Igår hade vi bokcirkelträff nere på Lilla Linné, fem av sju var närvarande. J hade valt Annie John av Jamaica Kincaid, en författare jag inte alls läst tidigare. Köpte den vackra nyutgåvan från Tranans förlag (med fint förord av Mats Kempe), lite gramse på Adlibris som levererade en bok med skyddsomslaget trasigt i ett hörn... Tänkte på min vän Z. som är OERHÖRT noga med köpeböckernas kvalitet, hon skulle reklamerat. Jag var för lat. Tycker väldigt mycket om boken. Språket, renheten och djupet. Att de sju-åtta kapitlen står nästan som fristående noveller ur flickan Annies uppväxt på Antigua.
Uppväxten och kvinnoblivandet och den föränderliga relationen till mamman står i centrum. Att fylla tolv (eller vad det kan vara) och inte längre få en klänning i samma tyg som moderns. "Det där är du för gammal för nu". Smärtan i att skiljas åt, att ingenting längre är detsamma, fastän relationen finns kvar, på ett sätt lika stark men nu uppblandad med nya, mörkare, känslor. Väldigt fint skildrat. En fantastisk scen mot slutet, där en spricka tycks uppstå i golvet mellan dem, Annie vill inget hellre än att luta sig mot mammans kropp – men hon kan inte. Sprickan och skuggorna ligger emellan dem.
Vi diskuterade kapitlet som handlar om regn, och Annies mystiska sjukdom. Ingen av oss hade (kunnat) läsa det symboliskt, som pubertet eller liknande. Vi var (är) väl lite frågande, men jag läser det nog helt enkelt som en sjukdomsbeskrivning, en upplösning av verkligheten strax innan hon växer ur sin säng, sitt liv på ön och sin barndom, och reser till England.
Vi blev nog alla rätt sugna på att läsa mer av Kincaid. Jag vill absolut göra det. Nyfiken på hennes projekt, eller vad man ska säga. Skildringarna av uppväxten, det koloniala. Att byta namn på grund av skrivandet. Bara en sån sak som att skriva en bok med titeln My mother – an autobiography!
Här är Antigua, förresten, i Leeward islands:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar