än boken: ett planerat självmord, en revolver. Inte min påse te direkt. Eller, hur ska jag säga. Jag kan förstå att man i filmen lockas att använda sig av det där för att på något vis motverka tempot, det långsamma. Den kunde ju heta En enda dag likaväl som En enda man. Och hur fyller man en dag, hur driver man den framåt när målet INTE är ett självmord, när målet bara är att ta sig igenom dagen? Boken drivs framåt utan dramatik men med ett väldigt driv, just för att berättandet, berättarrösten är intressant, witty, lätt att hänga med. Men om detta element inte överförs till filmen – hur skapa något ALLS som för tittaren med sig genom filmen? 

Och det där är jag väl inte helt nöjd med, kanske. Särskilt inte när det sen faktiskt kombineras med bokens slut, som i boken kommer överraskande, hastigt, och med berättarröstens kyliga men också maktfullkomliga: 

Låt oss endast anta detta. (Kroppen i sängen snarkar fortfarande.) Det är verkligen osannolikt. Man skulle kunna satsa tusentals dollar på att det inte skulle inträffa, inatt eller någon annan natt för den delen. Fast ändå skulle det kunna ske, till och med alldeles snart – inom de närmsta fem minuterna.

Så. Låt oss förmoda att det är just den natten, och timman, och den förutbestämda minuten.

Nu – (En enda man, s. 151 f.)

Och så vidare, ytterligare en halv sida. 

Men. Kanske är det helt enkelt jämförelsen som är orättvis. Jag tror att filmen står sig rätt bra själv, som film, om än inte som filmatisering. 

Istället för skrivande, del 1

Män som hatar kvinnor

Den som på allvar, i djupet av sig själv, tror att det är en bra idé att skildra mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem, som ett SAMHÄLLSPROBLEM, genom att skriva böcker om eller göra film om psykon med nazistförflutet som ritualmördar kvinnor med judiska namn och samlar deras porträtt i ett jävla skåp i sin källare – tänk igen. Tänk om och tänk rätt. 

Det är inte struktur!

Det är ett psyko på film. Det räcker inte med en sårig men tuff kvinnlig person som "varit med om hemska grejer" för att göra det strukturellt. Det hjälper inte att psykona mördat kvinnor i femtio år. Det är fortfarande ett psyko i en film. 

Jag trodde att Lisbet Salander skulle vara problemet. Jag trodde att hela den där grejen med "äntligen ett starkt kvinnoporträtt!", hela den där Lara Croft-feminismen – att DET skulle vara filmens problem. Men filmens problem är att den kör med dubbla budskap. 

Samma gamla dubbla budskap som alltid. 

Jag kan inte säga det här med nog allvar: det är inte roligt. Det funkar inte. Det är inte bra teve och jag kan ge mig FAN på (trots att jag inte har läst böckerna) att det inte är bra litteratur. Lägg av nu. Hitta nåt annat att skriva om, nåt annat att filma. Ska ni nödvändigtvis dit och rota, så skildra det på ett annat sätt. Kom igen, ansträng er lite!

Jag vill inte se mer våldtäkter. Jag vill inte se kameran gång på gång zooma in på foton av lemlästade halvt uppbrända och/eller dekapiterade kvinnokroppar. Det räcker nu. 

DET FÅR FANIMIG VARA NOG NU.

Nej, det hjälper inte att våldtäkterna på Lisbet Salander var jävligt otäckt skildrade. Det hjälper inte att "Det är ju faktiskt så det ser ut i verkligheten, kvinnor är med om ännu mycket värre saker, dagligen". Det hjälper inte att det där säkert inte får nån att vilja gå ut och ge sig på kvinnor. 

Det hjälper inte heller att Lisbet är så jävla tuff och snygg och cool och duktig och skälver aldrig så lite på handen när hon tänder sina cigg, och flackar med blicken och och och – 

Det hjälper inte att hon ger igen. Våld har väl för fan ALDRIG varit rätt sätt? När blev det OK att sälja in den världsbilden? Vad ska jag känna? Att det var gött att han fick igen med samma mynt, när hon kör upp den där dildon i röven på honom? Att det är bra? Att hämnd är bra? 

Men lägg av nu, va. Jag vill kräkas. Jag vill gråta. Och jag gråter nog fan inte över honom, ELLER över Lisbet. Jag gråter över det här samhället och den här filmpolitiken och den här filmen och de där böckerna och hur det kan gå hem. 

Köper ni det? 

Gör ni det, verkligen? 

Nä, Lisbet är inte problemet. Hon framstår ju som en rätt verklig person, till skillnad från rätt många eller nästan alla andra (förutom då killen i tidningens arkiv, som var 100% trovärdig som just arkivkille på landsortstidning!).

Våldet är problemet. Kvinnovåldet. Varför måste det visas? Är det verkligen det enda sättet att skildra MÄN SOM HATAR KVINNOR? Det är faktiskt mycket lätt att få för sig att det där epitetet inte gäller de män som figurerar i filmen (de verkar faktiskt inte alls hata kvinnor, tycker jag, de mördar dem: är det verkligen samma sak?) utan de män som skrivit bok, synopsis, manus, bildmanus, som stått bakom kameran, som regisserat, som producerat, som tagit stillbilderna. 

Vad är det ni vill? 

Jag vill inte se fler offrade kvinnor. Jag vill inte se mer övervåld. Jag vill inte se Lisbet Salander lära sig skjuta och GE IGEN ännu mer. 

Jag vill inte se fler filmer som utger sig för att skildra ett samhällsproblem eller ett samhällsfenomen, som utger sig för att vara intresserade av våld på nåt annat sätt än som underhållning NÄR DET INTE ÄR SANT. När det i själva verket är att göra en fräck säljande film som är målet. 

Var ärliga med det i så fall. Var bara helt och hållet ärliga, så kommer det ni håller på med inte att framstå som lika ruttet. 

My Name Is Khan. Khan, from the epiglottus, KHHHan.

[varning för extremt pladdrig och långdragen text.]

Det var ju bara ett skämt när jag skrev "my name is Khan, and I'm not a …" i rubriken till första inlägget om filmen. Jag ville skämta med "My name is Joe and I'm not an alcoholic", alternativt nåt skämt i stil med Bollyholic eller så. Men hela filmen kretsar faktiskt kring repliken "My name is Khan and I'm not a terrorist". 

Vill ni ha plott? Ni kräver redovisning av plotten? OK, skyll er själva. 

Here goes:

Rizvan Khan, född i Indien men emigrerad till USA efter moderns död. han har (rätt ordentlig?) Asperger, men ingen begriper det förrän han kommer till USA, där bhabi (svägerskan) är psykolog på nåt vänster. 

Han möter Mandira, (hinduisk, vilket får betydelse) hårfrisörska och ensamstående mor. Något som mycket starkt påminner om kärlek inträffar för Rizvan. "Marry me. Marry me, please."  ber han om och om igen. Och när han till slut kan visa henne någonting i San Francisco som hon inte redan sett (en fin scen där han hämtar henne tidigt tidigt en morgon och springer upp på en kulle med henne för att visa henne soluppgången över staden med skyskraporna i centrum insvepta i dimma. En fin scen. Hon säger: "Marry me?" och han skrattar bara och vänder sig bort och håller handen för ansiktet.) så gifter de sig faktiskt. Något överraskande, kanske, men glöm ej: detta är Bollywood, och kärleken övervinner allt, dessutom ÄR Rizvan trots (och på grund av) sin Asperger en rätt charmig kille. 

Men, men. 11 september händer, situationen för muslimer i USA förändras. Sam, Mandiras son, blir ihjälslagen på en fotbollsplan (eller, misshandlad och lämnad med typ en krossad lever (?? de medicinska termerna är så ... latinska på engelska. Men nåt sånt.). 

Sorg. Ilska. Oresonlighet: "det är på grund av ditt efternamn som detta hänt!" skriker Mandira till Rizvan och hånar honom, "du kan väl säga till hela världen att My name is Khan and I'm not a terrorist, säg det till presidenten!" App app app, ge inte så bokstavliga kommandon till en man med Asperger. 

"Gå!" skriker hon, och det gör han mycket riktigt. 

Ja. Nån stans här tror jag att det var INTERMISSION, alltså halvtid. Det betyder att plotten är presenterad, linjerna uppdragna, nu ska det bara ske och skruvas till ännu mer och ännu mer. I det här fallet (som, faktiskt, i fler av Karan Johars filmer) för mycket. Andra delen av filmen var verkligen inte alls lika bra som den första delen (och då är ändå "bra" rätt relativt här, eller hur.)

Vi kan väl säga så här: resor på jakt efter presidenten, en vistelse hos en svart församling i Georgia, fängelse (misstänkt för terrorism, förstås) och tortyr, därefter frigivning (på grund av några mediestudenter som fångat Rizvan på bild när han ropar "I'm NOT a terrorist", vilket snutarna förstås tolkade som "I'm a terrorist", för så jobbar de ju ofta), orkan (typ Katrina) slår till mot Georgia, Rizvan beger sig dit för hjälparbete, det blir mer mediefokus - - -  Ja, nä, det är för mycket. Samtidigt också Mandiras kamp för att hitta sonens mördare. 

Eh.

Det var plotten, typ. 

Min största oro i förväg gällde faktiskt varken plotten eller geografin eller skildringen av amerikaner (suspension of disbelief pratar man ju om, att låta misstron stanna UTANFÖR salongen medan man ser en bollywoodfilm. Praktiskt, om inte nödvändigt), utan Shahrukh som en man med Asperger. Och DET, kära läsare, tyckte jag faktiskt (i min okunnighet) att han lyckades med. I den bemärkelsen att Shahrukh bitvis var borta, och Rizvan Khan med alla sina oförmågor och hangups trädde fram på duken. Och han fick min medkänsla! Han hade det inte för lätt, om man säger så. 

Det var ett helt annat kroppsspråk, inga av Shahrukhs vanliga "tics" eller manér, som han brukar få skäll för av alla utom de besatta. Här var det både tics och manér, förstås, men andra. Helt andra. Faktiskt.

Genom kameran blir verkligheten lite mer uthärdlig. Nya platser inte lika skrämmande. Människor inte lika påträngande.

Något annat som tilltalade mig var den för Bollywood lite annorlunda bilden av kärlek. 

Istället för det här:

(Från låten Suraj Hua Maddam ur K3G)

... fick vi det här:

"Please don't hug me!"

Och sen, eftersom jag håller på med en fempoängsuppsats med titeln Sex and Bollywood – a comparative study of … Äh, nä. Men jag måste skriva om SEXET! 

Shahrukh har sagt i nån intervju att det är massor av sex i filmen, att hans rollfigur är en sexmaniac och att de har sex överallt, hela tiden. Det verkade ju totalt otrovärdigt förstås, men han brukar komma med mysko uttalanden i intervjuer (ofta gravallvarlig), så. 

Men! 

Efter bröllopet sitter Rizvan och Mandira bredvid varandra i sängen, i pyamas. Han besvärad. Hon suckar och säger: "Du vet att vi inte kan göra det här utan att röra vid varandra va?" "Jag vet, jag har läst om det i en bok. Nice pictures", säger han med sitt skumma, kluriga leende. Hon säger nåt med a minute, och han säger "No. No. Not one minute. It's gonna take longer than that." med ett nytt flin. 

Klipp till att de sover intill varandra.

