måndag 29 november 2010

Något om kroppen

Jag tänker på detta med kroppen. Ville skriva kvinnokroppen, ety det är den enda kropp jag känner som min egen, men.
Nå: Det här med att vissa egenskaper hos kroppen är allmänna, av vissa människor betraktas som allmänna.
Att man kan fråga en kvinna om det möjligen är så att hon är gravid. För att hon ser ut på ett visst sätt.
Att det inte över huvud taget föresvävar en att det kan upplevas som störande, stötande, inträngande. Att det skulle kunna upplevas som förolämpande, eller som ännu en klack på en vid det här laget ganska öm tå.

Det har hänt mig fyra gånger i livet. Låt säga under de senaste fem åren eller så.
Två gånger har det varit låntagare på bibliotek där jag arbetat. En av dessa en man. Två gånger har det varit kollegor eller före detta kollegor.
Det enda möjligen glädjande i denna kedja av förnedring är mina reaktioner. Från generad men artig till sval men artig till arg och jävligt ledsen (det senare dock inne på toaletten) till riktigt arg men med gott humör (hur det nu går ihop)(jo: jag lyckades vara mycket tydlig med att det inte är OK att fråga det, men jag godtog också ursäkten).
Så vansinnigt trött på detta, bara.

Nej, det är inte okej. Andra människor må tycka annorlunda men JAG tycker INTE att det är okej. Jag tycker att det är ett intrång, eller flera. Det är att lägga sig i min kropp: att påpeka hur den ser ut. Så tjock om magen alltså att jag kanske är med barn. Överväger de aldrig ens att svaret kan vara nej? Och hur det då känns för mig (och dem själva – kanske)? Och det är att lägga sig i mitt kön, min eventuella barnalstringsförmåga och -vilja. Vad har någon annan med det att göra innan jag låter dem ha det? På vilket sätt är det allmänt och offentligt? Lika frustrerad (men absolut inte sårad på samma sätt) blir jag av frågan "ska inte ni ha barn snart?". Jag vill fråga: "Vad fan har du med det att göra?" Visserligen har samhället ett jäkla intresse i att det föds barn i det här landet, men jag betackar mig för intresse i frågan innan eventuellt barn finns till samhällets förfogande. Innan dess ber jag att få betrakta frågan som ägd av mig och min partner. Tack.
Detsamma då, men uppförstorat, i frågan om mitt utseende, min kropp, mitt fett. Tack så mycket jag vet nog utmärkt väl hur jag ser ut.

En gång har jag hört en farmor/mormor utbrista till sitt (efter lång tid återsedda?) barnbarn på Våmåns camping utanför Orsa: "Vad stor du har blive, å TJock å!" på sjungande dalmål. Och jag ska inte låta som att jag tror att det här är det enda, det värsta, att det är mest synd om mig, för jag är ju ändå en normalbyggd vit person med av samhället sanktionerad sexualitet och utan defekter. Eh. Men jo, ni fattar. Jag vet ju att människor stirrar och pratar och kommenterar och att det här i ett större perspektiv, jämfört med att vara t.ex kortvuxen, måste betraktas som rätt lindrigt. MEN. Alla har väl då å andra sidan rätt att bli upprörda över det övertramp som drabbar den egna kroppen. Och det här drabbar mig. Min kropp, den är fantame min, och jag betackar mig för kommentarer.

Och utöver det rent personliga intresserar det mig också att vissa funktioner och egenskaper hos en (kvinno)kropp alltså är allmänna på ett annat sätt. Möjliga att lägga sig i, att kommentera. Liksom att gravida kvinnors magar inte längre är privat sfär, utan tillgängliga att klappa på för i stort sett alla. ÄR det alltså samhället som tycker sig äga det där barnet, redan innan förlossningen? Nu är det vårt, nu är du bara ett kärl. ?
Kanske återkommer jag i frågan, det intresserar mig som sagt.

3 kommentarer:

  1. Jag tycker både kommentarer om eventuella kilon upp eller ner eller pikar om huruvida man verkligen ska köra bil om man inte tar ett glas vin är galet irriterande. Total brist på respekt. Om det nu sedan finns en unge i magen är det dessutom tydligen fritt fram att klappa på dem och kommentera hur stor eller liten den är. Höll på att ge en kollega en rak höger när hon skulle till att klappa mig på magen. Det är INTE okej.

    Oj, nu blev jag nästan arg igen sisådär fem år senare...

    SvaraRadera
  2. Ja jösses, jag råkade ut för ett antal kollegor som skulle till att klappa och eftersom ett klapp-förlopp är väldigt snabbt så reagerar man ju momentant med att på samma gång ta bort deras hand och fräsa till. Det blir faktiskt en slags, rätt brutal, självförsvarsupplevsle, som är otrevlig att vara med om. Det märkligaste var när min närmaste kollega helt utan förvarning (mitt under ett möte!) lutade sig mot mig och sa "ååå" och lade handen på magen. Jag slog bort handen och sa "det är MIN mage!!". Han sa att han verkligen respekterade det och att det var bra att jag sa ifrån. Eh, öh??! Kanske låta bli från början då? Helt sanslöst. Det slutade med att jag stängde in mig på mitt rum under arbetsdagen och hoppade över alla fikapuserna. Man är liksom inte på nån känslomässig topp när man är gravid...

    Hm. Tack, viktigt ämne, återkom gärna. Ska försöka att inte besvara det med en uppsats då ;)

    SvaraRadera