Senare, i en annan scen (i montaget med deras äktenskap och vardag) står hon och gör sallad i köket, när Rizvan kommer in i köket lite hetsigt, och frågar "Mandira, can we have sex now? Please." och hon lite förvirrat säger "Now?" , varvid han först tittar på sin klocka och säger "Yes, now", och sen gör en rörelse som för att knäppa upp sin skjorta. Exit mot sovrummet, först han och därefter hon, med en (nöjd och road) axelryckning. 

Åh, om jag på ETT ställe ska skriva det så är det väl här: LOL! 

I det stora hela var det alltså för mycket av allt, det var rörigt, det var stora känslor (som väntat, visserligen, i en Karan Johar-film, herregud, se bara på Kabhie Kushie Kabhie Gham!), det var upprättelse av muslimer (Allahs väg är kärlekens och medkänslans!). Aldrig har Shahrukh spelat en så outright muslimsk person förut. Hans rollfigur Kabir Khan i ChakDe!  är visserligen muslim, och det är av avgörande betydelse för den historien, men vi får inte se honom be, bara höra en frammumlad bön. Här får vi se honom be vid flera tillfällen: i öknen, i en moské, i fängelse. Ja, jösses (och det syftar inte på bönen, utan på alla filmens olika ingredienser). 

En hel del rejäla WTF-scener också. We shall overcome t.ex, i kyrkan hos den svarta församlingen i Georgia, det var för plågsamt för att titta på. Å snälla, klipp bort det! (Det enda roliga var att få lära sig att sjunga den på hindi: Hum hongi kamiab, hum hongi kamiab …)

Vad ska jag säga? Hur summera allt detta? Jag måste säga att framförallt andra halvan av filmen är totalt förvirrat sammanblandad i mitt huvud. Men Shahrukh klarade sig med äran i behåll. Rizvan Khan kröp under skinnet på mig och jag kom på mig själv med att tänka på honom med ömhet. Raring! 

I övrigt? Jag har svårt att se att filmen kan slå i USA eller England, förutom bland NRI's och bollyfans som undertecknad. Men en större publik (vilket jag tror man har hoppats på)? Knappast. 

Squeeeeee!

Imorgon ska jag se den här (den där) filmen på Roy! 

(rejäl) brasklapp: Shahrukh spelar en man med Aspergers syndrom. Filmen utspelas (vad jag vet) åtminstone nästan uteslutande i USA. Det är (nog) en del Forrest Gump-vibbar (vandra, en man med ett uppdrag, träffa presidenten). Det blir ingen Naach-Gaana. 

Men jag har för en gångs skull inte sett en enda trailer eller promo. Jag vet faktiskt inte vad jag ska vänta mig. Jag kommer att sitta där i biofåtöljen och HOPPAS. 

Nollendorfstraße 17

Man hade ju kunnat tro att jag lämnat in en film för framkallning allra minst, så lång tid som det tagit. Men men, så är icke fallet. 

För er som undrat, så här ser det alltså ut. Nollendorfstraße, där Frl Schröder hyr ut rum till Christopher Isherwood och Sally Bowles medflera lösa existenser, och sedermera även (i en annan bok) till Arthur Norris.

Huset. Det står alltså kvar, jag undrar så hur gatan såg ut våren 1945. En del av de andra husen ser absolut nyare ut, men det är förstås lite svårt att säga. 

Men, kära läsare, vilken våning bor de på i boken? Jag har tänkt mig ganska högt upp, men någon sa första våningen. Någon som vet?

En minnesplatta bredvid porten. Schriftsteller är ju himla stiligt, inget tvivel om saken!

Kaminey - the scoundrels

Det utlovas indisk film här uppe i bloggrubriken, men det har ju varit rätt lite av den varan här. Trodde kanske att jag skulle vilja blogga mer om Bollywood. Tänkte inte heller på att mina besattheter har en tendens att ta ut varandra. Jag håller nog oftast på med en sak i taget (vad gäller besattheter i alla fall), och nu har det varit skrivandet och litteraturen rätt intensivt rätt länge. 

Men, jag såg faktiskt en bollywoodfilm på festivalen. Kaminey:

Och visst, kom gärna och säg att jag utifrån DETTA borde ha begripit vad det var för sorts film. Att jag borde hållit mig borta. Att jag inte borde ha tagit med mig mamma. Men, men. Lätt att vara klok i efterhand. 

Det var action, det var nån sorts försök att vara Snatch eller Lock, Stock. Inte vet jag. Ett tydligt försök att tilltala en nischad målgrupp, en som inte vill ha Naach-Gaana (singing&dancing), utan mer action. 

Det här är en sån där film som kan få en del att beklaga sig över att det är synd att Bollywood lånar så mycket från Amerika. Nå, det är faktiskt en inbyggd del i Bollywood, det har aldrig varit en renodlat indisk produkt, och kommer inte heller att försöka bli det. Då får man gå till deras Parallel Cinema. 

Men visst var det en trist film. Mycket handlar om att Bollywood gör så LÅNGA filmer. Den här var 2:20, och det är riktigt kort för en bollywoodfilm, men när man har en plot med skurkar och scams och vändningar så blir det så jävla mycket av allt. Fyra vändningar, åttio skurkar i minst fyra olika gäng (med så underhållande epitet som Afghanibhai och "the africans" eller "the bengali brothers"). Suck. Både diamanter och kokain och pengar och politik. Och så dessutom ett riktigt Shakespeareslut, där alla var samlade och alla skulle dö. Nå, i och för sig, inte riktigt Shakespeare förstås, eftersom de goda klarade sig med blotta förskräckelsen. 

Shahid Kapur som ett tvillingpar där en stammade (den snälle) och en uttalade s som f (den lite lite mer på glid). Han är förstås lite ögongodis, men lite FÖR "bildskön" för mig. Bilden på affischen i nedre raden där han spelar gitarr naken fick mig att skratta högt. Så typiskt Bollywood, de är absolut skamlösa med objektifieringen av vackra kroppar. Finns den så ska den kläs av, blötas ner och EXPONERAS. I en annan återkommande (mardröms-)sekvens springer han med kapplöpningshästar, iförd endast skygglappar (vi ser honom i och för sig bara från midjan och upp), i slow motion. Ähum. (Och, åh, vad jag hade velat höra den indiska publikens reaktioner! Den svenska publiken, om än i en av Bergakungens största salonger, var så artig och tyst.)

Nå, jag och mamma suckade och led, får jag väl säga. Gravt uttråkade av allt viftande med vapen och springande i lera och på bangårdar och skjutande. Jag tänker inte ens försöka förklara plotten. Ni skulle varken bry er eller hänga med. Och så alldeles för lite Naach-Gaana förstås. Ett jäkla slöseri med talang, eftersom man nu hade både Shahid Kapur som är riktigt duktig, och Priyanka Chopra som i alla fall är bra. (visst, de får det att se ut som dans där på affischen, men det är en pyttekort bit från (det avbrutna) bröllopet.

Men några saker var faktiskt intressanta, några beståndsdelar som är eller åtminstone har varit extremt ovanliga i Bollywood:

• Utomäktenskapligt sex,
  
• på hennes initiativ!
  
• utan kondom ...
  
• ...som resulterar i en graviditet (sen gifter de sig, och det blir trubbel med hennes familj)
  
• En sångtext som nämner AIDS (för att ursäkta det där med kondomen)
  
• En skurk med diabetes (det fick dock ingen relevans alls för historien förutom att en av underhuggarna blev sura över ett skämt om socker)
  
• Bombay/Mumbay-politik ("Jai Maharashtra, Jai Hind!")
  
• Slum (nåja, men i alla fall väldigt långt ifrån de där vräkiga medelklassiga miljöerna som det brukar vara).

Jag upplevde inte att dessa saker användes för att försöka ge filmen nån sorts legitimitet av allvar eller "säga nåt om samhället". Jag ser det mer som en rörelse inom Bollywood nu, att man erkänner världen omkring sig, att man får lov att ha såna ingredienser och att man gör det för att man kan, för att man vill signalera något sånt. 

Here's looking at you, kid!

Jag försökte se Cabaret igår, men varken DVD-spelaren i datorn eller VLC ville spela skivan längre än ett par minuter. Fan!

Så det blev Casablanca istället, en film jag försökt se länge, men den har alltid stött på patrull (here's looking at you, A.). Nu däremot, i ensamhet. 

En sån där allmängods-film, som man på något sätt har sett, även när man inte har det. För att man sett klipp och hintar och blinkningar i andra filmer, på filmkunskapen på gymnasiet, slutet i Svart katt, vit katt. Till och med Hasse & Tage, vilket jag hade väldigt roligt åt helt själv. "Such much!" som Hasse Alfredssons nazist säger (eller är det Picassos pappa, förresten?) i Picassos äventyr. Hur som helst kom det ju härifrån! Det äldre tyska paret som övar på sin engelska inför emigrationen till Amerika. 

Och "Play it, Sam!" och "Here's looking at you, kid", och "Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship". Allt det där kan man ju. Bogart spottar ur sig one-liners. 

I don't stick my neck out for anyone!

Heh, ja det är verkligen en historia där manlig vänskap triumferar över kärleken. De två snubbarna flanerar in i dimman tillsammans, Bogart i sin trenchcoat och Louis i polisuniform (det heter antagligen nåt finare, Gendarm kanske?). 

Ingrid Bergman är verkligen mycket söt (och en aning lik min moster i vissa vinklar, tyckte jag!) och hon pratar med den mest bedårande (eller irriterande?) svenska brytning. Bogart, däremot, är inte riktigt min påse te. 

Jo, jag tänkte en sak: att filmen faktiskt var väldigt mycket som en Bollywoodfilm, men med påtagligt mycket mindre Naach-Gaana (singing&dancing). Det är något med spelet, med hur historien berättas, det något schablonartade, vändningarna, det rätt så oskuldsfulla (även om de både kysser varandra och skjuter nazister). Jag kunde se den i färg, som en Bollywoodfilm, men VAR i historien och geografin skulle man då placera den? 

Nähä, ingen försoning alls

När nu både jag och A. läst Försoning så kollade vi på filmen.

Men oj oj, vad tråkigt det var. Dålig idé!

Det är en väldigt trogen filmatisering, vilket i det här fallet innebar att filmen blivit liksom litterär, istället för filmisk*. Och att viktiga skeenden från romanen var med, men avhandlades väldigt väldigt snabbt och helt utan något av det djup som finns i romanen. En blick, en rörelse, men liksom pliktskyldigt utförda och redovisade.

Trååååkigt!

Dessutom är det – konstaterade jag i soffan – nästan omöjligt att se filmen efter att ha läst boken, ha läst slutet, ha tänkt och känt och gråtit lite. Ingenting på vägen dit blev nu riktigt engagerande, och inte heller själva slutet (där vi, tack så mycket, dränktes i en BERÄTTELSE ord för ord om vad vi förväntades känna).

Inser nu när jag skriver att jag faktiskt var missnöjd med nästan allt. Och ja: "missnöjd", eftersom jag

1) hade låga förväntingar = misstrodde från första början

2) såg det hela som lite av ett prov – skulle filmen lyckas förmedla det som boken gjorde? (dömt att misslyckas)

Nä, det här blev ju verkligen en diss, rakt av. Se för allt i världen den här filmen, läs boken istället! Har du redan sett filmen? Läs boken!

Du som sett filmen (och kanske möjligen inte läst boken) – vad tyckte du? Jag tycker mig minnas fina recensioner när filmen kom, vad är det som är bra hos den, om man ser den i egen rätt?

* Den skulle ha brett på, den borde inte ha försökt följa boken så troget, den borde ha tillfört sådant som film gör bättre än litteratur: att visa hur det ser ut. Att bara använda sig av nästan exakt samma scener som i boken – men utan litteraturens möjlighet att skildra tankar, känslor, subtila skiftningar – räcker helt enkelt inte. 

A. sade efteråt att han trodde filmen skulle ha blivit bättre i riktig Hollywood-stylee, om säg teamet bakom Forrest Gump gjort den. jag vet inte riktigt om jag tror på det, men en ANNAN film skulle det ju ha blivit. 

Väl rutet, kamrat!

Måste citera Linnéas skunkdagbok i en utomordentligt viktig fråga:

blir lite upprörd över att an education av hon den danska regissören handlar om en ung tjej som är kär i en gobbe som uppvaktar henne och visar henne världen ( = paris). 
jag har redan varnat för att skapa konst på detta tema, men måste nu skärpa varningen! detta är alltså redan gjort och det behövs ingen film om en ung oförstörd som träffar en gammal, världsvan igen förrän tidigast år 2678.

Så sant som det är sagt! Jag har tänkt EXAKT samma sak (om än mindre kärnfullt formulerat, och mer i linje med GRRR, MORR, FRÄS) när jag sett recensioner av den där filmen. 

Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv

Jag gick till spårvagnen nere på Prinsgatan förut, genom snöslabb och råkyla och mörker. Försökte att uppleva världen som om jag befann mig i en Virginia Woolf-roman. Flackande, vibrerande. Ett ständigt skiftande perspektiv, inskjutna parenteser (jo, men så funkar mina tankar redan, DET är inget svårt), precisa iakttagelser men också en känsla av att inte vara riktigt i fokus på någonting. 

Å, hon måste köpa blommor (hon gick förbi bageriet), det var något som den-och-den pratat om. Här kom nu 60-bussen körande påväg uppför backarna. Blommorna, javisst. 

Äh, en rätt dålig parafras förstås, det jag ville komma åt var det där med att det som personerna har för händer, det som de håller på att utföra, tycks ta otroligt lång tid, på grund av alla tankar och sidoblickar, hågkomster och perspektivbyten som sker samtidigt. Det är en ansträngning att ta sig in i boken. Mer så här än i Mot fyren, tyckte jag. Men den har jag å andra sidan läst två gånger, det kanske är så att hon gör sig bättre vid omläsning, Woolf?

Hur som helst är jag väldigt sugen på den senast utgivna på svenska, debutromanen Resan ut. Satt på jobbet häromdan och (fortbildade mig genom att) läsa en massa recensioner av den. Det är något med beskrivningarna av den som är – kanske inte skrämmande precis, men mystifierande. Jag tycks, utan att ha läst The Voyage Out, ha skrivit något som har mer än bara enstaka beröringspunkter. 

Inte språkligt, det tror jag inte för ett ögonblick. Woolf är inte en av de författare vars språk jag sveper omkring mig medan jag läser, som jag dricker, som jag härmar, leker med, som jag låtsas att jag använder. Hennes språk arbetar jag mig igenom, men beundrar det samtidigt. 

Men: tematiskt, möjligen. Geografiskt, eller snarare biotopiskt (kan man säga så? Djungel som djungel, alltså, fast vi befinner oss på var sin sida om Stilla Havet). Å, det är något konstigt med dessa intertextualiteter som UPPSTÅR. Hur går det till? 

Måste alltså läsa hennes roman för att ta reda på. Något. Vad? Hur? 

Jessica frågade mig vad jag hoppas på: att böckerna ska vara lika eller olika. Olika, tror jag. Det bara fascinerar mig med de (möjliga, eventuella, ännu okända) likheterna. Det roar mig. 

Ja, det blev inte mycket om själva romanen Mrs Dalloway, men ni har kanske redan läst den allihop? 

Jag vet faktiskt inte vad jag TYCKTE, om man nu ska prata om tyckande. Först öppnade jag ett nytt inlägg här med rubriken "Tänk om man inte tycker om Woolf!" Men sparade det tomt utan att skriva mer. Det är ju inte att jag inte tycker om det. Men att det är rätt svårt. Eller kanske inte vad jag ville ha just nu? 

Nu står jag på kö på Resan ut, får väl se vad summan blir av det hela. 

En dag på jobbet

Har jag sagt att jag har världens roligaste jobb? 

Om ni NÅGONSIN skulle få för er att tänka på mitt bibliotekariearbete som "brödjobb" eller "något att falla tillbaka på" eller "(don't) quit your day job" – hejda er! Ni har fel. 

Jag och J. brukar skoja om att bibliotekarie inte är ett arbete – det är ett kall. Fånigt, kanske, men jag träffar få människor som verkar tycka så mycket om sitt jobb som bibliotekarier. 

Igår var en sån dag när jag gick omkring på jobbet och tyckte att jag gjorde nåt bra. Något meningsfullt, det är väl det det handlar om. 

Jag rekommenderade både Foxfire och Som landet ligger till en person som jag hoppas kommer att uppskatta dem. Jag letade efter befolkningsstatistik från 1940-talet samt diskuterade om det verkligen var så att det föddes mer barn än vanligt under kriget, och i så fall varför. Jag pratade lite om Philip Pullmans Guldkompassen. Jag  förundrades över ett fantastiskt konstigt fel som vårt datasystem ställt till med. Jag pratade med ett gäng mycket små och mycket glada tredjeklassare som jag tidigare bokpratat för (de ville låna Twilight, vad gör man åt det? Hämtar boken och andas lite inuti om att de kanske möjligen eventuellt är lite för små för att verkligen fatta grejen ...). Jag letade fram böcker om tryckteknik, om bonzaiträd, av Foucault (på avdelningen Kt  – allmän kulturhistoria). 

Etc. Etc. 

Det låter kanske inte så mycket. Men det är sånt jag verkligen gillar. Saker som får mig att känna att jag inte slentrianjobbar. 

Alltså, CityMail (företaget vars namn helst inte bör nämnas, men OK då, för att ni ska begripa) var ju inget mer än brödjobb, i nio månader. Slit och släp i snö och regn och utan vikarier (när vi lärde oss att HATA ordet vakant). Det enda det lärde mig var den yttersta innebärden av solidaritet. I praktiken. Och det är förstås en livsvisdom. I övrigt - nichts och nada. Biblioteket, däremot. Något HELT ANNAT. 

Jag ville bara säga det. 

Februari: framtidsdrömmar

Just nu tänker jag (osunt?) mycket på vad jag ska skriva sedan. Vet inte om det är ett tecken på att jag är lite trött nu, på den här andraromanen, eller om det är ett friskt och sunt sätt att tänka framåt. 

Men, hur som helst, jag tror att jag skrivit det här nånstans tidigare: jag tänker att det ska bli något kort (max 150 boksidor, typ) och koncentrerat, någonting fokuserat. 

Samtidigt, i efterdyningarna av Försoning, tänker jag att jag ju faktiskt verkligen gillar det där: de stora gesterna (så länge det hålls under nån sorts kontroll, och det gör han, McEwan), stora känslor etc. Och att jag djupt inom mig samlar på sådant, hur det nu kan uttryckas. Jo, just samlar. 

Det skrivande livet som en lång löpande linje framför mig, och allt jag ska komma att skriva (det är nu jag måste tänka att jag förstås kan dö IMORGON, och då blir det förstås inget mer. Men i bästa fall!). Och nu, just nu, växer något fram (i huvudet än så länge, inte så mycket i datorn) som kanske blir kort(are), som kanske kan bli koncentrerat, med en tydlig linje, en kurva som inte är den klassiska dramatiska. 

Men att sedan. Så där som Försoning skulle jag ju vilja kunna skriva. Och våga. 

Och att kunna skapa personer som läsaren fäster sig så vid, att genom dem kunna levandegöra ett helt skede av Kriget (evakueringen av Duncerque!), som lever kvar också efter att boken är ihopslagen, undanlagd, återlämnad. 

Åh.